harpasione

:-(

Önskar så att jag kunde trösta dig. Det finns tröst tror jag, det är allt jag kan säga. Leta! Var som helst; inom dig, i själva förtvivlan, var som helst.

En valhänt kram!

Jag förstår att du känner som du gör..ok jag kan nog inte sätta mig in i vilket helvete du går igenom :(
men håller med Mooseeyes vad han säger..det måste finnas nån tröst djupt inne..fast vad för tröst e svårt att veta hur man ska hitta...det hjälper ju inte mycket om jag skickar tröst o kärlek till dej men jag gör det iallafall ...en mjuk kram från mej!

Klen tröst att någon annan har det värre. Man får anpassa sig efter sitt eget elände, man har inget annat val. En dag i taget. Men jag tänker på dig. Ofta. Kram

Hej där nere i källaren. Det är väl ungefär var du befinner dig?Och vem som har det sämst, du eller Aidssjuk, blir väl som att välja mellan pest eller kolera.... Själv har jag återigen fått någon i familjen att hänga ut talgbollar i träden utanför köksfönstret. Det roar mig att titta på diverse bevingade små som smaskar i sig talgen. Olika färger har de på brösten. Ska någon gång lära mig skillnad på gråsparv och gulmes och bofink och vad de nu kan heta. ... Du då? Ser du något över källarmurarna? Eller någon liten råtta i något hörn? En spindel i något dammigt nät? Nu ska jag ta mina dagliga D-vitaminer. Kompensation för att jag inte lapar sol på playan i Thailand eller Turkiet eller liknande............. Mvh // pia

Själv blir jag så FÖRBANNAD på den andliga nollställdheten i vår kultur. Och likgiltigheten inför den. På ett sätt förstår jag den: kyrkan hade monopol på andlighet, och kyrkan gjorde allt annat än försvarade de andliga värdena. Misstron kom att riktas mot allt andligt. Så kom vetenskapen och gjorde anspråk på att ha förklaring på allt, men kom igen...! Vetenskapen har inte det, och dessutom har vetenskapernas vetenskap, fysiken, bekräftat de urgamla andliga utsagorna: vår värld är en illusion (materien är långt mer ovanlig än man kan föreställa sig, det mesta är tomrum), skapandet sker i ett tomrum osv. Även DNA vet den traditionella kunskapen mycket om - inget är nytt under solen!

Men vi, vi västerlänningar och svenskar, vi låtsas som att kristendomen vore det enda svaret på det andliga sökandet, och väljer på i och för sig goda grunder att förkasta det. Vetenskapen för sin del säger ingenting om varför vi är här, meningen med livet och vad som händer efteråt.

Så hamnar vi till slut i din sits, Tina. Väldigt många, mer eller mindre. Utan kontroll, utan mycket framtidsutsikter. Helt urarva - ja, nu vet jag ju inte om du är det, din tro på livets mening och vad som händer efter döden är bara du bekant med. Men många sitter där helt urarva, helt utan tröst eller hopp om en framtid. Självklart väntar ett liv även på andra sidan den fysiska döden!

Vårt lättsinne inför de frågorna väcker som sagt var min vrede! Jag tycker att det oansvarigt. Det är dags att sluta upp med det kristna/vetenskapliga navelskådandet och inse att det finns sjöar av andlig erfarenhet och kunskap att ösa ur, som inte alls är kopplat till några profana, dominerande system som kyrkor av olika slag - kristna, muslimska, judiska eller vad de månde vara. Därför att det är vårt ansvar. Därför att vi inte kan stå där tomhänta, eller låta våra barn stå där tomhänta, inför så svåra situationer som den du och många andra, Tina, befinner sig i.

Också därför att det får oss famla efter alla möjliga lösningar som bara gör saker värre. Avlatsbrev i form av bistånd till exempel. Jag bor i tredje världen, jag vet vad jag talar om.

Ugh! Älgögon har talat! ;-)

Sen finns det de som faktiskt är kristna och tycker att man ska respektera deras tro, och som tycker att den ger tröst. Jag kunde säga mycket om det, men säger bara en sak: Den är för komplicerad! I en verklig livskris behöver man en enkel, lättfattlig förklaring: "Det finns en god kraft, förtrösta på den!", punkt slut! Minsta komplikation, som att Gud består av si eller så många aspekter, att det eller det villkoret måste vara uppfyllt och själva tanken på Jesu offerdöd - som verkligen bjuder in till tvivel! - är för komplicerad. Dessutom har alltihop sin grund i det intellektuella, på det skrivna, väldigt sällan på egen erfarenheter. Uppenbarelser som man kan få t ex i meditation. Vilket gör skutan avsevärt mer rank, jämfört med en som är baserad på enkelhet och egen erfarenhet.

Och så finns det de som tycker att det här är en privatsak och att man inte ska bry sig om vad andra tänker eller tror ifråga om andliga spörsmål. Och de har på sätt och vis alldeles rätt! Men mig gör det förtvivlad att se Solsidans folk stå där och se tåg efter tåg efter tåg köra förbi.

Jag borde inte vara det, jag vet. Jag borde bry mig mindre. Jag kanske lär mig det en vacker dag!

Jag vet att jag säger emot mig själv. Jag kan inte tala för förtröstan genom att ge uttryck för förtvivlan.

Vad gör jag med min vrede? /Mooseeyes

varma kramar

Tack Tina. :-)

Jag förväntar mig visst bara att bli missförstådd.

Måste ändra på nånting i mitt upplägg... Eller i min förväntan!

Har tänkt på dig varje dag. Kan förstås inte föreställa mig din situation och ditt lidande. Men kan föreställa mig dina barns stolthet över sin mamma. Kram/Karola