Sammanfattning hittills

Jag vet hur det är att inte kunna blinka.
Men vad ska jag göra med den kunskapen ?
Någon annan här som inte kan blinka?
Någon som vet hur det känns när alla ordinarie assistenter är sjuka lediga utarbetade och det kommer två nya assistenter som inte vet nånting?
Någon som ens kan föreställa sig att inte kunna prata?

Jag är ganska ensam om mina erfarenheter och det är ett problem för sig.

I övrigt är jag en helt vanlig människa.
#1 - - Christina:

Nej , en helt vanlig människa är du inte och har aldrig varit. Och det har påverkat dina läsare så mycket. Kanske mera än du förstår?

#2 - - Anmaja:

Nej, jag kan inte föreställa mig att inte kunna prata.
Inte heller att inte kunna blinka.
Jag håller andan (varför?) när jag läser dina rader
och jag vet inte vad jag ska skriva.
Det går runt i min skalle.
Det måste verkligen vara fasan med nya assistenter
som inget vet!
Hur klarar man det?
Hur klarar duuu det?

Tänker på dej - men vad sjutton hjälper det!?
Och visst är du en helt vanlig människa,
på samma gång som inte.
Du ger oss som följer så mycket!
Tack.

#3 - - Ulrika:

Hej där,
Håller med Anmaja i så mycket hon skriver. Jag tänker ofta på dig, hoppas att du har det så bra som möjligt är. Du ger mig perspektiv på mina problem. Du ger mig mycket! Tankar o funderingar på livet.
Ser hur kommentarerna till dina inlägg minskar. Det är inte lätt att möta din berörande text med en kommentar. vad ska jag skriva? vad kan jag skriva? vad kan jag göra?
Innan jag skickar denna kommentar är jag nära att ta bort den. Igen.
Den största kram till dig!
/Ulrika

#4 - - KaosJenny:

Makalöst så bra du beskriver din situation, så att vi åtminstone får en glimt, även om vi inte förstår. Kram

#5 - - Håkan och G:

Jag kan FÖRESTÄLLA mej hur det är att inte kunna prata pga mina erfarenheter tillsammans med G. Men det är ändå långt till dina dagar. Och jag håller med om att en VANLIG människa är du INTE, och det är ju tur! ( Det är ju faktiskt tur att det finns så många ovanliga människor!

#6 - - Håkan och G:

Tjoho! jag kan skriva i kommentarsbåset igen!!

#7 - - Maggan:

Du är både en vanlig och en högst ovanlig människa, Tina...du är unik. Jag såg filmen om Stephen Hawking och han är också unik. Ditt språk, din poesi, med bara några få ord ibland beskriva en situation så verkligt. Nej, vi kan inte föreställa oss hur det är, men ibland försöker jag. För att påminna mig om hur livet kan ändra sig, på ett ögonblick.Din blogg har ett syfte och är till hjälp för många. Om sånt vi inte visste något om. Har en i min nära omgivning som blivit svårt bränd, och hon kan inte blinka. Stor kram /Maggan

#8 - - Elisabeth:

Tänker på dig, Tina! Trots stor empatisk förmåga så är det omöjligt att sätta sig in i din situation. Däremot förstår jag din frustration hur du känner det när inget i din vardag fungerar, du är så beroende av din ordinarie personal. Tack för att jag har haft möjlighet att följa dig under åren som gått, att du så fint har delat med dig av dina tankar och känslor. Kram från Elisabeth