Jag tycker det är djupt mänskligt!! Ett exempel skulle vara att hinna frigöra sig från sina föräldrar och bli autonom innan de dör. Min pappa och jag talade med varandra , under tio år närmade vi oss kärnorna i all komplexitet. Jag vakade tre dygn i sträck i hans livs slut, vi höll fast i varandra, jag talade tyst och stilla, nynnade som till ett litet barn. När hans hjärna slocknade ut, medan hjärtat slog allt saktare sista timmarna, ja då var vi klara, och det var fint. Jag tror att tack vare vi pratat djupt, rett ut allting, i en tidvis svår process. Tack vare att vi var så klara med varandra fanns inte den separationsångest som präglar många relationer. Jag tycker att genom kommunikation, på allvar och modigt, gör oss fria och lättare, man finns i varandras liv av och till, utan krav eller något annat. Ibland så ses man inte alls under långa perioder men kan vila i autonomiteten.
Jag försökte göra detsamma med min mamma, men hon vare sig vågade eller ville, hon är den stora förloraren.
Till saken hör att jag hade ett nästan trettioårigt uppehåll i kontakten med min familj, av olika skäl. Konflikterna är väl bilagda ärren bleknat till erfarenheter. Men jag märker hur mycket ångest min mamma har, pga av att jag är så svårt sjuk och lever med en skör livlina.
Så jag tror inte att det är könsstereotypiskt, utan att det handlar hur man hanterar avslut. Man måste sätta punkt av olika orsaker i relationer. Men ingen mår nog bra av att inte tala ut om positivt, men också svåra saker. Någon med många ord, andra med färre, bara man i alla fall försöker kan de flesta växa lite genom att vara modiga!
För mig som är svårt sjuk är det viktigt att just tala med människor som undrar över saker, jag vill inte avsluta min utmätta tid och lämna människor bakom som velat "tala ut, reda ut". Inte för att jag sitter inne med sanningen, det gör ingen, men med lite god vilja kan man ofta avsluta pussel så det inte består av enbart de enklare kantbitarna ihopfogade, utan även de i mitten som har otydligare konturer!
Det blir inget gott bröd om man inte ältar ordentligt, varför inte kalla det bearbeta istället, älta har en sådan negativ klang. Jag har ältat en fråga i snart femton år, ibland med långa uppehåll, men en undran har legat och snurrat och ibland ploppat upp av olika anledningar. För en vecka sedan eller så, ha, då fick jag se en inramad lapp som jag gett till någon lite sådär utan att ens fundera på den. Hade totalt glömt den. Men den innebar precis den pusselbit jag saknat. De närmaste veckorna har jag bestämt möte med några inblandade, allt för att jag ältat lita lagom kan jag nu ge dem nyckeln till varför någonting hände så vi alla slipper undra, det var ett smärtsamt minne som nu kan biläggas till det som kallas lärdom att ta med sig framöver.
Någon sugen på tretusen böcker... Inte alltid kul att evakueras!!
EfA AfE
Alltså, den här bloggen... Jag känner mig så berikad och klarvaken när jag läser framför allt förstås blogginläggen, men sannerligen också kommentarerna. Så mycket tänkvärt, klokt, ord som jag kommer tillbaka till många gånger långt efter att de har skrivits. Tack.
Du har som vanligt en viktig distinktion. Jag har inte satt punkt när det gäller min mor men hon har ett öppet erbjudande. En viss punkt innebär döden oavsett hur mycket och nära konkret kontakt som förloras...
kom nyss hem från akutsjukvård så jag orkar inte riktigt utveckla hur jag tänkte ovan. Slänger in några rader senare. Var rädd om Dig!!
EfA AfE
Hej!
Tycker det låter som om du beskriver typiskt manligt sätt versus typiskt kvinnligt. Och vilket som är bäst tvista de lärde om. Man ska väl inte älta saker in absurdum men heller inte förtiga ALLT.
Vet ju heller inte vilken situation du tänkte på det när du skrev....
Go kväll till dig!