Cancer?
eller cellprovtagning
Jag tänker att någon måtta får det väl ändå vara
Och hur faan skulle man få in mina bröst i maskinen?
Och hur skulle jag kunna ta behandlingen av cancer?
Om jag ens skulle erbjudas behandling?
Vi vet redan att det inte finns någon rättvisa här i världen. Men nån jävla ordning får det väl ändå vara - i ett parti/-hur mycket man skall behöva drabbas av! Fast så var det ju det där men Harrisburg då... Hur som helst: rätt tänkt av dig!
Nä, de kan ju inte ens undersöka någon i permobil. Inte på den stora mottagning jag var. De kallar alla, försöker så gott de kan, men lyckas sällan.
(Permobil autokorrigerades till personbil och det tror jag inte de klarar heller. Inte ens om man vevar ner rutan jättemycket.)
Precis! Det var just så för Gerd också; det räcker att hela tiden vara medveten om ett elände.
Och dessutom är, som sagt, en eventuell upptäckt inte möjlig att behandla.
Hej Harpasione! Jag har följt din blogg i många år. Har nyss läst Anna-Lisa Sangregorios "Den sista friheten - rätten till vår död", och jag tänker på dig och undrar: Vill du fortsätta leva eller skulle du välja annorlunda om vi hade legal dödshjälp i Sverige? Privat fråga förstås, men jag ställer den iaf. Vänliga hälsningar Lina
Tack för svar!
Det sista man kan kalla dig är feg.
Jag kommer att tänka på en boktitel
"Du tror du kuvar mig, Liv!"
Har ej läst o vet inte vad den handlar om...
Snödroppar börjar trotsa här.
Saknar dig!
Hej Tina, saknar dina inlägg. Hoppas du mår bra och att du är ute på roligheter och det är därför du inte har tid att blogga.
Kram
/Ulrika i samma stad
Håller med Ulrika. Saknar dig!
Du har alldeles rätt. Om det inte finns någon plan för vilken behandling som ska tas till om en sjukdom upptäcks, så är det lika bra att inget veta.