Jag upplever dig som en av de mest orädda jag känner. Kanske blir man orädd genom att vara modig? Tror i alla fall att man blir rädd av att sluta vara modig.
Hoppa från trean har jag hittills inte vågat, det kombinerar ju flera obehagliga saker - höjden över havet och djupet under ytan.
När jag tvingade upp mig på stegen uppställd på byggställningen för att med min speedheater och skrapa ta bort färg på huset högst upp, längst ut i hörnet var jag modig. Väl där var jag rädd. Det lugnade mig att sms:a med dig. Men om det var det modigaste...?
Föda barn är ju ganska modigt, på flera sätt. Men ologiskt nog var jag inte lika rädd för det. Inga höjder inblandade...
P s - har du sett kortfilmen Hopptornet nu? Jag kanske tycker så mycket om den för att jag känner igen mig i våndan.
Ibland har jag det, en skalman, då är allt lättare.
Jag är så uttröttad av att vara orolig.
Hur blir man orädd?
Logiskt är det ju sällan någon nytta med att oroa sig, bara ett lidande.
Det modigaste jag har gjort var att följa mina föräldrar genom sjukdom och fram till deras död. Det var skrämmande och fint samtidigt, jag kände många gånger en önskan att fly från sjukhusbesök och allt sämre prognoser men stannade istället och engagerade mig. Detta låter kanske skrytsamt duktigt men det var som sagt inget lätt val.
Suttit och funderat....
Kanske för att du skrev det, kom jag på att jag också hoppat högt i badhus. På GIH i Stockholm. Kan varit i sexan? Vet inte hur många meter det var men det var den högsta. Vi var två tjejer och två killar i klassen som vågade......och jag kommer ALDRIG göra om det!!!
Sen vet jag inte. Gick emellan i ett bråk mellan en man och en mopedkille en gång. Jagade en tonårstjuv en gång..... men, nä, inget av det var lika modigt som hoppet på GIH.
Sa åt en kille som var oförskämd mot sin flickvän att han borde behandla henne respektfullt eller låta henne vara ifred. Jag var ensam vuxen och han hade flera kompisar.
Har aldrig vågat hoppa från trean.
Tror du det skulle kunna hjälpa?
Hur gjorde du för att våga?
Gjorde du om det?
Det måste ha känts fruktansvärt att stå där uppe och ta steget rakt ut!?!
Jag famlar efter mod
Som en manet i havet slinker det undan
Ändå har den bränt mig
Jag studerar på lärarutbildningen, inriktning svenska. Drömmer om att bli spec.pedagog. Det kanske inte krävs så mycket mod egentligen. Men jag har även dyslexi. Det krävs mod att säga orden "ämneslärarstudent med inriktning svenska" och "dyslexi"i samma mening. Ibland vågar jag. Ibland vågar jag inte.
Ibland får jag applåder och vågar säga det lite högre. Men oftast möts jag av huvudskakningar och misstro. Då kryper jag tillbaka in i mitt skal(eller kanske landar på min botten som du så fint utryckt det tidigare) Skakar av mig. Gråter lite, om det behövs. Andas.(glöm aldrig att andas) Sedan försöker man igen.
Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv som någon filosof sa.
Instämmer i applåden för Klara. Du kommer att bli bästa spec.pedagogen!
Sen en applåd också för alla oss som har modet att leva vidare när det känns ensamt och hopplöst; då och då vänder det ju.
Varje gång jag ska åka ambulans och lägga livet i främmande människors händer känner jag mig äckligt modig. Bara att ringa 112 kräver att jag blundandes sakta trycker siffrorna för jag vet vilket kaos som väntar. Så jag är modig alltför ofta i min smak!
EfA AfE
Jag känner mig modig när jag ska ringa hem till en förälder och prata om dennes barn; att den inte lyckas så bra i skolan. Gillar inte att ringa upp. Boka utvecklingssamtal med ett gäng varje termin, blä😕
Ett roligare modigt tillfälle var när jag dök baklänges från treans trampolin på GIH! Jag är mkt höjdrädd men här gällde det ju att få högsta betyg och få guldmagistern😁 Det gör jag aldrig om😵
När jag, efter att en yogaklass precist avslutats, berättade för de andra deltagarna att jag har en stomi och att den ibland tycker det är en bra idé att låta högt under yogan, då berättade jag det för att helt enkelt förklara att jag inte själv kan styra ljuden som stomin ibland ger i från sig. Men efteråt, i omklädningsrummet, sa en kvinna att hon tyckte jag var väldigt modig som berättade så öppet. Så, tja, då var jag väl modig då 😉
När det gäller höjder och mörker och storskogar har jag inga större rädslor. Men att ta tag i obehagliga arbetsuppgifter där obehaget rör rädsla för andra människors reaktioner, som Zorro skriver om ovan. Då är jag ganska feg och ängslig, men gör det oftast ändå till slut. Jag är också rädd för hundar och kor och det gör jag inte mycket för att övervinna. En häst kan jag rida på om andra säger precis hur jag ska göra och jag kan låtsas att den är en sorts fordon bara. Jo nu minns jag en grej. Jag höll på i en halvtimme ensam i studsmattan innan jag vågade göra en framåtvolt (ca 47 år gammal)..
Ja hjälp, det var jag också rädd för. Det var så himlans högt. Jag tror jag var 6-7 år. Väldigt simkunnig men vad hjälpte det. Jag stod länge länge där uppe innan jag slutligen vågade ta mig ner. Då var jag stolt över mig själv. Tack för påminnelsen. Det kanske är dags att åstadkomma något man kan vara stolt över igen. Det var ju så längesen det där.
Men jag är riktig fegis faktiskt.
Men mest rädd är jag nog för att lita på människor. Man får öva länge.
Jag är ofta orolig, ännu värre var det när jag var liten.
Då var jag mycket modig varje dag som jag var så rädd för att möta. Nu är jag mindre orolig av och till. Då behöver jag inte vara lika modig. Är man trygg behöver men inte mobilisera allt mod man kan för att klara dagen -och natten. Jag är rädd för attvara rädd.