I nöd
så kan man också se det.
Även om det inte var mitt fel.
Var det hans fel att han inte stod ut med en förlamad fru med dubbel assistans dygnet runt?
Inte vet jag.
Och jag bryr mig inte.
Han slapp mig.
Och jag slapp någon som ändå inte älskade mig.
Skönt.
Att älska i lust är lätt.
Att älska i nöd kanske bara är rädsla för ensamhet?
Ett nog så bra motiv.
Kärlek finns inte för mig längre.
Ensamhet finns
men det skiter jag i.
Medan jag sågade upp ved så tänkte jag på detta blogginlägg. Hur skulle jag göra om jag vore gift med en man i din situation och hur skulle jag göra om jag vore du och min man vore helt frisk?
Jag vet inte... men jag tror jag skulle ha svårt att stanna och jag tror det skulle vara svårt att se mannen stanna. Livet skulle bli så oerhört annorlunda och det skulle inte bara vara för ett tag, det skulle vara under lång tid.
Skulle jag bli svartsjuk om mannen fortsätter med vårt gemensamma intresse (träning på gym och dans)? Skulle jag bli svartsjuk om han reser till Spanien?
Skulle han känna att han skulle vara tvungen att avstå detta? (och vice versa om det vore han som blev sjuk)
Kanske skulle det vara bättre att låta honom gå och fortsätta leva det liv han vill leva? Och kanske vore det bättre om jag fick gå om det vore han som blev sjuk?