harpasione

Jag kan förstå vad du skriver. Men jag kan aldrig, hur mycket jag än försöker, förstå hur du har det. Aldrig. Om jag inte hamnar i samma situation som du är i.

Det är ju ett problem vi alla har!
Längst där inne är vi alltid ensamma, dit igen annan kommer.

Sant på ett vis, men vi är många som vill förstå dig! Och på några plan kanske vi också gör det, var och en på sitt sätt.

Hej Tina, jag är Monika, mamma till Hermans Linnea. Jag har läst din bok och vill tacka för att du delat med dig så generöst av dig själv! Jag både skrattade och grät. Det är klart att kag inte kan förstå vidden av ditt lidande, även om jag kan ana det. Men i det du skriver så skriver du fram en del av din person på ett underbart sätt. Tack!

Känner igen mig. Och som någon redan har skrivit, det gör vi nog alla, men det är en klen tröst.

Fast, när det är sagt - du lever i en extrem situation och ytterst få kan väl föreställa sig hur det är att leva på det sätt du tvingas leva.

Nej, förmodligen inte. Det är ju inte direkt något man önskar sig, eller planerar för - att vara ALS-sjuka tillsammans. I sjukdomens jävlighet ligger väl också en stor andel ensam utsatthet?

Vill bara säga Tack för att du skriver på din blogg. Har följt den sedan du sommarpratade! Så mycket kloka tankar från dig! Kram catrine

Ja, det kanske är sant att vi inte kan förstå varandra helt, men vi kan alltid försöka. Och att drömma är aldrig fel.

Och det du skrev i ditt förra inlägg, det var dumt! ;)

Det är svårt att förstå.
Det är ensamt att vara sjuk
Kram