The White buffalo och jag
700 svettiga kroppar i en källare på söder.
Min permobil skapar ett behagligt luftrum omkring mig.
Jag älskar att befinna mig i en tät folkmassa med dunket av levande musik.
Hela min kropp älskar det!
Jag behöver inte suga och hostmaskinen och ögondroppar alls lika ofta som hemma i min glest befolkade lägenhet.
Assistenterna var svettiga ändå. De måste hålla koll på att ingen råkar putta loss respiratorslangen. Och all utrustning måste de försvara och hålla reda på. Man får inte ta med sig ens en väska eller jacka in. Egentligen.
Men jag får.
Alla är väldigt hänsynsfulla när man har en slang i halsgropen.
Personalen flyttade oss lite fram och tillbaka, men till slut fick jag plats allra längst fram, liksom framför kravallstaketet, fast på kanten. Jag såg hela scenen.
En timme sent så kom de, buffeln med basist och trummis.
Två saliga timmar senare åkte vi hem...