Efterord
Mina assistenter är duktiga och kompetenta.
Sommarvikarierna gör så gott de kan och det funkar ganska bra det också.
Det är inte assistenterna som är problemet.
Det är svårt ändå.
Och ensamt.
Assistenterna är mina armar och ben,
inte mina vänner.
När jag går på en konstutställning, går jag ensam, även om jag alltid har två assistenter med mig.
Det är inte alls säkert att de är ett dugg intresserade av utställningen.
De tycker att jag tittar på konstiga filmer och lyssnar på konstig musik.
Och det gör jag...
Jag har lärt mig att det är tillräckligt om assistenterna kan vara mina armar och ben på ett bra sätt, och dessutom se till att jag andas dygnet runt.
Om vi har något annat gemensamt är det bara bonus.
Så är det och det får jag leva med.
Och det gör jag.
Hej Tina! Jag tror att alla som läser dig förstår att du inte menar något illa om dina assistenter. Men vi känner alla igen fenomenet med kommunikation, oavsett skada, men förstås svårare när man inte kan tala. Jag kan tala men ändå är det stor förvirring med höger, vänster, upp och ned, fram och bak, medurs, moturs, före, efter und so weiter.
Och frågan: ”Går det bra?”
Frågar man mig går det inte bra, för jag lider. Men jag svarar rätt, för något alternativ finns inte.
Din text ”detta eller ingenting” ger kraft på något sätt, så konsekvent och realistiskt. Jag har ju filat på en story sedan augusti och hoppas bli klar innan årets slut. Har ännu ingen titel, men kan jag använda ”Detta eller ingenting” ?
Kram på dig Tina, tack för din starka stjärna!