Min största olycka?

Nej, jag förmår inte att betrakta ALS som min största olycka.
Dels för att jag då skulle vara olycklig tills jag blir frisk, eller dör.
Jag är inte olycklig!
Dels för att förlamningen av mig faktiskt har medfört en massa gott för mig och andra.
Mina ögon har öppnats och mina tankar är friare.
Jag har mött människor och fått erfarenheter som jag inte vill vara utan.
Förlamningen är en del av mitt liv helt enkelt.
Det finns inga alternativa liv!

Men vad är då min största olycka?

Kanske att jag har varit så förbannat romantisk?
Jag har varit snärjd av förälskelser sen jag var sju år.
Rest dit förälskelsen rest.
Flyttat efter förälskelsen.
Anpassat mig till den stora kärleken.
Som ju inte finns!
Om jag hade haft en lite mer krass inställning till kärleken, så kunde jag levt mitt eget liv och gått mina egna vägar.
Kanske?
Men det var väl för att jag trodde på kärleken som jag födde tre barn?

Jag har tänkt mycket på den här frågan.
Tack Proust, men jag kanske inte har drabbats av den största olyckan?
Än.
#1 - - Franck Siljestrand :

Starkt skrivet. Sant, kanske du skulle säga själv? Visst vill vi fara med lite villfarelse i våra liv, bara de är vackra och sen tillräckligt vackra. Det är gott att tycka om, att älska, kan du ångra det? Tror inte heller att det är det du ångrar.
Men att ha koll på den Andre, att ha urskillning nog att sortera ut vad som är vad i en relation är ju inte lätt. Att ha lagt så mycket kärlek (tid, beröring, varma ord, uppmärksamhet och gåvor) på någon och det inte håller i evighet, är det sorgen? Hur långt kommer vi med (den stora) krassheten? Att inte binda sig känslomässigt, är det det som är krassheten?
Jag är glad att du hittar sanningar i ditt liv! Att hitta sanningar i sitt liv, är en av de stora grejerna i livet, tveklöst! Och vi hittar dem i lyckan och i olyckan. Överallt. Tänker jag.
Tack att du delar dina tankar!

#2 - - Anna Margareta:

Fint att ALS inte är din största olycka. För mig som är rätt normalfrisk låter det otroligt. En ska ju se positivt och det brukar jag göra så det kanske jag också skulle göra om jag drabbades. Vad vet vi? Hoppas att värmen är njutbar hos dig. Det är den här när jag cyklar och vinden sveper, men inte när jag stannar. Så det gäller att trampa på.

Svar: Värmen är inte alls njutbar Den stänger in mig i lägenheten.
Harpasione

#3 - - Pia:

Förstår helt ditt sätt att resonera om din sjukdom. Och visst ger varje ny situation i livet nya erfarenheter.
Däremot kan du väl vara tacksam att ditt kärleksliv gett dig tre fina barn? Även om du utplånade dig själv tydligen.
Själv är jag enformig sedan jag var 20 år. Håller mig till samma kärlek. Kanske mycket för att han är jämlik? Alla beslut tas tillsammans. Analysera, resonera och kompromissa.
Nä, särskilt romantisk har jag nog aldrig varit.

#4 - - Anna Margareta:

Hoppas du har AC då?

Svar: Jag har bara en liten fläkt. Men jag gillar inte ljudet.
Harpasione

#5 - - Markus Schulz:

Den första delen du skriver om att sjukdomen inte går att definiera som den största olyckan är bra formulerat. Men sjukdomen är ändå den största olycka som jag personligen har råkat ut för. Att säga något annat vore för mig en lögn. Något i min kropp löper amok. Mentalt måste detta hanteras.
Igår var jag på en träff med tolv tretton andra ”som vi” på Ulriksdals slott. Vi satt längs ett bord som hela tiden växte med tillströmmande permobiler, med anhöriga och assistenter. I skuggan under stora parkträd åt vi räksmörgås, sallad med Västerbottenost, ja allt som föll oss i smaken, vin, öl eller kaffe. Längs bordet fanns en gemensam positiv kraft som jag aldrig tidigare hade upplevt. För trots våra olika fysiska tillkortakommanden var vi de vackraste människorna jag någonsin sett. Det lyste ärlighet, öppenhet och förlåtande om oss, mänsklig kärlek helt enkelt.

#6 - - Anonym:

Det finns väl inga alternativa liv när det gäller hur romantisk man är heller?

#7 - - Maggan:

Jag känner mig glad för din skull..och andras. Detta inlägg i din blogg inger hopp åt dem som drabbas, mitt i allt det mörka finns ändå ljusglimtar att hitta. Du är min förebild och andras. Kanske för att Ylva som kände dig innan ser hur du var innan och att det påverkar din syn idag, efter ALS. Men jag tror ändå att personer som drabbas, som läser din blogg och inte har något hopp ser att det kan finnas, ändå. Ett litet frö som kan gro.För vi behöver förebilder . Även om du stundtals förbannar ditt öde så är grundtanken ändå hopp. Du får oss att se personen med känslor och tankar bakom sjukdomen. För ingen är sin sjukdom. De flesta fokuserar just på sjukdomen och glömmer människan bakom. Du har fått oss att se....Tack Tina för det du delar med dig. Hoppas du inte tycker detta låter som en klyscha, för uppriktigt tycker jag så här....