Så är det bara

Att umgås med mig är en UTMANING,
mer för en del och mindre för andra.
Det är jag väldigt ledsen för.
En del gamla vänner har försvunnit för att de inte klarar det,
och nya relationer är nästan hopplöst svårt att etablera.
Men jag försöker.
Kommunikation är min livsluft.
Det finns andra saker att vara glad för.
Samtidigt.

#1 - - Ylva La:

Klart du har rätt.

Men. Att samtala med dig ger en i bästa fall bra träning i att lyssna. Att pausa sin egen svada. Och kanske vinner samtalet på att oväsentligt utfyllnadsprat sållas bort.

Och. Det som fungerar, fungerar bra. Du kan fortfarande krydda vilken film eller TV-program som helst med dina skarpsynta kommentarer. Diverse störningsmoment stör väl inte din medtittare mer än högljutt chipsätande. Du måste däremot samtidigt, som alltid, ha fokus på kommunikation med assistenterna - vilket såklart tar fokus från filmen. Oundvikligt trist, men du har väl blivit en mästare på det multi-taskandet vid det här laget.

#2 - - Irving:

Kommunikation är alltid mer eller mindre svårt, men jag förstår såklart vad du menar. Du och jag skriver ju eftersom jag inte bor så nära dig. Och då tänker jag inte på att det är annorlunda, för det är det ju inte. Även om vi inte skriver vanliga brev nu så är det tveksamt om vi skulle ha gjort det ändå, nu använder man ju internet. Nu kom jag av någon anledning att tänka på när vi stog i telefonhytten och hysteriskt skickade luren mellan oss. Vad skönt det är med minnen ibland. Kram kram

#3 - - Lena L:

Hej! Behövde veta hur det är att leva med en obotlig sjukdom. Ramlade på dina två radioprogram, hittade sen bloggen. Nu har jag läst hela, från början till nu, under ett par veckor. Svår att släppa, ville hela tiden glänta på nästa månad, och nästa;)

Har ju förstått att du gillar kommentarer, och fattas bara annat för mig, som fått öppen dörr till (nästan) hela ditt liv. Tack Tina<3!

Önskar bara att jag skrivit ner "best of", även om det skulle bli mycket... En grej skrev jag ändå av under plöjningen: "Jag brukar tänka på hur jag kommer att bli om jag blir frisk. Odräglig. Bara tänka på njutning, komma för sent och inte bry mig. Jag hoppas jag skulle bli mindre ansvarig. Jag har varit alldeles för ansvarig." Det var väldigt roligt! Och jag kände mig träffad och ska försöka gå i den riktningen:-)

Sen, att du fattar stuvade makaroner med falukorv, och citerar Steglitsan! Så bra bok, tjock och bra, var så glad när jag var helt inne i den och ändå hade 200 sidor kvar. Har du sett filmen? Inte som boken, såklart, men heller inte så dålig som man kunde tro när den inte ens fick biopremiär här.

Allt gott!
Lena

Svar: Imponerande att du har läst hela! Lycka till med att vara oansvarig! :-)
Harpasione

#4 - - Maggan:

Hej! Jag förstår att det är en utmaning att umgås med dig för många, de vet inte hur de ska hantera det, liksom de som möter en människa i sorg. Det kan vara svårt för många. Jag vet. Men jag tycker ändå du hanterar allt på ett bra sätt och du är suverän på att uttrycka hur du menar. Så vi försöker förstå och lära oss. Det kan ofta bli missförstånd men jag beundrar din förmåga att tackla det. Du äger, Tina.
Kram Från mig