Stackare

Det är jättesynd om mina assistenter. De är sjuka, deras barn är sjuka, trassligt privatliv och allt vad det är.
De som väl kommer till jobbet får inte gå hem utan de jobbar på tills de också blir sjuka.
Jag kryper in i mitt skal och anpassar mig. Planerar ingenting utom att jag ska ha mat och bajsa. Tar en dusch ibland, om det blir tillfälle. Väntar på bättre tider.
Jag är bra på det.
 
Skickar ett sms till Mr Tina: Sov med mig. Jag är ensam.
Mr Tina svarar alltid.
Och han finns på riktigt.
 
#1 - - Ylva L:

Jag vet, det är himla många det är synd om. I nästa vecka kommer två artiklar om assistens i Tidningen Maïa plus några av dina blogginlägg i ämnet Tina. Tar bild och skickar när det beger sig.

#2 - - Lasse N:

Vissa som blir sjuka kan jag tycka synd om. Som en ung ensamstående mamma till två små barn som drabbades av en cancer med 2% chans att överleva. Det hade hon tatuerat in på armen. (Eller barnen som dedan bara hade mormor.) Eller en kompis som hade två små döttrar och dog i cancer 33 år gammal. Eller kanske barnen där också? Livet är ta mig sjutton inte alltid rättvist. Men att anklaga Gud eller ödet gör mer att man själv går under. Knappast Gud eller ödet.

Hej du Ylva L. Om du är den jag tror så kanske jag har ditt telefonnummer. Jag har fått det av Tina 😏 Själv fick hon en enkel halsduk. Jag hoppas jag lyckas göra en till så småningom , lite bredare 😏 Jag kanske sms-ar någon gång 😏