Död?
Skogspromenad en dag.
Halvvägs passerade jag en mamma med två barn i fem sex årsåldern.
De tittade på mig och sa:
Är han död?
( jag är alltid en man i främmande människors ögon )
Mamman tyckte det var så pinsamt, och ursäktade sig.
Jag var glad hela dagen,
att de inte hade rätt.
Kanske inte helt lätt för ett barn att hinna möta sin blick - permobilen med utrustning kanske tar fokus.
För oss vuxna blir det en märklig tanke, att man skulle vara ute och lufta sin döda släkting eller vän? Förutom det otroligt opraktiska i idén, så är det en rätt trevlig tanke. Det är många som inte lever längre som man gärna skulle ta en långpromenad med. Men vi får fortsätta som vanligt. Småprata med vem vi vill i tanken.