Årskrönika

Som sagt så har jag inte mycket till övers får nyårsfirande.

Tillbakablickarna på året som gått hör till det mest ointressanta på gränsen till pinsamma.


Tiden finns inte,

har jag inte sagt det?


Framtiden finns.


Därför en krönika för 2009:


Jag går på marknad, skrattar, fryser, köper tunnbröd och strumpor.


Ljuset kommer tillbaka.


En liten son fyller år och jag vet redan vad han ska få.


Solen blir varm.

När jag varit ute sitter jag kvar en stund i solvärmen på uteplatsen istället för att gå in.

Snö smälter och droppar.

Jag tänker på tulpanerna som ska komma upp i jordgubbslandet.


Tulpanerna kommer upp!


En dag när solen är ännu varmare,

plötsligt så varm så man kan vara barfota fast det finns snöfläckar kvar,

säger jag att idag beställer vi pizza och äter ute på marken direkt ur kartongen,

för det är någons favoriträtt.


Jag äter inte pizza.

Men jag äter,

och än har jag inte fått lunginflammation.


En stor son kommer hem,

efter att ha varit långt borta länge.

Han är klok och solbränd och kramar mig.


Jag snyftar mycket på skolavslutningen.


Hela sommaren åker jag färdtjänst, mobil lyft, riksfärdtjänst, hygienstol och krånglar och vinglar och skrattar och badar.

Vilar och lyssnar i skuggan.


Regn, svett och myggor.


Mörkret kommer.


Ny vardag med nya rutiner.


Nya tulpaner i jorden.


Laddar, stålsätter mig, tar fram vinterjackan och benskyddet.


En dag är det dags för adventsstjärnan igen,

och en tesked glögg.


Kanske?


Julafton


Nu har jag säkert julmust i åtminstone ena lungan.


Jag tycker om julen.

Jag tycker om julgran väldigt mycket.

Jag tycker om julmat, julmust och julklappar.

Famnen full.


Ändå är det på något sätt befriande när det är över.

Den känslan börjar komma redan nu på julaftons kväll.

Man kommer ut oskadd på andra sidan liksom.

Kan börja sikta framåt mot nya

hm nya, jaa nya framtider...


Men inte nyår.

Nyår skiter jag fullkomligt i.

Gärna god mat förstås, men det ska man ha alla dagar.

Tolvslaget och årskrönikorna slår inte an en ton hos mig.


Förresten,

jag levde till jul.


Att ge och att få

Den ljuvliga sången "Någonting att äta"

hörde jag första gången

på radion,

i min första lilla egna lägenhet

som hade lurvig lila heltäckningsmatta

i kokvrån.


Jag föll för den så direkt att jag snabbt som ögat hittade ett kassettband att spela in den på.


Jag undrade vad det skulle bli av mitt liv,

jag stickade en kofta,

jag var fältbiolog,

jag lyssnade på radion,

jag undrade vad det skulle bli av mig själv.


En dag satt jag hopkurad under tvättstället

med lampan släckt

och grät hejdlöst högljutt

över någon sorglig aspekt av mitt liv.


Man sätter sig väl under tvättstället och släcker ljuset

för att man,

när tårarna sinat,

ska kunna kliva upp, tända lampan,

kliva ut, stänga dörren och skaka av sig?


Efter min högljudda gråt

ringde det på min dörr.


Jag öppnade.


Utanför dörren stod en av trappuppgångens alkisar.

Han vajade.

Med grumlig blick sträckte han fram en bunt utlästa nummer av Illustrerad vetenskap.

Sen gick han.


Hoppas jag sa tack.

Det är en av de finaste presenter jag har fått.


Man kan ge bort tjänster också.


En yngre släkting såg ut som om han kommit på något riktigt bra

när han kom och frågade:


-Ska jag hjälpa dig med en grej?


Det behövdes inget svar.


Han tog resolut av mig glasögonen,

satte en tumme mot varje glas och gnuggade omsorgsfullt.

Sen satte han glasögonen på plats igen

och innan jag hunnit sluddra åh kack

hade han rusat vidare i livet.


Jag hade inte mycket annat val

än att slå mig till ro i min permobil

och vända blicken inåt.

Här kan du ladda hem sången:
http://www.bertil.nu/sjung/sfm&m.htm
(obs! Ladda hem. Lyssna-knappen fungerar inte.)


Middagsvila


Svag doft av hyacint.

Adventsstjärnans gula sken i skymningsfönstret.

Stilla ljud från stora barn.


Fäller permobilens ryggstöd bakåt. e

Tiltar hela stolen bakåt,

fötterna upp,

en kudde stoppas under benen.

Nacken vilar skönt mot nackstödet.

Ligger armarna skönt så här?

Filt också?

Ja, en filt också.


Jag har letat fram det missade avsnittet av radioföljetongen på datorn.

Snart strömmar Göran Tunströms röst in.


Göran Tunström är död.

Likväl läser han sin bok "Juloratoriet" för mig.


Ibland avbryts han av Juloratoriet.

Det som Johan Sebastian komponerade.

Johan Sebastian är också död.


Liv sprejas ut som tallbarrsdoft i en gillestuga.

Somt landar och begravs i heltäckningsmattan.

Annat virvlar uppför trappan av furu.

Snusas in i en näsa.

Krockar och reagerar med en citrondoft från badrummet.

I tid och evighet fortsätter tallbarrsmolekylens atomer.


Bachs Juloratorium har nått mitt öra efter 258 år.


Liv vävs samman med liv

genom tid och rum.


Man får vara med en stund,

och komponera.


Mat

"Människan är av klagan böjd

aldrig blir man riktigt nöjd

jämt om makten tävlar vi.
Om man skulle pruta av

något upp på sina krav

blev det mera harmoni
Någonting att äta,

någonting att dricka,  

någonting att älska och att hålla kär är allt jag begär.

Varför ska man gräva

efter guld och sträva

efter att nå lyckan där den ändå aldrig ändå är.
Andra må söka efter ting som förgås

jag för min del är nöjd om bara jag får
Någonting att äta,

någonting att dricka,

någonting att älska och att hålla kär." (Karl Wehle)


Älska och hålla kär kan jag.


Jag kan dricka.

Lite kaffe på maten varje dag,

pressad apelsin ikväll.

Det som är svårt är att hitta rätt framåtböjd sittställning så jag inte sätter i halsen,

och att få upp drycken i sugröret.


Jag kan inte bälga i mig och det saknar jag som faan.

En stor klunk julmust, en mindre klunk vitt vin, öl direkt ur flaskan, en hel bägare kallt vatten.
Klunk, klunk, klunk...



Jag får i mig den vätska jag behöver genom knappen på magen.


Äta.

Det är så gott med mat!

Fiskbullar på spenatbädd, äggröra med bacon, fjällfil, brylepudding, Biff a la Lindström, isterband, Skagenröra, pasta med kräftstjärtssås...

Väldigt mycket kan jag äta,

och njuter av det!


När övriga familjen mumsar i sig rostat bröd till kvällsfika,

då är jag avundsjuk.

Varmt, så smöret smälter, tjockt med hushållsost.

Kras, tugg, mums,

jag vill vara med!


Om jag tar den där mackan, skär den i bitar som jag lägger i djup tallrik och häller över en god soppa, då kan jag äta den.

Utan kras.


Min läkare har pratat om mat.

Om sväljfunktionen,

och om att sluta äta.


Dövörat

slår jag till.

Jag vill inte tänka på det.


Jag har förstått det så här:

Om struplocket blir svagt klarar det inte snabba växlingar mellan luftstrupe och matstrupe.

Jag sätter i halsen.

Jag får mat i lungorna.

Om hostmusklerna också är svaga kan jag inte hosta upp maten.

Då kan jag få lunginflammation.

Det är jobbigt, obehagligt,

och farligt.


Jag har svaga hostningar.

Jag sätter lite i halsen då och då.


Jag vill inte sluta äta!


Sondvälling.

Frukost sondvälling, lunch sondvälling, middag sondvälling.

Kvällsfika, medan jag luktar på rostat bröd och hör kraset,

sondvälling.


Älska och hålla av blir det kvar då.


Hur skulle du ha gjort?


Bildning

Jag var på konsert igår.

450 körsångare och strödda solister sjöng julsånger.

Klart det var bra.


Jag hade erbjudit alla i familjen att följa med.

Alla hade tackat nej.

Har man aldrig hört 450 körsångare så vet man inte vad man går miste om.

Tackar man ständigt nej får man aldrig veta.


När jag växte upp fanns i min familj en bildningsiver som blixtrade till då och då.


(Under en period hade vi veckans svåra ord på en sån där leksaks-svarta-tavlan uppriggad i hallen. Jag kommer särskilt ihåg den veckan det stod "camouflage",  för det ordet kunde jag redan. Börjar man när barnen är läskunniga hinner de med sisådär 500 ord innan de ska göra högskoleprovet.)


Idag ska vi gå på högmässa, kunde det låta en söndag fast vi aldrig gick i kyrkan annars.


Som jag minns fanns det inte utrymme att tacka vare sig ja eller nej.


Teater inplanerad hux flux: Moliere eller Varför super Jeppe? .

Evert Taube kabaré.


Var hade jag stått idag utan dessa tilltag?


Nej, det ska bli mitt nyårslöfte inför 2009:

Hårda nypor när det gäller breddningen av barnens allmänbildning.


I år har de lärt sig åka färdtjänst, stå ut med personliga assistenter och förklara för klasskompisarna varför deras mamma inte ens kan tala om vad hon heter.


Det har de gjort så bra att jag är övertygad om att de ska klara också nästa års utmaningar.


Fullt upp

Jag har varit ute.

Snygg snö när man tittar,

men svår att köra i.


Var på jobbet.

Mitt jobb.

Man skulle kunna tro att jag inte har något jobb längre,

men det har jag.

Alltid roligt att komma dit.

Leenden och glada tillrop.

Inte så mycket har förändrats från då till nu.

Det betyder att det var bra det vi byggde upp.

Klart det var bra.


Sist träffar jag en före detta arbetskamrat som inte jobbar kvar.

Hon frågar om jag ofta är där.

Jag börjar skriva mitt svar på taldatorn jag har på permobilen.

Redan innan jag skrivit färdigt inser jag att det här kommer att uppfattas som ett skämt.

Mycket riktigt,

när min grova mansröst Erik mullrar:

-Jag har inte tid.

möts han av uppsluppna skratt.


Men det var inget skämt.


En vanlig dag kommer assistent klockan åtta.

Lyftas upp, rulla in på toa, kissa, duscha, klä, på, lyfta på plats i permobilen.

Klockan är nio.

Äta frukost, ta medicin, få vatten i slangen, kanske dricka något, lyssna på Ring P1.

Klockan är tio.

På plats vid datorn.

Läsa mejl, svara på mejl, författa blogginlägg, läsa kommentarer, beställa julklappar, dregla över nya recept, kolla jobbmejl, spela Betapet... om jag hinner.

Vid tolvtiden lunch.

Spelar ingen roll att frukosten avslutades sent.

Jag blir inte mättare för att jag äter långsamt.

Äta lunch, dricka kaffe, få vatten, gå på toa.

Klockan är halv två.

Vila är skönt och bra för nacken.  

(Men det går att prioritera bort om man har något roligare för sig.)

Vilar jag så lyssnar jag oftast på musik eller ljudbok

och det tar en liten tid.

Sen är det eftermiddag och övriga familjen kommer hem en efter en.

Allt kan hända.

Det kan komma fler det kan komma färre.

Jag kan få prata några ord, dela med mig av mina pengar, ta beslut eller på annat sätt komma till nytta.

Klockan fyra är det dags att åtminstone bestämma vad vi ska ha till kvällsmat.

Mat fem så jag hinner med vatten, medicin och toabesök innan assistent slutar klockan sex.


Kläm i detta schema in läkarbesök, apoteksshopping och alla hjälpmedelskontakter jag skrivit om förut.


Tur man är sjukskriven!


Det är inte det att jag är sjuk.

Jag har bara inte tid att åka till jobbet...


Lägg sig ned och vänta på bättre tider

Nu är jag trött på att vara sjuk.


Fatta vad långtråkigt att det tar en kvart varje gång man ska gå toa.

Man kan spara en minut om man trycker på skölj- och blåsknappen innan man börjar kissa.


Vilken pina att inte veta om man kommer att få i sig något alls av kaffet på maten.


Nej, nu skulle jag kunna tänka mig att hoppa av det här projektet.


Jag kunde börja jobba igen,

och betala skatt.

Hjälpa till här hemma,

så Mannen fick lite fritid.


Men får man välja?

Nej, det får man inte.


(Det får för övrigt inte du heller.)


Bita i det sura äpplet får man.

Leva det liv man blir tilldelad.

Så gott det går.


Tur att jag fick julkort idag.

Ett tjockt och lovande kuvert.

Som spelade.

Inte en julmelodi utan ett helt potpurri.

Som blinkade.

Inte med lampa utan en hel kaskad i olika färger.

Tack faster!


Man får liksom ta i där man kan.


Sen kan man ju alltid lägga sig ned och grina.

Efter en stund brukar tårarna ta slut,

sen börjar man känna sig lite hungrig

eller sugen på något.


Se där har man en liten drivkraft ändå!


Eftersom jag vet det där sen gammalt

hoppar jag över att ligga och grina.


Vänta ut.

Spela Betapet.


Kanske lite frisk luft?

Jag har inte varit ute på en vecka


Utan trosor i permobilen

Jag delar med mig av helgens härligheter med risk för att både bli avstängd från blogg.se pga det chockerande bildmaterialet samt att aldrig mer få låna den mobila lyften.


Den som lever får se, som man brukar säga.


Jag har varit hemma hos en av systrarna på den årliga, nästan lite suspekta, familjeträffen.

För tredje året i rad bjuder min mamma och pappa sina fyra barn på en trerätters middag.

Det lite suspekta är att ingen annan är bjuden.

Inga respektive och inga barnbarn.


I år fick vi vara hemma hos syster eftersom jag inte tar mig upp till tredje våningen utan hiss, så några småkusiner och en respektive fanns med i bakgrunden.


Det är speciellt att sitta där och se på varandra

och påminna sig att det var just vi fyra som växte upp tillsammans.


Med samma mamma,

som var hemma och fanns

och packade frysväskan på fredagarna,

som skar upp varsin limpskiva till kvällschokladen.


(På den tiden kunde en helt normal familj ha varm choklad och limpmacka till kvällsmat flera gånger i veckan.

Trodde vi i alla fall.)


Med samma pappa,

som åkte till jobbet och gick på sammanträde,

organiserade julstädning och byggde sommarstuga.


Förutom att se på varandra,

och utnämna mig till Geni i en spännande frågetävling,

så sänktes jag ner i bubbelbadkaret.


Ett vardagsäventyr.


Lyften gick ju inte in genom badrumsdörren.


Så vilken tur att den gick att montera isär!


Upp med mig nakenfis i den rullbara toastolen

och in med den i badrummet.

En syster vaktar mig medan den andra monterar isär lyften, baxar in

den i badrummet och plockar ihop den igen.

Kroka på selen och så var det dags.

Men,

en badkarsfront är i vägen.

Det är väl lätt som en plätt att krångla loss en badkarsfront i ett badrum fullt av tre systrar och en lyftkran.

Ja, det är det.


Sen är det bara att sänka ner!

Åh, att bli så lätt,

att bli så varm!  


Bubblar runt tills jag är alldeles svettig.



Upp, till toastolen, lyften isär, lyften ihop, till permobilen, till sängen.


Syskon doppar en i bubbelbad.

Syskon är bra att ha.


Kommer hem på söndagskvällen

till min familj.

Mannen och de tre barnen.

Tre syskon.

Nöjd.


Vakta dig!

Kyckling, lök, riven morot, hönsbuljong, grädde och ingefära blev sås idag.

Falukorv med mos på matlaget.


Så nu kan jag förklara mig

i lite mer godan ro.


Hade jag fortfarande inte fått min sås

skulle jag purket konstaterat

att tre vise män såg EN stjärna.

Inte fyra röda på pinne.


Men såsen kom

och jag säger milt:


Låt var och en ha så många stjärnor och girlanger

i så många av regnbågens färger,

som hon orkar med.


Jag vill bara att vi ska värna oss själva mot upptrappningen.


Ni förstår säkert vad jag menar.


Ena året kunde man värma en flaska glögg, öppna ett paket pepparkakor,

och så var det en liten fest.

Året därpå skulle man lägga manken till och köpa Stiltonost att bre på pepparkakorna för att med hedern i behåll kunna bjuda in grannen.

Så gick ett år till,

under vilket en klurig receptmakare kläckte en sadistisk idé som han sålde till något trendskapande matmagasin.

Innan vi kan bjuda in någon alls,  

ska vi stå och rulla Stiltonosten till kulor som vi sedan rullar i pepparkakor som vi har krossat till smulor.

Helst de pepparkakor vi bakat själva.


Sånt här går fort,

och ändå är det så lätt att stå där en dag,

och rulla de där kulorna

utan att inse att man är utsatt för något ondskefullt.


Lika bra att jag tar upp en annan sak på en gång.

Sedan ungefär i somras har alla människor börjat gå omkring i dubbla kläder.

Någon har bestämt att det går alldeles utmärkt att gå klädd i

både byxor OCH kjol,

byxor OCH klänning,

eller vanligast dubbla linnen!

Ett som man svettar ner inifrån och ett som blir fläckigt utifrån.

Dubbelt så mycket tvätt.

I sanning ondskefullt.


Även utan några som helst miljöaspekter:


Värna dig själv

och ditt liv

och din njutning...


... mot upptrappningen


Det tycker jag

Sås

ska det vara på maten.

Det ska vara mycket sås.

Mycket.

God sås.

Mycket god sås.

Det finns så många goda såser.

Salta, syrliga, trinda,

mjuka, kalla, varma såser.

Ljusa och mörka såser.

Mörk är kvällen.

Mörk blir dagen

utan sås.

Var sak på sin plats.

Såsen på maten.


Och dill i frysen.


Ska det vara.


Men det ska inte vara

hårstrån på näsan,

bh-band bakom skulderbladet,

regn i luften,

slem i halsen,

kiss på ringen,

terror i Indien,

rattfylla


och FLERA ADVENTSSTJÄRNOR I VARJE HUSHÅLL!!!


Man köper en,

jag säger EN,

adventsstjärna när man sätter bo

och sen har man den

i ETT fönster

tills man dör!!!


En ordentlig sås imorgon

så blir nog allt bra igen


En liten bit sanning

Solen skiner även i november.

Det vet man.


Innan november började bestämde jag mig för att ta reda på

sätta på pränt

få en bild av

en sanning

om novembersolen.


Det finns alltid många sanningar.


Detta är en:


November  2008



lördag 1 november               Idag sken solen!

söndag 2 november              Idag sken solen!

måndag 3 november             Idag sken solen!

tisdag 4 november                Idag sken solen!

onsdag 5 november              Idag sken solen!

torsdag 6 november             x

fredag 7 november               x

lördag 8 november               x

söndag 9 november              x

måndag 10 november           x

tisdag 11 november              x

onsdag 12 november            Idag sken solen!

torsdag 13 november           x

fredag 14 november             x

lördag 15 november             Idag sken solen!

söndag 16 november            Idag sken solen!

måndag 17 november           Idag sken solen!

tisdag 18 november              x

onsdag 19 november            Idag sken solen!

torsdag 20 november           Idag sken solen!

fredag 21 november             Idag sken solen!

lördag 22 november             Idag sken solen!

söndag 23 november            Idag sken solen!

måndag 24 november           x

tisdag 25 november              Idag sken solen!

onsdag 26 november            x

torsdag 27 november           x

fredag 28 november             Idag sken solen!

lördag 29 november             x

söndag 30 november            x


Idag sken solen

betyder att någon gång den dagen såg jag solen skina

så att det den sken på fick en solsida och en skuggsida.

Det kan ha varit en minut eller hela dagen,

men solen sken.



Jag kisar och tittar på hela November.

Jag vet att lång rad betyder solsken

och jag får en bild av November.


En ny bild av November

en sann bild av November.

Som jag kan slänga bort eller hålla kvar.


Det var bara det jag ville.


Nu är det december.


RSS 2.0