Dubbelt
Yngsta sonen överger mig.
Han kryper inte upp i knäet på den som inte kan hålla om honom.
Han frågar inte den som inte kan ge ett begripligt svar.
Han ber inte den läsa en bok som inte kan läsa högt.
Det finns en annan nära
som kan hålla om, läsa högt, förklara och berätta,
ringa, fixa, följa med och hjälpa till
Smärtsamt.
Men förtröstan också.
Helt sant är
att jag en vanlig vardagsmorgon,
när alla andra stiger upp före mig,
kan ligga och lyssna på sorl och skrammel,
och förnöjt tänka:
så bra allting går fast inte jag är med.
Smärtan minskade lite den kvällen jag kom på att om sällskap behövs när han ska sova så räcker det att jag kör in med permobilen nära sängen, lägger upp fötterna och sticker in dem under täcket, viftar mysigt med tårna och bara sitter där tills han somnar.
Dessutom är det inget fel på min hörsel och jag finns oftast till hands som lyssnare.
Så när det är nånting som behöver berättas,
och det händer ju,
då känner jag mig inte övergiven.
Jag nickar och hummar ända tills det är färdigt.