Dubbelt

Yngsta sonen överger mig.


Han kryper inte upp i knäet på den som inte kan hålla om honom.

Han frågar inte den som inte kan ge ett begripligt svar.

Han ber inte den läsa en bok som inte kan läsa högt.


Det finns en annan nära

som kan hålla om, läsa högt, förklara och berätta,

ringa, fixa, följa med och hjälpa till

Smärtsamt.


Men förtröstan också.


Helt sant är

att jag en vanlig vardagsmorgon,

när alla andra stiger upp före mig,

kan ligga och lyssna på sorl och skrammel,

och förnöjt tänka:

så bra allting går fast inte jag är med.


Smärtan minskade lite den kvällen jag kom på att om sällskap behövs när han ska sova så räcker det att jag kör in med permobilen nära sängen, lägger upp fötterna och sticker in dem under täcket, viftar mysigt med tårna och bara sitter där tills han somnar.


Dessutom är det inget fel på min hörsel och jag finns oftast till hands som lyssnare.

Så när det är nånting som behöver berättas,

och det händer ju,

då känner jag mig inte övergiven.

Jag nickar och hummar ända tills det är färdigt. 


Senaste nytt i asssistans-pärmen


"Riktlinjer för eltandborstning av mig

(tills någon konstruerar en tandborsthållare)


Borsta annans tänder med eltandborste är svårt.


Man behöver inte gnugga med en eltandborste. Låt den bara ligga an mot tänderna och flytta den i sakta mak.


Följ ett system när du borstar. Börja t ex längst in på utsidan och borsta hela vägen runt på utsidan, fortsätt med insidan och ta tuggytorna sist. Dels blir det förutsägbart för mig och så missar man ingenstans.


Att borsta långt in, långt bak, är inga problem på utsidan så passa på att nå nästan bakom bakersta tanden från det hållet.

Att borsta långt bak på tuggytorna och insidan ger däremot lätt kväljningar, så var försiktig där.


Det är väl just i skarven mellan tand och tandkött som borstningen behövs bäst så sikta där.


Mina framtänder i underkäken sitter väldigt trångt och snett så där finns många skrymslen, särskilt på insidan. Borsta noga där.


Jag har en märklig reflex att bita ihop när man borstar på insidan av framtänderna i överkäken, men ge inte upp, det går att bemästra den om man är beredd."


Men varför ska jag lägga ut det här på bloggen, då?


Jomen på nåt sätt tycker jag det är en tydlig bild av hur det blir när man måste överlåta åt andra att sköta det man alltid har skött själv.


Jag tycker att jag är ganska tålmodig och inte särskilt nogräknad när det gäller hur saker ting ska göras, men ibland kan det vara någon liten detalj som jag verkligen vill ha på ett speciellt sätt, och om man då ska ha en rimlig chans att få det så, så är en noggrann beskrivning i asssistans-pärmen ett bra första steg.


Men vem vet, nästa gång kanske det är du som står där med borsten i högsta hugg för att ta itu med mitt garnityr?

Då är det ju tur att du har läst på.


Triumf!

Hur skulle det gå?


Liten stuga, bucklig mark, gamla sängar, utedass, ingen el till datorn och irriterande småkryp.


Tjugo personer till som skulle få plats,

skulle man se det som ytterligare en svårighet eller som en tillgång?


Klart att det var en tillgång:

ständigt minst fem vuxna assistenter redo,

och tolv barn från 2 till 15 år som gör att man aldrig har tråkigt.


Förutom att solen sken nästan hela tiden,

så gick allt annat också över förväntan bra.


Inga småkryp alls vore en överdrift, men de flugor som störde mig kan jag räkna på ena handens fingrar.


Jag sov lika gott eller illa som hemma, i den gamla bäddsoffans utdragssäng.


 När jag blev nödig satt jag och tronade på min duschstol med tillhörande potta mitt i vardagsrummet med draperiet fördraget mot det andra rummet och vacker utsikt över äng och sjö. En lustig känsla.


Permobilen körde aldrig fortare än på ettan, men den tog sig fram, både inomhus och utomhus, och en kväll t o m nedför branta backen smala stigen full med rötter, till bad- och grilludden.

Och upp igen, påputtad i det brantaste av några starka.


Slirade väl lite på ramperna upp och ner för trappan, men det gick!


Mina släktingar, de lyfte och baxade, matade och torkade, tvättade, klädde, pysslade och försökte förstå mig.


Inte en gång sa jag Tack.


Jag tänker på det ibland,

att man kanske borde säga Tack.


Men jag gör det inte.


Jag tror att det beror på att det känns så självklart.

Och att jag självklart skulle göra detsamma för dig.


Mitt hus


Ännu har jag inte skrivit om mitt hus.

För att det inte har att göra med min sjukdom?

Men det har det.


Hela mitt riktiga liv, eller mitt produktiva liv, eller höjden av mitt liv, dvs sen jag började på mitt första riktiga jobb efter min riktiga utbildning och fick mitt första barn, har jag bott i det här kollektivhuset.

60 hyreslägenheter runt en stor innehållsrik gård.

Jo, alla har sitt eget kök och egen garderob i en vanlig lägenhet.

Men det finns gemensamt kök och matsal, gästrum, lekrum, motionsrum, bastu m.m.


Nästan hela tiden vi har bott här har vi varit med i matlag, dvs ett antal familjer och personer som vill, turas om att laga kvällsmat åt varandra en dag i veckan.


Det görs ju mycket annat gemensamt i huset också. Städdagar och husmöten, sommarfester och husfrukostar, men just matlag är något speciellt.


Många har flyttat härifrån genom åren, och jag har alltid tyckt synd om dem.

Det har varit perioder när vi också tittat på hus, längtat efter trädgård eller fler och mer rum, men så fort det närmat sig någon seriös affär har jag drömt mardrömmar om hur olycklig jag kommer att bli och hur lycklig den kommer att bli som får flytta in i vår lägenhet och på vår uteplats.


Matlag. Och sjukdom?


Jag tror att det är så otroligt betydelsefullt för mitt psykiska välbefinnande att leva nära inpå många andra människor, i alla livets situationer. Kanske gäller det en del andra människor också.


Matlaget är det bästa exemplet.

Man delar vardag när man träffas och äter varje onsdagskväll.

När man delar vardag delar man varandras tjatande på barnen, familjegräl, stress och glädjeämnen.

Man delar mat, mat som är så viktigt och gott.

Och kvällen slutar oftast med en harmonisk kopp kaffe med en söt efterrätt.


När jag första gången kom åkande i permobil till matlaget.


När jag första gången blev matad på matlaget.


När jag kom med min matningsmaskin till matlaget.


Klart att jag hade trott det, men ändå är det så betydelsefullt, att jag bara accepteras, att vårt gemensamma vardagsliv bara fortsätter, även om jag är sjuk.


Så har det varit under alla åren med matlaget,

livets små och stora problem krymper lite,

när man suttit och ätit,

och med hela sin kropp och själ upplevt,

att omgivningen kryllar av vanliga människor som har det ungefär som man själv.


Och alla behöver vi kvällsmat.


Krypträning


En fluga landar på min arm och jag kan inte vifta bort den.

Inte med ena armen och inte med den andra heller.

Jag kan inte blåsa bort den med munnen.


Det händer ju ganska ofta att flugor landar på en på sommaren.

Eller myggor, eller...


Så för att inte bli en alltför gnällig och krävande medmänniska

har jag bestämt mig för att träna på att uthärda.


Ibland har man inget val,

det blir ett träningspass alldeles automatiskt när man sitter fastspänd längst bak i färdtjänstbussen tillsammans med några surrande fripassagerare.


När den kryper på händerna är det ganska lätt att uthärda,

om man koncentrerar sig.

Lite svårare om man ligger ner än om man sitter.

När den börjar traska runt på läpparna är det mycket svårt.

Särskilt om man inte riktigt lyckas sluta läpparna utan sitter och befarar att den ska kräla in i munnen.

Men när den tar sig upp på överläppen och runt näsan,

då är det omöjligt,

och jag kan fortfarande ruska på huvudet med sån snärt att flugan åtminstone tvingas börja om sin promenad någon annanstans.


Myggor är på ett sätt lättare,

i alla fall om de inte är för många.

Man vet vad de vill,

och kan man bara stå ut tills de fått det så ger de sig av.


Annars är bladlusen ett perfekt nybörjarkryp.

Den går med lagom lätta fötter,

och så sakta att man bara behöver koncentrera sig på en liten hudbit i taget.


Juli har bara börjat,

och nästa vecka ska jag på träningsläger...


RSS 2.0