Ett lätt sätt att umgås

Jag spelar Alfapet på nätet.

Då heter det Betapet och finns på www.betapet.com.

Gratis, bara att göra sig en inloggning.

Där finns alltid någon att spela mot.

Ibland kanske det är jag.

Kul, va?

Om man tycker det.

Om du gör en inloggning och vill att jag ska veta om jag möter just dig så tala om här eller per mejl vad du har för användarnamn.


Själv heter jag tinolf.


Lust

Lusten måste bevaras.

Men styras om.

Lusten som brinner måste tända en annan låga

innan jag kan blåsa ut den gamla.


Lusten att traska på smala skogsstigar

måste bli

lusten att andas skogsluft, se gamla granar och höra Rödhaken från permobilens säte.


Lusten att sticka, virka, klippa, vika, pärla

måste bli

lusten att skapa något annat.

Bilder i datorn kanske?


Lusten att sjunga och spela

är svår

men måste bli

lusten att lyssna på andra som sjunger och spelar

och kanske blunda och låtsas

att det är jag i alla fall.

Jag har alltid föredragit att frambringa tonerna själv

även om det inte låtit bråkdelen så bra som om någon annan gjort det.


Men man kan skita i alltihop också

all gammal lust

och bara göra nya saker.


Lusten att göra något nytt

den har jag.

Den är viktigast av allt.


På resande fot

Hela familjen har rest.

Vi har åkt tåg och bil

med mig och en hopfällbar rullstol.
Bort från hemmet och den självtorkande toaletten

och assistenter och permobilen.

Fyra dagar.
Lite extra packning:

glidlakan,

piller,

vattenspruta till PEGen,

specialgaffeln till det lilla jag äter själv

och eltandborsten.


Mannen.

Som packar i det lilla extra

och ur.

Som hämtar drar ner lyfter matar drar upp fyller på puttar sätter dit torkar av tvålar in.


Det går inte ens att känna tacksamhet.
Bara kärlek.


Vart man kommer

på resan

så finns det armar, 

ben

och hjärtan.

Släktingars och vänners.

Som gör det mina ben och armar inte gör. 


Tröst?

Bara så ni vet:


Zambia är ingen tröst.
Zambia påminner en bara om att det finns ingen anledning att sitta och beklaga sig.

Man har ett liv och det ska man leva.

Under de omständigheter som bjuds.


Vad är tröst?


Zambia

I Zambia är medellivslängden för både män och kvinnor 40 år.

Människor i Zambia vet inte vad "intressen" är.

Det finns inte utrymme för några intressen utöver att överleva och försörja dem man har ansvar för.

De liv en mamma har ansvar för kan mycket väl vara de efterlevande barnbarnen
till de fem barn hon både fött och begravt.

Mamman kan ha AIDS.

Hon kan ha smittat, eller riskerar hela tiden att smitta, sina barnbarn?
Om hon dör?


Jag läser hans krönikor varje söndag i DN.
Igår kväll läste jag hans blogg:


denblekakonsulten.blogspot.com



När jag låg i sjukhussängen

och hade nära till att tycka synd om mig själv

tänkte jag på kvinnorna i Zambia.


Om de fick ligga i en säng.
En nybäddad säng.

Ringa på en klocka när det är svårt att vända sig

och det kommer en underbar undersköterska

eller två

som vänder dig med draglakanet

och undrar

om det är något mer du vill?


Om de fick en medicin som kostade 8000 kr i månaden

nästan gratis.

Om mat var något som bara fanns där,

mer än man kan äta,

hela tiden.

Skulle de tycka synd om sig själva då?


Sjukdomar som man dör av kommer alltid att finnas.
Hur skulle det annars se ut?

Vi kan inte,

hur många forskningsstiftelser

eller nya läkemedel

vi än hittar på,

ändra på det.


Men att vissa sjuka

ligger på en bastmatta i kolmörkret

utan mat

med bara en stor oro i magen

för hur det ska gå för barnen,


medan andra vältrar sig i hjälpmedel, medicin, assistenter, vård och omsorg,

förutom maten, taket över huvudet och det andra självklara,


det borde vi rimligtvis ta itu med först.


Det borde gå.


De AIDS-sjuka mammorna i Zambia

har en enda grotesk förmån.


De är så många

att de har
varandra.


Litium?

Det experimenteras med litium för att bromsa nedbrytningen:

http://alslithium.atspace.com/


Jo, jag har mejlat min läkare.

Så vi får väl se.

Det vore ju förbannat skönt om läget kunde stabilisera sig.

Hur usla muskler som helst bara man kunde få tro att det skulle få vara som det är ett tag.


Så man kunde planera sina irrfärder.


Skål!

image4

Nu är den här.
På högteknologisk solig åktur har den hjälpt mig ta ut pengar, boka klippning och köpa 7-årspresent.

Den och dagens assistent.
Ingenjörn kallar vi henne.


Tvätt-fascisten, Ingenjörn och Loppisfyndaren.

De får heta så här.
Det är smeknamn,

alltså snälla alias.

Och tvätt-fascist är ju inget jag skulle hittat på om hon inte hade sagt det själv.
Förstås.


Jag älskar att vara med

Jag älskar att vara med
mittibland.

Men låt mig gärna försjunka i lyssnande bakgrund.
Jag tycker om det.


När jag var liten gick min pappa på sammanträde.

Varför går vi bara på möten nuförtiden?


Ibland fick han en hejdå-kram,

och då kunde han säga:

"Tänk om du var så liten att jag kunde stoppa dig i fickan och ta med dig!"


I kavajfickan.
Man har kavaj när man går på sammanträde.


Ja, tänk om!

Ligga på botten bland några gamla gem och lyssna.

Slumra lite.

Kika upp över kanten utan att synas.

Jag hade trivts med det.


 Det allra bästa  

är väl ändå

när alla är där.
Alla som ska vara där.

Och inget behöver sägas.


I bilen på väg hem.

Sen mörk söndagkväll.

Kanske på Essingeleden.


Det var alldeles tyst

tills vi kom till en tunnel med gula lampor.

Alla slumrande vaknade till.
Grönt blev brunt, rött blev svart.

Vitt, ja vitt måste väl blivit gult?


Då när det var tyst

inneslutet

alla där.
Då kunde jag tänka

att nu gör det ingenting

om vi dör.


Det är faktiskt sant.


Att jag tänkte det?

Ja.

Att det gör ingenting?

Nej, det gör det kanske inte.


Ute

Jag har suttit ute i solen idag.
Gick lite på mina ben också,

men det var vingligt.

Solen var varm.

Snödroppar knoppas.

Tänk att det betyder så mycket.


Jag har blivit assisterad också.
Av en tvätt-fascist som vek våra kläder.
En snäll och trevlig tvätt-fascist

som kommer att lösa det mesta.


Kallt

Det är kallt om benen att åka permobil.

Om man då tar sina skinnbrallor

och klipper av dem

till liksom ett par benvärmare?

Vore inte det bra?

Och tufft?

Och snyggt?

Lite udda.
Lite nitar på

i trollsländemönster?


Bra böcker

Det finns ju så många.

Men vilka är de allra mest värdefulla?

Som underlättar livet?

Som öppnar ögonen?

Som man verkligen borde hinna med?

Tala om det om du har en aning?

Tala om varför också, så jag kan gissa om det som gäller för dig också gäller för mig.

Jag väntar med spänning.


Och nu då?

Den där permobilen...

Jag förstår om det är en och annan som börjar tvivla på att den finns.

Jag blev kvar på sjukhuset typ tre timmar över tiden för den planerade hämtningen.

Nästa försök på onsdag nästa vecka.


Och assistenten då?

Jo, om allt går som planerat ska någon hjälpsam person dyka upp här på måndag morgon. Vem vet jag inte, utom ett namn, och att det är någon som frivilligt tackat ja till att komma just till mig.

Helt okej, tycker jag.


En och annan liten kraft har återvänt efter operationen, men benen är mycket svagare och darrigare och kommer nog så att förbli. Jag kan inte böja mig ner och ta upp något från golvet utan att tappa balansen. Här inne i lägenheten tar jag mig fram själv mellan rummen, men ute eller i en trappa skulle jag inte vilja vara utan en rejäl armkrok.


PEGen använder jag några gånger om dagen till att få i mig vatten. Istället för att sätta i halsen. Det är bra.


Nu ska jag titta på sista delen av dokumentären "En fri kvinnas bekännelser".


Återkomsten 2

Det gjorde ont.

Jag blev svag. Svagare.

Förbannad förtvivlad för att jag blev så svag.
Men väldigt bra att slippa göra det när jag är ännu svagare.
Så jag skulle bli ännu ännu svagare.

Nu är jag i alla fall hemma, och har blivit lite starkare.

Kanske kommer att kunna bli ännu lite lite starkare.

Idag, första morgonen hemma, hade jag återfått förmågan att ta mig upp ur sängen själv, dra ner byxorna själv men inte dra upp dem igen.
Det enda hemska med att komma hem är ju att det blir så  uppenbart vilka förmågor som försvunnit.

Nu reser jag mig inte ur soffan på första försöket utan kanske på tredje, jag orkar ösa in nästan hela måltiden själv men får avsluta med lite matning.

Matning förresten, det har jag bävat för, tyckt att det är väl ändå lite väl handikappat.

Men när man väl sitter där hungrig med den goda maten framför sig och inte orkar lyfta gaffeln utan att bli genomsvettig och tappa hälften, då beklagar man inte ett dugg en framsträckt hjälpande hand.

Och så är det med all hjälp.

Därför har jag slutat bäva.


Sjukhus ska man helst inte ligga på.

Det är en annan värld.

Det riktiga livet har man lämnat hemma.
Men när man väl ligger där, för att man måste, då blir man väl omhändertagen.

Om någon trodde att undersköterska på något sätt skulle ha att göra med att de står under någon annan, så kan jag tala om att det inte alls är så det hänger ihop.

Under, i det här sammanhanget är snarare släkt med underbar, underverk och kanske underbyxor.


Nu har jag skrivit långt,

fast jag borde vila.

Nu ska jag vila.


RSS 2.0