Katten

En katt har jag haft.

Tage var helgrå.

Jag tycker bäst om helgrå.


Tage födde mig fyra ungar.

Jag kände mig verkligen som den lycklige fadern när jag såg dem.

Bysing, Strumpan, Grisen och Dum-Harry.

Även Dum-Harry fann ett hem.

Han var söt med lång svart päls, men smög alltid fram på lätt böjda ben lite efter de andra.


En gång bajsade Tage i bastun.

En gång dammsög pappa i bastun.

Panikslaget tömde han en av mammas parfymflaskor i dammsugarslangen.

Det var aldrig roligt att dammsuga efter det.


Som ung katta fick Tage en konstig sjukdom.

Hon blev stel i bakbenen och kunde inte gå som vanligt.

Jag packade henne i korgen och tog tåget till veterinären.


Vingelsjuka, inget att göra, sa doktorn.

Bäst för henne att avlivas, sa doktorn.


Jaha, sa jag.

Jag ville ju det bästa för henne.


Hon satt på ett bord.

Helgrå.

Jag och doktorn stod bredvid.


Då frågar doktorn om de ska ta henne med en gång eller om jag vill ta någon slags avsked.

Jag är sammanbiten

och vet att om jag så mycket som rör vid henne kommer jag att brista i gråt.

Och det får mig att avstå.


De tar henne.

Jag åker hem med tom korg.

Jag gråter hela vägen.

Inte för att hon är död

utan för att jag svek henne.

Det sista jag gjorde.


Yes, we can

Min assisterande bror frågade om man ska följa efter mig när sticker iväg med permobilen.


Jag suckade lätt och svarade:

Det är klart att jag vill kunna ge mig iväg på egen hand men samtidigt vet jag att jag till exempel plötsligt kan bli så trött i nacken att jag tappar huvudet ner i hakstyrningen och far iväg dit jag inte ska.


Det lät som ett tålmodigt svar från Barack Obama eller Kronprinsessan om hur det är att ständigt vara omgiven av livvakter.


Det har vissa likheter.


Så de är väl förberedda när de behöver personlig assistans.

Eller jag när jag blir president...


Yes, we can.


Bär ner mig till sjön

Jag ville provsitta nya bryggan.

Backen för brant och knölig för permobilen.

Landgången för smal.


Men om man först bär ner toastolen,

och sen mig...



Midsommar

Gud vad jag är jobbig nu:


Dra upp mig.

Dra upp mig igen.

Handduken är knölig bakom ryggen.

Sätt upp fötterna.

Dra fram fötterna.

Kittlas i ögonbrynen.

Hårstrå på kinden.

Ont i skulderbladet.

Trosorna skaver i höger ljumske.

Armbågen upp.

Vetekudden.

Datorn närmare.

Ännu närmare.

Höger.

Vinkla skärmen.


Ropar min dator

mellan toabesök, måltider, vatten, tandborstning, påklädning, avklädning, tvättning, putsning, lyft upp, sänk ner...


Jag tänker och tittar under tiden

och ännu blir det tid över till liv.


Käringar del 2

Ibland när jag ser en hurtig pensionär med bebiscykelhjälm,

tänker jag,

att jag hatar pensionärer med bebiscykelhjälm.


Var har de fått den ifrån?

Har de ärvt den av ett barnbarn, som i treårsåldern fick en sportigare variant?

Eller en trafiksäkerhetskampanj 1982 när det bara fanns såna hjälmar?

De kan ju inte ha gått in i en affär och valt en bebiscykelhjälm för att de tyckte den var snyggast.


Ibland ser jag en tant med vita ankelsockor i rynkplufssandaletter till kjol,

och då tänker jag,

att jag hatar tanter med vita ankelsockor och rynkplufssandaletter till kjol.


När jag går på lunchsoppteater

kan jag drabbas av hat till alla gråhåriga käringar (med kort ä) med stora smycken som tycker soppan är så god och soppa är ju så bra och enkelt och så får man finkultur på köpet.

Själv sitter jag där och är gråhårig och tyckte att det var en jättekäck idé att gå på soppteaterlunch.

Och soppan är god.


Jag kan också tänka att jag hatar enskilda personer

om det är på långt avstånd.

Jan Björklund typ.


När jag var liten fick vi nästan inte säga hatar.

Det var ett så starkt ord.

Man kunde inte hata filmjölk till exempel.


Nu är saken den att på tu man hand

över ett glas lemonad

hatar jag ingen.


Jag tror jag hade kunnat tycka självaste Adolf Hitler var en riktigt trevlig prick.

Över ett glas lemonad.

(Med rätt samtalsämnen kanske i alla fall)


Jag tycker om nästan alla människor jag känner.

Det finns ingen jag skulle vilja säga något elakt till.


Men vadan detta grupphat då?

På något sätt har det med mig själv att göra.


Vilka hatar du?


Medelålders män med shorts på jobbet?

Barnvagnsmammor med mobiltelefon?


Man kan ju gruppälska också.


Jag älskar grabbar som visar kalsongerna, eller ännu hellre rumpan.


Käringar del 1

Att nykissad och väl klädd

strosa med en skock käringar

det är det bästa.


(Käring med långt ä = såna som jag tycker om.)


Käringarna pratar, skrattar,

köper glass eller en öl på en uteservering.


Idag har jag gjort det.

Glass, konstverk, fruktaffär.

Jag har inga höga krav.


Bara jag slipper bli kissnödig

och frysa alltför mycket.


Att paketutlämningen var stängd gjorde absolut ingenting.

Då kanske någon käring strosar med mig dit imorgon också?

Jag bjuder på glass.


Jag klarade heldagsregnet.

Trots att Rosa pantern kändes lite ålderstigen.


Mitt sommarlov

Första dagen närmar sig kväll.

Jag har varit inomhus hela dagen.

Ett barn väck hos kompis,

ett yr omkring i grannskapet,

ett surt under filt.

En stiger upp elva och äter frukost,

en kommer hem efter översovning och har just ätit frukost när jag just beställt stekta köttbullar av assistenten.

Mannen på jobbet.

Här sitter jag och försöker dirigera.

Utan taktpinne.

Utan partitur.

Med orkestermedlemmar yra som höns.

Utan tupp.

Imorgon spås kallt heldagsregn.

Jag har en gammal Rosa Pantern film jag ska se.


Halvårsbokslut

Nästan halva året har gått.

Igår satt jag på skolavslutningen och snyftade.

Det var min son som tågade in iklädd kavaj till tonerna av The final countdown.


Jag lider av något som förmodligen heter något med affekt och störning.

Affektstörning kanske?!


Fast egentligen känner jag ju vad jag alltid känt,

bara att något slags tillbakahållande muskler förtvinat.


Blir jag rörd brister ansiktet och tårarna rinner.


Vill jag kontrollera själva känslorna kan jag alltid som vanligt stirra på något intetsägande och tänka på döden.


Rörd blev jag.

Precis som jag spått.


Jag äter fortfarande

och jag har inte fått lunginflammation!


Stor son kom hem från lång resa och kramade mig.

Liten son fyllde år och fick en del önskningar uppfyllda.

Pizzaälskaren bytte favoriträtt så ingen pizza i gräset.

Tulpanerna blommade praktfullt och jag tittade mycket.

Inga strumpor på marknaden men tunnbröd.


Ljuset och värmen kom.


Nu är det sommarlov.

Om två år tågar nästa barn.
Då vill jag sitta där
med eller utan affektstörning.


Så här tror jag

Om jag skulle skriva en bok,

om den skulle dra in pengar,

skulle de inte gå till någon forskningsstiftelse för als-gåtans slutgiltiga lösning.


Som Ulla-Carins.


Till mina barn skulle pengarna gå,

så de kan resa till Japan och sånt.


Vi kommer alltid att dras med hemska dödliga sjukdomar.

Ibland tänker jag,

när jag ser något friskt välskapt flickebarn tassa i gräset,

att när hon blir 42 kanske hon får als.

Inte bittert,

absolut inte skadeglatt.


Jag bara tänker det

för att jag vet att det är så.


Men forska!

Klart vi ska forska.

Frisén och Brisén skynda er.


Men jag tror att de personligen drivs mer av lust, nyfikenhet och längtan efter ära och berömmelse än att just lösa gåtan med de neurologiska sjukdomarna.


Det gör inget.

Kanske de hinner.


Fast jag ska bli frisk av en kombination av mirakel och att jag råkar äta just det som får nervceller att växa.


Kanske är det isterband, äggfrukost och nypressad apelsin som är lösningen?

Just kombinationen alltså.

Eller sparrisskum?

Ska prova med färska jordgubbar med nektarin också.


Efterdyningar

Och vet ni hur Mao dog?

Av als.


Han hade säkert många personliga assistenter.

Men ingen dator

och ingen permobil

med hakstyrning.


Sen blev det massaker

på Himmelska fridens torg.


Livet är en kamp

Vet du hur elefanthanar gömmer sig?

De målar pungkulorna röda och klättrar upp i ett körsbärsträd.


Klockan 16.07.

Dagens första skratt.


Det är för sent tycker jag.


Det är för lite skratt, tycker jag.

För lite gott och för lite nytt.


För mycket ögondroppar, toabesök, mediciner, påklädning, avklädning, insmörjning och avtorkning...


Så fort man ska börja skratta

är det dags för nästa rutin.


Nu börjar kampen.

Nu här idag.

För nyheter, roligheter och godheter.


Förresten, vet ni hur Tarzan dog?

Han plockade körsbär

och fick en elefant i huvet...


Ars Moriendi

Den som dör innan han dör,

han dör inte när han dör.


Den som sa så menade att man kan lära sig att dö,

medan man lever.

Om man gör det

dör man inte den eviga döden

när man dör den jordiska döden.


Det är sant för det hörde jag på radion.


På medeltiden när Ars Moriendi skrevs var det ju kyrkan och Gud som styrde över döden,

men vem vet om det ligger något i det fortfarande?


Att lära sig dö innan man dör,

så att man inte dör när man dör?


Tänk på det du,

du som ska dö.


RSS 2.0