Det finns inte

Ålder finns inte.

Det är väldigt ointressant hur många år,

eller månader eller dagar, en människa har levat.


Jag kan knappt tänka mig något mer meningslöst än ålderskriser.


Kanske beror det på att tiden inte heller finns.

Bara ett system vi uppfunnit för att synkronisera oss.


På tal om ödetorp. (se kommentarerna)

Du suddar bort spindelväven och kikar in genom fönstret till ett ödetorp.

Nu kikar du in

i ett Nu.

Nu när du står där

kanske du tänker på någon

som kanske har bott där.


Men det finns bara ett Nu,

och så minnen, drömmar och planer förstås.


Kön då,

finns det?

Borde i alla fall finnas lite mindre än det gör.


Generellt sett är det synd om männen som är så begränsade när det gäller kläder.

Jag kom att tänka på det när Sveriges transvestiter hade årsmöte här hemma i min kommun.

Varför ska det vara så få män som klär sig i sk kvinnokläder?


Jag skulle vilja,

eller jag kanske menar att jag unnar,

alla män att tänja på gränserna lite på klädområdet.

En kjol nån dag, en blus med fluffiga ärmar eller något högklackat?


Hittills har jag bara träffat en enda man som nappat på min idé,

eller rättare sagt han hade redan tagit på sig kjol på festen,

bara för att testa.

Det var fint.


Nu

drömmer jag om att se på Morgonsoffan.


Kan man vara annat än nöjd?


Radioteatern ger...

Ny föreställning startar med det första avsnittet på fredag klockan sju.


Fredag klockan sju!  


Jag känner ingen som sätter sig och lyssnar på Radioteatern en fredagskväll.

Det är film, mys, gräl, tacos, Doobidoo eller ingenting eller vad som helst,

utom Radioteatern.  

Jag känner ingen som lyssnar på Radioteatern över huvud taget.

Tror jag?


Jag har i hela mitt liv stängt av med en rysning när jag hört "Radioteatern ger... ".

Hånfullt härmat de långa konstpauserna och obegripliga replikerna.


Men man ska alltid ändra sig.

Jag vill göra nytt.

Jag tror att det är nyttigt att göra nytt.

Som fibrer och vitaminer.

Och roligt.


Jag ska börja lyssna på Radioteatern.

Jag lovar.


Förstärkning

Nu har jag fått en laserpekare som man fäster på glasögonen.


Inser ni det praktiska?

Jag kan peka på en bokstavstavla om jag inte har datorn på eller till hands.

Jag kan lätt peka ut vilket skåp linfröna står i när Assistent gör frukost.

Jag kan tala om var Lypsylet ligger med en enkel huvudrörelse.

Jag tror tom att jag skulle kunna skada någon lite lite om jag pekade riktigt djupt i ögonen.


Inser ni då effekten av att kombinera med Darth Vader-kragen?


Och så fleecetröjan och persianmuffen...

Hämta på fritids...


Jag tror jag får tänka över höstens outfit en gång till. 


Tore

Ibland är jag lite rädd,

men är det egentligen något att vara rädd för?


När jag skriver,

men framförallt när jag sätter rubriker,

är jag rädd att det ska bli för mycket Tore Skogman.


Tore är ju liksom den bortre gränsen på skalan när det gäller att vara tummen upp optimistisk och positiv i alla lägen samtidigt med rim och spetsfundigheter.


Å andra sidan finns tusentals inlägg i gästboken på hans hemsida,

varav ett omtalar honom som "en vidunderlig konstnär".


Jag tror jag behöver löpande feedback från mina läsare i den här frågan...


Hudfärg spelar roll

Nu har jag fått min nackkrage

i vilken jag kan luta min haka istället för att tappa huvudet framåt.


Ortopeddoktor Gustaf kom in med famnen full av diverse nackstöd.

Inte i regnbågens alla färger precis.  

Nej, han började med att prova de två hudfärgade på mig.

Puh, de passade inte!


Varför gör man såna här saker hudfärgade?

Det är fult.

Och det kan väl ändå inte vara möjligt att man tror att de kanske inte syns om de är hudfärgade?

Handledsstödet jag hade förut var också hudfärgat, och fanns inte att få i någon annan färg.

Ett knallrött eller svart handledsstöd skulle man rent av kunna bära som prydnad,

medan det hudfärgade signalerar sjukdom och elände så att det skriker om det.


Tack vare min smala hals var Gustaf tvungen att fortsätta utprovningen och hugga in på de svartvita kragarna.

Yes!


Så nu har jag en av vit lite transparent hårdplast med svarta skumgummidelar, gråa att byta med om jag vill.

Enligt asssistent ser jag nästan ut som Darth Vader i den.


Vad signalerar det liksom?

Här kommer jag och jag är svag i nacken men det står jag för, 

för jag strävar ändå efter världsherravälde i hela rymden.

Liksom.


Jämfört med någon hudfärgad mesig sak.


Fotboll

Jag har varit på fotboll två gånger den här veckan.


Först allsvenskt.

Dyrare, mer folk, ystrare stämning, större avstånd och man köper korv.


Idag flickor -95.

Rullar fram ända till sidlinjen, fotbollsmammor säljer kaffe och godis, jag känner nästan alla spelarna för att jag faktiskt hade förmånen att vara någon slags hjälptränare i början, och publiken är fåtaligare och vrålar inte.


Båda lika underhållande och spännande.  


Jag har en alldeles egen fotbollskarriär bakom mig.

Fortfarande finns i gömmorna kvar en liten papperslapp som det står "Spelarlicens" på.

Stort, har jag alltid tyckt.


Jag gjorde mål ibland,

det vet jag bestämt.


Konstigt nog är det bara ett av dem som minnet bevarat.

Kristallklart.

Enligt mig.


Mitt lag spelade mot klubbens herrveteranlag.

Nuförtiden kan väl en fotbollsveteran vara typ fyrtio,

men det här laget bestod av riktiga veteraner.

Skinntorra, stappliga gubbar.

Åtminstone målvakten.

Det är ju mötet med honom jag minns.


På något sätt lyckades jag komma i åtnjutande av bollinnehav

nära straffområdet.


Glömde jag säga att det regnade?

Och måste ha gjort så i några dagar.

Framför veteranernas mål utbredde sig en lerpöl stor som,

ja stor som ett målområde.


Jag drev fram bollen i ensamt majestät.

målvakten rusade ut,

så mycket han nu förmådde att rusa,

halkade i lerpölen och föll.


Jag såg min chans, dribblade skickligt förbi,

hur skickligt det nu är att ta sig förbi en skröplig åldring som ligger och kippar i en vattenpöl,

och slog bollen i öppet mål.


Måål!!!


Inte konstigt att jag minns det, va?!


Klagan

Nu vill jag klaga.

Jag känner mig negativ.

Min nacke är svag.

Jag är negativ till svag nacke.

Usch!


Jag tröttar ut den svaga nacken med huvudmusen vid datorn.

Måste börja använda ögondatorn mer.

Jag kan inte köra så länge med hakstyrningen på permobilen innan huvudet hänger åt sidan.  


Det kan göra ont i en svag nacke

när jag drar en tröja över huvudet på kvällen.

Om jag sitter på en toa- och duschstol med alldeles för rakt ryggstöd orkar jag knappt hålla upp huvudet.

Nackstöd är hopplöst svåra att ställa in så det blir riktigt bra.


Jag har en mjuk nackkrage

som jag inte använder

för den går ju inte alls ihop med permobilens nackstöd.

Jag ska få någon slags hård nackkrage

som jag inte vet hur den ska användas?


Fy faan för svaga nackar!


Alla har vi rätt att klaga

när vi känner att vi behöver det.


Om vi har ont i armbågen,

inte har något att göra,

just förlorat vårt hem i en jordbävning,

inte har en enda vän

eller lider av panikångest.


Klaga kan man alltid.


Jag blir dock full i skratt åt folk som klagar på vädret.

Ja, så där lite trött på för mycket regn eller usch vad kallt kan man väl få tycka.

Men jag hör ibland klagomål på vädret som har en underton av:

" Vi borde faktiskt ha rätt till... "


Det tycker jag är komiskt.

Vad jobbigt det måste vara att leva med känslan att en sån sak som vädret liksom kan ha fel och att någon eller något faktiskt borde göra något åt det.


Sist men inte minst:

en mössa ska sitta långt ner i pannan

annars ser man inte klok ut.


Tänk på det alla som sätter på mig en mössa från och med nu.

Och gör det försiktigt

annars gör det ont i nacken.


Höst och andra dåligheter

Jag vill sprida lite kunskap.

Kunskap som är lika hemsk som jag hört när jag var liten och som jag var tveksam till om det kunde vara riktigt sant.

Persianpäls är sån där småkrullig oftast svart päls som finns i kappor, mössor

och muffar.

Så här blir de till: http://sv.wikipedia.org/wiki/Persian


Jag tycker inte om hösten.

Jag uppskattar mindre än någonsin att det blir mörkt och kallt.

Nej, det uppvägs inte alls av något slags ökat mys och hopkurande inomhus.

Vi har inte tänt ett enda ljus än

och jag vill inte kura inomhus.

Jag vill myllra utomhus.


Det enda som är bra med hösten är den förebådar snö.

Och snö kan vara gnistrande och lysa upp tillvaron.


Det som gnistrar och lyser upp kan alltid ha en annan sida också.

Till exempel en charmerande önskebrunn ett av barnen anlagt på uteplatsen.

En dag hittas en drunknad igelkott under den mörka vattenytan.

På så många sätt ett liv kan sluta.

Drunkna i en önskebrunn.

Låg den och önskade att någon skulle komma och dra upp den?


Kallt och mörkt.


En sista dysterhet: Dillen!

Har alla misslyckats med dillodlingen i år?

Vi fick inte mycket på odlingslotten.

Inte sett någon annan som fått det heller.

Ja, kronor kanske men inte blad.

Finns inte att köpa färsk dill heller.


Jag tycker om dill!

Jag tycker inte om att köpa små små askar med fryst dill som tar slut på en gång.

Jag tycker om en stor ask dill som man fryst in själv och som man kan ta fram otaliga gånger och skrapa loss så mycket man behöver till den ugnsstekta fisken, pastasåsen med kräftstjärtar eller den stuvade potatisen till isterbanden...


Men idag skiner solen.

Den värmer nog när man går ut i den.


Värmer gör också gensvaret på mina efterlysningar i förra inlägget.

Lyser upp sinnet gör skivan med Sven Arefeldt.


Ljust och varmt.


Händer i höst

Hela mitt liv har jag klippt mina naglar praktiskt och skönt korta

och trivts bra med det.


Nu ligger händerna overksamma och skonade från slitage på en kudde i mitt knä.

Naglarna växer och med dem tanken att det här måste vara ett väldigt bra tillfälle att pråla.

Slipning, putsning, filning och så kanske en trollslända på varje nagel,

med något slags härdlack ovanpå,  

skulle jag kunna tänka mig.


Hur många nagelskulptriser eller -törer har jag i läsekretsen?

Hör av er till en tacksam kund!


I vinter, ja kanske redan i oktober,

kommer mina händer att behöva en muff.

Jag har aldrig träffat en riktig människa som verkligen använder muff,

men för mig kommer det att bli perfekt.

Öppningsbar,

fodrad.  

Gärna en i äkta päls,

allra helst persian.

Det är så läskigt syndigt provocerande med de där ofödda lammen,

så den måste ju göras av någon gammal loppis-persian,

så inte synden hamnar på mitt konto.

Eller vanligt får kanske?


Någon skinnslöjdare som läser detta?

Hör av er till en tacksam kund!


Upplyftande

Jag har en lyft.

Man sätter en illgrön lyftsele bakom ryggen under armarna runt magen på mig.

Jag sätter fötterna på lyftens ståplatta.

Selen hakas fast vid lyften

och sen är det bara att trycka på UPP.


Lyften heter LIKO.

Vem kom på att en lyft där man känner sig exakt som ett lik skulle heta LIKO?


Det är så roligt så jag blir full i skratt nästan varje gång jag lyfts upp.


Mitt skratt låter som jag vet inte vad,

och bubblar ut ohejdat vid minsta tanke på rolighet,

så vid vissa tillfällen får man låta det gå för någon slags andningsproblem

för att jag inte ska framstå som alltför lättroad.


Alla tycker att jag verkar trivas så bra i lyften.

Och det gör jag ju.

Liv saliv

Jag gick med barnen på restaurang en gång och vid bordet bredvid satt ett gäng funktionshindrade varav en dreglade floder.

Barnen gillade det inte. Jag såg att de tyckte det var läskigt och de fick svårt att äta vidare i lugn och ro.

Jag tyckte också att det var lite osmakligt men jag höll förstås god min och fortsatte äta.


Nu när jag nu sitter här vid datorn händer det att jag blir så koncentrerad att en liten bäck av saliv svämmar över i ena mungipan.


Blir jag lyft av någon som samtidigt säger något kul, då skrattar jag ett salivdrypande skratt över deras axel, men det vet de ju inte om.


När jag dricker,

hukande över glaset med sugrör,

girigt törstigt,

det är gudagott att dricka,

sakta går det,

och saliven rinner.


Jag kan anstränga mig för att låta bli,

att dregla i mitt eget glas,

men oftast skiter jag det.


För att jag vill njuta till fullo,  

av kallt vatten, öl, juice, smoothie, kaffe...


Det är så gott!


Och det var väl så han kände det han på restaurangen också.


Är vi äckliga han och jag?


Det ligger i betraktarens öga.


Så länge Du bara sträcker fram en servett och torkar när det ser ut att behövas,  

är vi som Du.


Men när Du vänder dig bort i vämjelse och byter bord,

då sjunker vi.


Dottern säger glatt till kompisen just när de ska iväg:

- Vänta, jag ska bara torka av mamma lite så hon inte dreglar i sitt glas.


Då sträcker jag lydigt fram hakan,

och känner mig mycket glad.


Leva med sitt liv

Mittt förra inlägg var lite töntigt.

Gjort är gjort.

Jag tänker ofta på musen.


Det här är inte töntigt:


"Let's see - I don't lose my sight, hearing, sense of feeling or the ability to taste. I can still see the beauty of nature, hear the music of the wind in the trees, feel the rain on my cheeks, and experience the love of my husband and family. I can watch the boats go by on my little lake and see Big Bird (our great blue heron) as he walks in his dignified way along the shore.

With technology, I can continue to write and correspond with my family and friends. I can even talk. And there's new technology every day. With a power chair, even if I have to go on a trach I can be mobile and can travel. I may not be able to move, but I can experience the world.

How many people, in their rush to do the next thing, don't experience their world to a tenth of the degree that I may?

Focus on Living

It took many visits with various doctors of neurology and lots of miles on the car, but I finally found a clinic where every person is focused on helping you live with the disease - the MDA/ALS Center at Carolinas Medical Center in Charlotte, N.C. I am fortunate; I have talked with dozens of people who are not so blessed.

Living with ALS or dying of it is a personal choice. It's a choice, not for the health care professional to make, but for each person with the disease"


Ur en amerikansk als-patients argumentation för att betrakta als som en sjukdom att leva med snarare än en sjukdom att dö av.


Så här skrev jag i min dagbok i april 2007, fyra månader efter läkarvetenskapens diagnos och nio månader efter min egen:


"Och här sitter jag med mitt otroligt förmånliga liv, med en lång räcka av dagar framför mig. Dagar fyllda av vida möjligheter till kärlek, njutning, skratt, omsorg om och umgänge med andra människor. Inklusive mina barn. Vad har jag att klaga över?"


Det gäller ju fortfarande.


Musen


Vi såg en liten mus när vi var ute på promenad.

Det var en sån där mållös promenad,

bara för att gå.

Som en dammtuss som rullade i vinden

sprang musen.

In under en buske.

När vi kom fram och kikade in

så satt den kvar.

Den minsta mus jag nånsin sett.

Kroppen knappt större än en humlas.

Långa bakben.

Och den bara satt där.

Hon tog till och med en liten kvist och petade på den.

Vi tittade länge.


Det var en upplevelse

som jag ville uppleva.


Jag ville se en liten liten mus

som stannar under en buske.


Sen kom det en trollslända

just precis när den älskade huvudpersonen i min ljudbok

skulle avrättas.

Jag blundade och lyssnade i solen

och det vibrerade på min arm,

den arm jag inte ens kan rycka till med,

vilken tur.


Jag tittade upp och såg trollsländan,

jag älskar trollsländor,

med ett blodrött streck längs bakkroppen

medan Maryam dog i boken.


Jag rös lyckligt.  

Det var hon.


Det var en upplevelse

som jag ville ha.


Jag tänker att det gäller att inte rycka till för minsta lilla.


Det gäller att ge sig ut mållöst

och hålla ögonen öppna.


Sånt som man vill kan plötsligt hända

och man kan missa det.


RSS 2.0