Sören

Sören var min klasskompis på gymnasiet.
Jag var lite kär i Sören.
Några år efter gymnasiet hörde jag att han tagit livet av sig.
Jag tror till och med att jag såg dödsannonsen.
Men det gick inte in.
Under alla år som gått har jag ideligen drömt att jag har träffat Sören.
Vi möts, vi kramas, vi är glada.
Jag säger:  Men, jag trodde du var död!
Han säger: Nej då, det var bara ett rykte. ,
Alltid samma känsla av glädje och lättnad.
Ibland kommer jag ihåg drömmen genast när jag vaknar. Då ligger jag och tänker på vad som är sant och inte sant.
Ibland ligger drömmen kvar gömd tills nästa gång Sören dyker upp i tankarna. Då är jag helt säker på att han lever, jo, för jag träffade ju honom för ett tag sen, vänta när var det...
Nu var det längesen jag drömde drömmen. Hoppas den kommer tillbaka.

Jag skulle så gärna vilja att det här inlägget når fram till Sörens mamma, om hon lever.

Större under än så har skett på den här bloggen.
Jag väntar och ser.

Miss tittade en sekund för länge på fel tangent

Kuk fitta balle stake jag skrev ett inlägg som försvann. Det handlade om gerd se håkans kommentarer. Hon är här och springer o-ringen det är jag säker på. Men imorgon kommer hon hem, håkan!

efter

Jag bugar, bockar och ler stort
inför applåderna.

Elin också.

Idag börjar o-ringen utanför fönstret.
Folkliv. Jag älskar folkliv.

Jag säger inte tack

När jag lägger mig vid midnatt i sommarstugan utan el,
inte lägger mig utan läggs av två,
väntar två på min permobil för lasta den i bussen, skumpa uppför grusvägen till snäll granne med el, trassla ut skarvsladdarna och koppla laddaren.
Sen lämnar de permobilen i bussen och går hem.
Nästa morgon går en morgonpigg upp till grannen, kör hem bussen och så står permobilen där laddad och klar när jag vaknar.
Jag kan leva en dag till.
Men jag säger inte tack.

Hur skulle det bli om jag började säga tack?

Det skulle ta all min vakna tid, det skulle bli orättvist, det skulle bli en kvicksand av tacksamhet och skuld som vi skulle gå ner oss i.

Jag tänker istället att jag är en del av en helhet.
En familj, en släkt, ett kollektivhus, ett samhälle.
Vi hade 44 armar där, i stugan utan el.
Två armar är förlamade. De 42 andra lyfter de förlamade.

Så fungerar det. Det är stort.
Jag sitter och hoppas innerligt att jag skulle gjort detsamma för dem. Att jag skulle mäktat det stora.

kvällens stjärnor

Jag var på Diggiloo.
I pausen blev jag kissnödig.
Enda rimliga sättet för mig att gå på toa i offentliga sammanhang är att använda en blöja.
Annars behöver jag ju en lyft för att flytta mig, och det kan faktiskt finnas på en och annan toa men då ska jag ha med egen lyftsele. Om jag skulle ha det kan jag ändå inte balansera på en vanlig toastol utan måste ha en särskild stol ovanpå den andra.
Men blöjtricket funkar utmärkt bara man har ett tillräckligt stort, helst låsbart, utrymme där man får plats med två assistenter och kan fälla ut permobilen i liggläge.
Bara byxorna ner, blöjan in, kissa, blöjan ut, byxorna upp.
En handikapptoa av vanlig modell brukar precis gå. Alldeles precis. Någon klämskada på någon assistent och ryggstödet som dunkar i dörren så folk undrar vad man gör och fotstöden hakar fast i toastolens armstöd och den assistent som måste huka under handtorken råkar sätta igång den hela tiden så det blir bastuvarmt...
Så är det kö förstås.
Jag vet ärligt talat inte: får jag tränga mig före alla ohandikappade?
När jag gör det är det ofta någon som muttrar.
Men någon fördel ska jag väl ha?
Sommarhimmel över slottsgården.
Gunhild Carling och Markoolio gjorde kvällen.

Har gjort

Vi sitter här och minns Albanien 2007.
Skuggan, värmen, lugnet
påminner om dagens första kopp kaffe på hotellet vid stranden. Fattas bara plask från poolen och ljudet av tärningar mot plastbord.
Jag kan inte åka tillbaka till Albanien nu.
Tur att jag har varit där.
Tur att jag kan minnas.

Jag har också hållit den där handen jag drömmer om att hålla igen.
Jag har hållit den så många gånger att jag minns precis hur min hand ligger i den, hur det känns under mina fingrar på ovansidan av handen.
Lent.
Tur att jag gjort det.
Tur att jag minns.

Jag minns vattnet runt hela kroppen när jag simmar.
Jag minns inte att det var kallt,
bara ljummet.
Ljummet när jag simmar.
Sol när jag stiger upp.
Minns jag.

RSS 2.0