Vindstyrka

att sven tänder ett ljus för mig,
att Basse blir mindre rädd för döden,
Av mitt radioprogram.
Att ni tänker på mig och skickar kramar, styrka och kraft,
Det är inget mindre än storartat.

Jag är tacksam.
Jag blir glad så jag skrattar just när jag läser det.

Men jag tänker att det är en svår konst att lära sig njuta av, använda, detta till fullo.

Hur känner man att någon tänker på en?

När jag har det värst,
skulle det kunna hjälpa mig om jag kom ihåg att tänka på den styrka ni sänt?
Eller finns den där,
är det den som utgör min styrka?
Jag suger i mig redan när jag läser det liksom?


Idag kunde ni gott sänt mig lite värme.
Eller gjorde ni det kanske?
Fast jag var dålig på att känna?

Jag gick ut på promenad.
Jag frös och jag led.
Det var inte njutbart en enda sekund.
Jo, kanske en.
När solen sken i ansiktet just som den pinande vinden inte kom åt.
En sekund.

Jag var ute senast förra torsdagen.
Det var lika plågsamt då.

Nu ska jag inte gå ut mer än nödvändigt förrän det är milt och totalt vindstilla.

Tv

jag skulle behöva komma ut för att kunna skriva. Jag behöver luft och rymd och intryck.

Men jag vill inte gå ut. Det är kallt och besvärligt och nästan lite farligt. Jag vill inte. Jag vill vara inne i mitt  ide.

Jag sitter vid datorn tills ögonen blöder. Sen ser jag på tv.  Tvärtemot många andra tycker jag att det finns massor av sevärt på tv. Kanske inte alltid bra, men sevärt. Jag har fortfarande inte sett alla de där programmen och serierna jag bara hört om. Om jag tycker ett program är dåligt, Kan jag sitta och fundera på varför så många ändå tittar så det är värt att sända.

Min senaste favorit är programmet i svt om mat i kina. Matprogram öht uppskattar jag. Förstås.

Jag har faktiskt inte så mycket emot reklamen heller. Iallafall ett tag.

Vart vill jag komma? Ingenstans. Särskilt inte ut.
Jag vill väl bara förklara hur jag såsar bort min tid, och att jag gått i ide.

Ikväll bänkar jag mig framför På spåret.

Slembonus

Jag jobbar åtminstone halvtid med slemmet.
Slemmet i mina lungor.
Slemmet som ska upp.
Inhalerar tre gånger om dagen luftrörsvidgande medikamenter och slemlösande koksaltlösning.
Därefter tar vi hostmaskinen och kör tills inget mera slem kommer.
det kan ta uppåt en timme varje gång.
Jag har lovat mina assistenter slembonus.
,,Bonusen utbetalas i praliner framemot jul.

Sugit mest slem får mest praliner.
Assistenterna byts av, går hem och ibland har de semester.
Bara jag är hela tiden kvar med slemmet.
Det är mitt slem.

Paus

Strax kommer systrarna.
De ska assistera över helgen.
Måndag och tisdag kommer min medhjälpare och vi ska jobba på bokmanuset.
Om det blir tyst på bloggen så håll era hjärtan varma, blodiga och bultande.
Jag återkommer.

Gott

jag tänker fortfarande mycket på mat.
Jag dagdrömmer om mat.
När jag går och lägger mig hugger jag oftast in på en portion stekt falukorv och stuvade makaroner.
Kanske inte för att just det är godast men för att det är lätt att föreställa sig konsistensen, doften, smaken.
Och det ÄR gott också.

Jag har grönsaker till också.
Det ska man.
En kokt och en rå grönsak till varje måltid.
Minsann.
Maträtter heter alltid bara kött /fisk och det man har till men aldrig grönsaker.
Det är viktigt att ändra på.
Om man vill äta mer grönsaker vill säga.
Tänk typ om det hette broccoli med stuvade makaroner.
Och så stekte man lite falukorv till.

Men sånt behöver jag inte tänka på.
Jag bara smaskar i mig.
Gott.

I takt med tiden

Varför tycker alla alltid att det går så fort!?

Hörs det redan att jag retar mig på det?

Det blir så fort höst och det blir så fort mörkt och sen blir det så fort ljust nästa dag och så ska vi inte tala om hur fort våren kommer.
April gick fort, och oktober och september.
Barn blir stora så fort också.

Varför lär sig folk aldrig?
Varför har människan inte anpassat sig till tidens gång?
Eller är det något slags tics att hålla på och säga så där?

Har vi alltid hållt på så här?
I det gamla bondesamhället, där allt gick så jäkla långsamt. Det blev ju ljust lika fort då?

Men det som verkligen går fortare nu, det kommenteras aldrig.

Tänk vad fort det mejlet kom fram!
Så fort jag kom till Stockholm med tåget!

Det som gått i samma takt i årmiljoner, det tröttnar vi aldrig på att älta.

Tänk att det redan är första advent, kommer vi snart att få höra. Och sen går det så fort fram till jul. Och julen, den bara svischar förbi. Kan det bero på att den bara varar i tre dagar?

Finns det egentligen något som går långsamt?
Eller kanske alldeles lagom fort?


Skräck

Alla som är deprimerade borde få mejl från ett förlag som vill ge ut deras tankar i en bok.
Det helar.

Jag har ju sagt att man inte ska vara rädd.

Klart att jag har varit rädd.
För att dö, för att bli våldtagen, för att flygplanet jag åker med ska störta.
Men inte förstod jag att det jag verkligen borde vara rädd för var att tappa luktsinnet.

Inte en enda gång har jag varit ens i närheten av att bli våldtagen.
Men en gång tappade jag luktsinnet.
Och det knäckte mig.

Rädslan är så onödig om den inte träffar mer rätt än så.

Jag bor ju i staden där våltäktsmannen är gripen.
Mycket rädsla finns det här.
Alldeles i onödan tycker jag.
Kommunen hanterar medarbetarnas rädsla genom att dela ut larm.

Som givetvis ökar rädslan. Nu måste det ju vara farligt på riktigt.
Själva rädslan borde kommunen ta tag i istället, den är ett större problem än själva våldtäkterna.

Jag var ju rädd för att få als också, och det fick jag ju.

Och vad hjälpte det att jag varit rädd?

Uppåt värre

Muntergök!
Jag fick mejl från Verbum förlag som vill skriva kontrakt för att göra en bok av min blogg.

Det är ju lite kådisvarning med Verbum.
Men.
Att få vara i samma sammanhang som Martin Lönnebo - kan man tacka nej till det?

Ingemar - är du där? Här?
Martin är något av en idol faktiskt. Men inte som du ändå...

U-C, Ulrica, det blir nog en bok!
Har ni några tips och råd?

Har någon några tips och råd?

Den dag som idag är

Besk dag.

Duschat.
Bytt kateter.

Första dagen på den soliga månaden november.

Känner lite svaga dofter ibland.

Haft besök av liemannen.
Liemannen beklagade sig.
För min arbetsterapeut hade ringt till honom mitt under syslöjdslektionen.
Så går det när man byter simkort hit och dit.

RSS 2.0