En dag

Jag gläntade på smärtans ask.

Locket av papp blev blött,

men det gick att stänga.


Störd

Jag tycker du beskrev problemet glasklart, Jenny.

 

Tack för musiktips. Fortsätt!

Just nu Povel Ramel.

 

Jag stör mig på när folk missunnar sig själva det goda,

när de säger att de vill göra saker de mycket väl kan men gör det ändå inte,

när de begränsar sig själva i onödan.

 

Kände bara för att tala om det.


Svar

 

” Jag undrar hur många läsare du har egentligen? Du har väl nån sån där fin statistik kurva som blogg.se handhar? Vad ligger snittet på?
I bland undrar jag också om du inte blir lite irriterad på alla våra kommentarer om "hur fint du skriver" eller att "du gör mitt liv så mycket lättare" eller "tack för att du får mig att tänka" etc etc etc. I bland blir jag irriterad nämligen och tänker att det är ju lätt för oss att sitta här och förundras över dina ord och se det som en stund att stanna upp men fortfarande är det du som bär bördan. Jag vet inte om du fattar vad jag menar, men det blir nästan lite...ja...taskigt eller korkat. Kanske förargar jag några nu, det är ju inte min mening. Men jag har ju funderat på det så varför inte dela med mig på ett ärligt sätt och samtidigt bli kommentar nr 53...!”

skriver Jenny.

 

Efter radioprogrammet mellan 50 och 100 läsare om dagen. Topp 167 ner till 55.

(Före ca 50.)

 

Har själv tänkt att jag borde bli ledsen över just det att hur bra jag än skriver, hur jag än underlättar någons liv, så är det ändå jag som sitter här förlamad när jag slagit av datorn.

Men jag blir inte det.

Jag kan väl inte förklara varför,

men det kan hänga ihop med

att jag inte känner att det är orättvist att just jag blev sjuk (inte rättvist heller men…).

 

Dessutom hoppas att läsglädjen inte bara bygger på att ni kan stänga av datorn och pusta ut:

 

-Jag har i alla fall inte als.

 

” Jag tänkte så intensivt i fredagskväll att jag nästan svimmade - frågan är: kom någon kraft fram till dig Harpasione?”

skriver Ylva L.

 

Hmm, jag hade en trevlig kväll, så mycket kan jag säga, och det måste ju bero på det…

 


Mina klor


 

De är långa nu,

krökta.

 

Inte självklart längre att utbrista:

 

- Ååå, vad snyggt!

 

Kanske snarare:

 

- Åh…

 

bara.


Musik

Jag har Spotify.

En aning distraherande.

 

Kul att söka på olika ord och namn och få fram de mest fantastiska låtlistor.

Gamla favoritartister finns förstås också.

Och nya.

 

Varför fastnar man ofta för musiken (kläder och annat också för den delen) som man gillar en viss ungdomlig period av sitt liv?

Är det starkare känslor då än någonsin? Men det är ju inte alltid så positiva känslor.

 

Gärna tips på vad jag ska lyssna på!

Men inte för gammalt och inte för soft.

 

Apropå gammalt.

Klassisk musik lyssnar jag aldrig på.

Den är stum, den talar inte till mig

och det retar mig.

Något som jag vet att andra människor kan njuta så av,

längta efter en speciell sonat eller symfoni.

 

Kanske läsa en biografi om Bach?

Ann-Sofie von Otter sa i sitt sommarprat att han är kungen av kompositörer.

Eller har de en nybörjarkurs på P2:s hemsida kanske?

Fler tips?

 

Mitt tips:

När kvällen kommer sök på Godnatt och börja med Kyss mig god natt sergeant! med Sven Arefelts orkester.

 


Mulet men uppklarnande

En riktigt dålig dag,

eller natt,

är det bara att fråga sig om den ändå är värd att genomlida för att det kanske kommer en bättre sen.

 

Annars dö.

Men då väljer man ju bort alla dagar från nu.

 

När jag väl beslutat mig

startar jag på sparlåga.

Blicken siktar långt bort.

Ja och jaså är svaret på allt.

 

Sitta och glo.

Sitta och glo.

 

Orka.

 

Måste göra något under tiden.

Börjar klicka på datorn…

Så är man igång igen.

 

Det går inte att bara dö lite.


Älska dig själv

På 70-talet läste min pappa en bok som hette Älska dig själv.

För mig berättade han det viktigaste ur innehållet,

har jag alltid trott:

 

Jag måste först älska mig själv för att kunna älska någon annan.

 

Jag gick på högstadiet och provade denna nya spännande utsaga på mina kompisar.

En dag på väg till slöjden på grannskolan.

 

- Hörni, (självkritiska tonåringar ständigt djupt förälskade i Krister, Hasse, Anders… ), man ska älska sig själv först för att kunna älska någon annan!

 

Svårsålt.

Jag var nära att åka på stryk.

 

Sen läste pappa nästa bok.

Där fick jag lära mig att man kan kontrollera sina känslor.

 

Så här skulle man resonera:

 

Jag kan styra över mina tankar.

Mina tankar styr mina känslor.

Alltså kan jag styra mina känslor.

 

Vattentätt.

 

Jag gillade det.

Jag la det på minnet.

Jag har använt det många gånger.

 

Det duger till att inte få prestationsångest över skrivandet.

 

När jag känner att hur ska jag kunna hitta på något lika KLOKT igen,

då tänker jag bara att jag skriver när jag har något att berätta.

Klokt eller inte.

 

När jag tänkte att jag måste säga till mina barn att jag kommer att dö,

kändes det inte alls bra.

Sen sa någon att jag kunde tänka som hon.

Att ingen vet när den ska dö.

 

(Har du samlat dina barn omkring dig och sagt till dem att du ska dö?

Det ska du ju.)

 

Även 36 kommentarer känns som ett starkt stöd.

 

Älska dig själv och tänk rätt.


Ni och jag

Efter de 58 kommentarerna på ett enda inlägg hade jag nästan lite svårt att komma igång.

Så många får jag aldrig igen.

Liksom.

Jag är beroende av er.

 

Ibland frågar folk om de får läsa min blogg.

Får och får,

jag vill inget hellre.

 

De enda som inte får är mina barn och deras kompisar.

Jag låter dem vara ifred på bilddagboken.

 

För övrigt har alltid 22:22 varit min favorit.

Nu är jag sällan i säng så tidigt.

Upptäckte en natt 22:55.

Den är underbar,

en spegling av sig själv,

symmetrisk som en persisk mosaik.

Och en gång fick jag plötsligt se mitt riktnummer.

 

Nytt klargörande:

Jag skriver med huvudmus.

Något som ser ut som en kamera sitter ovanpå datorn, en liten reflexprick sitter på mina glasögon och de tillsammans gör att jag med huvudets rörelser styr pekaren på skärmen, där jag har ett litet tangentbord där det klickar automatiskt när jag håller pekaren stilla en viss tid. Förstås kan jag även surfa på detta vis och datorn kan prata åt mig.

 

Utan datorn vore jag en blek kopia av mig själv.

Eller fanns jag inte alls för jag hade tröttnat?

De flesta av er skulle inte veta att jag ens hade funnits.

 

Huvudmus åt alla som behöver!


Tid

Tiden finns ju inte.

 

Men man kan projicera den i sovrumstaket

med varmt röda digitala siffror.

 

Om jag tittar upp

och klockan är t.ex.

 

23:23

 

4:56

 

1:11

 

ryser jag av välbehag

och känner att tiden är med mig.

 

Tänk att jag skulle titta upp just i denna fantastiska symmetriska minut som heter

 

23:32.

 

Ibland tittar jag upp 23:21.

Då blundar jag och försöker räkna så att jag ska pricka in den magiska minuten nästa gång jag öppnar ögonen.

 

Tiden är med mig.

Den går.

Jag lever.

 


Assistans igen

En del assistenter läser här, andra inte.

Tror jag.

 

Finns mycket att skriva om personlig assistans.

Jag skriver bara om assistans i allmänhet.

Skulle förstås inte falla mig in att kommentera enskilda assistenters arbete här.

 

Mina assistenter är snälla, empatiska, duktiga, måna om mig

och olika.

 

Just nu skriver jag mellan fyra och sex på eftermiddagen.

Då är ingen assistent här.

Jag sitter vid datorn och familjen hjälper till med det lilla som behövs.

Flytta en fot.

Bred över en filt.

Bara sitter.

Bara är

mittibland.

 

När klockan närmar sig sex känner jag att jag måste börja vilja något igen.

Vad ska jag nu vilja när assistenterna  kommer?

Det känns så.

 

Det brukar lösa sig.

Behoven har hopat sig.

Behöver på toa, behöver vatten och mat.

Assistans välkommen!

 

Det är så det är,

både tyngd och lättnad.


Vissa kan visa

Nu har jag dubbel assistans,

dvs två assistenter är alltid här.

 

En

är ganska lätt att vänja sig vid.

 

Två.

Är vi i mitt hem eller på er arbetsplats?

 

Två mot en.

Mot?!

Nej, inte mot förstås.

Med.

Två med en.

 

Ibland behöver man lära upp en ny.

Då är de tre.

 

Jag har fått en ny lyft.

Istället för att stå hänger jag i en grön sele med så mycket som möjligt av rumpan utanför.

Vitsen är att mina byxor ska dras upp och ner medan jag hänger där.

 

Assistenterna övar , drar, trycker, rycker, lyfter.

 

Jag hänger

ömsom med rumpan bar.

 

Klart att det måste vara så.

Jag lider inte av det.

 

När de lär sig lyftselen hos arbetsterapeuten

kan de inte öva på att dra ner byxorna

för vem skulle de dra ner byxorna på?

 

Tänk dig själv att ni skulle ha en övning på jobbet

där ett moment var att ni skulle dra ner byxorna på någon.

 

Ni skulle bli anmälda. (Till Statens Nakenbaknämnd.)

 

Klart att det är så.

 

Det är inte två mot en,

men trots allt är det

jag och de.

 

Jag, som visar rumpan.

De, som inte gör det.


RSS 2.0