Tacksam som faan

Det är bara att tugga i sig att vårt gemensamma samhälle prioriterar patientsäkerhet vid misslyckade skönhetsoperationer högre än att jag får assistans på en fem dagars resa.
Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig drabbad av samhällets resursbrist.
Förrän igår kväll.
Det känns knappt mödan värt att fylla i Riksfärdtjänst ansökan och packa en miljon saker för två ynka dagar i paradiset.
Men nu är det så att det är viktigare att de som inte var nöjda med sin nästipp inför sitt bröllop, utan opererade den hos en klåpare som misslyckades, ska få upprättelse än att jag får åka till min sommarstuga i fem dagar.
Jag tuggar i mig och är tacksam.

Normalt hemma hos mig

Jag är inte normal
och det har jag aldrig varit.
Jag har nog inte umgåtts med normala människor heller.
Och ingen i min familj är nog riktigt normal.
Jag vet vad ni tänker nu:
Finns det normala människor? Alla är ju olika. Unika individuella individer...
Sånt tjafs.
Det finns normala människor.
De kanske har något enstaka drag som avviker från normaliteten, men ändå i stort sett normala.
Jag har aldrig nånsin känt mig så otroligt onormal som nu.
Och jag tror inte det beror på att jag är förlamad och har track och respirator,
Det måste bero på att jag är omgiven av människor som sinsemellan är mycket mer lika än jag.
Då blir det norm.
Det är svårt att hitta onormala assistenter som funkar.
Då blir det så.

Frikänd

1
Kaj Linna är frikänd.
Efter 13 år.
Han får skadestånd, och ska flytta till El Hierro.
Lyllos!

Jag har bara suttit 11 år.
Och vem vet om jag är oskyldig?

Neuropodden

1
Lyssna gärna på Neuropodden om du vill höra Vad ALS-forskningen har kommit fram till i dagsläget.
På Youtube.
Det kommer kanske ett botemedel inom min livstid, men om jag får ta del av det är ytterst tveksamt.
Pga brist på personal.
Jag funderar över hur mycket mitt liv är värt. Ur ett samhällsperspektiv alltså.
Jag försöker ge tillbaka lite av vad jag kostar samhället, genom att blogga till exempel. Men det är ju en droppe i havet.

RSS 2.0