Mat igen

 

Nu har jag sondmat att pumpa direkt in i magen.

 

Kycklingsoppa kallar jag den.

Faktiskt är den gjord på riktig mat.

Kyckling, persika, apelsin…

 

Tre halvliterspåsar om dagen

innehåller allt jag behöver.

 

Bullshit men ändå.

 

Till frukost sitter den fint.

Trött på att ligga och svälja min egen saliv i fel strupe är jag inte sugen på något ätbart.

 

Kvällsmat äter övriga familjen före mig men tillsammans med mig när jag har assistentfritt mellan fyra och sex på eftermiddagen.

I bästa har vi trevligt och jag har tillfälle att säga något till någon.

Sedan när assistenterna kommer och det är dags för mig att äta finns det oftast inga lämpliga rester, ids inte sätta igång matlagning och det går ju så lockande snabbt med en påse kycklingsoppa…

 

Lunch äter jag.

Än så länge.

Med smörklick.

Fet lunch.

Korvstroganoff, fiskbullar med spenat,

idag torsk med äggsås.

 

Jag tror att det är för lite fett i  kycklingsoppan.

Och den saknar broccoli, tomat, vitlök…

 

Jag ska göra egen sondsoppa.

 

Kycklingsoppan har rubbat mina cirklar.

 

Halvliter soppa på kvällen gjorde att kisspaniken på natten kom tillbaka.

Tog en del soppa tidigare på eftermiddagen.

Kisspaniken kvar.

Bara psykiskt?

Bara?

 

Jag tänkte,

jag lär av mina vänner.

 

Så inatt sa jag:

- Välkommen välsignade Kisspanik.

Kom in, slå dig ner i bästa soffhörnet så får vi prata…

 

Det gick bra.

Vi pratade om varför,

vad jag är så rädd för

och vad som kan hända,

räknade till 760

och knorrade en hel del.

 

Mannen behöver nog sova middag.


Hjälp?!

 

Jag såg en man med als på tvs Agenda.

Han ville ha dödshjälp.

-För nu börjar det bli jobbigt.

 

Jamen va faan.

 

Han kunde prata!

Och resa sig ur permobilen och ta sig in på toa själv.

 

Dödshjälp?!

 

I den stunden kände jag mig som riddaren i Monthy Pyton filmen som de hugger av kroppsdel efter kroppsdel på och han är lika stridslysten ändå.

 

Vadå, dödshjälp?

 

Men respekt

för andras åsikter och känslor.

 

Han verkade bo ensam.

Kan det förklara saken?

Fast han hade barn och barnbarn.

 

Oh gud, han kanske kan äta rostat bröd!

 

Vi kan inte börja tillåta dödshjälp för folk som kan äta rostat bröd.

Och dricka öl.

 

Det vore en skymf

mot oss som inte kan.


Trots allt

 

Men jag har lovat

att tro

att träna min tro.

Så jag gör det.

 

Jag går på cirkus också.

Där är det gott om styrka, tillit, mod

och hopp.

Nyttigt.

 

Jag ska bli trapetskonstnär.


Siktdjupt

Djupt under ytan.

En mörk ström

suger.

Du ska inte bli frisk.

Du ska dö.

En vanlig jävla dag

ska bli din sista.


Kvida, kved, kvadit

Att kvida är helt legitimt

för mig.

Jag är bra på kvida.

Med vilje och utan.

Ett ljud jag kan.

På dagen och natten

kved jag utan tårar

som ändå bara kittlas när de rinner in i öronen.

Kvida

är torrt och lätt.


Pust

Faan, faan, faan.

Jag hinner inte.

 

Barnen är flyktiga som doften av rostat bröd med hushållsost.

 

En vanlig replik tar kanske 30 sekunder att skriva.

När jag är klar är de borta.

 

Hejdåjaggårutnu…

Ähjagskabarapåtoa…

 

Fast hellre det än att de skulle sitta klistrade och behöva mig.


Till Bror, och er andra

 

Så här är det väl:

 

Det finns bara Nu.

Så finns det minnen av tid som var

och drömmar, planer och förväntningar om framtiden.

 

Men minnena

och drömmarna

existerar ju just nu

i precis lika hög grad som Nuet självt.

 

Allt är Nu.

 

I din kropp är hela ditt liv.

Det var samma du som åt snöklumpar från vantarna och läste Söndagsdockan

som nu står på jobbet och orerar om det ena och det andra.

 

Det finns inga alternativ till Nu.


Sanningens bok

Jag hade en bok när jag var liten.

En sån där billig med pärmar av tunn papp.

Jag har den fortfarande.

 

Söndagsdockan

En flicka hade sex dockor från olika länder som hon fått av pappa sjöman.

Alla dockor hade en egenskap gemensam med flickan.

Hennes rosiga kinder, hennes bruna ögon, hennes lingula hår…

Flickan tyckte det skulle sitta fint med en sjunde docka så hon hade en för varje dag i veckan. Det tyckte inte pappa sjömannen.

Sonika gick flickan med alla dockorna i sällskap till dockfarbrorn och beställde en sjunde docka.

Dockfarbrorn granskade flickan och dockorna och bad att få behålla de sex dockorna medan han tillverkade den sjunde.

När flickan hämtade dockorna och fick se den nya dockan var den en kopia av henne själv.

 

Jag rörs till tårar när jag skriver slutraden.

Varför vet jag inte?

 

Det konstiga är hur ofta jag kommer att tänka på den där boken.

När någon har en egenskap av någon annan.

Ja, precis som i Söndagsdockan, tänker jag.

 

Vad är det för allmän sanning den rymmer?

Och varför föll just jag för just den sanningen så till den milda grad?

 

Att alla hör ihop?

Att vi liknar varandra?

 

Så banalt,

så rörande,

så trösterikt.

 

Ludde lejons födelsedag

hade jag också.

Den var läskig…


Tom tank

Tankar kräver rörelse

och gärna lite rymd.

 

Typ härifrån upp genom hela universum.

Det som man helt plötsligt har ovanför sig när man går ut.

 

Jag har varit inomhus sen julafton.


Att tro

Jag är glad för alla som deltager.

Men jag hoppas ni förstår
att hoppas är lätt.
Att tro är väldigt svårt
särskilt att tro på något som den samlade vetenskapen inte tror på.
I det här läget räcker det att tro att det finns en möjlighet.
Redan det är tillräckligt svårt.

Jag är sträng.

Ett år

Den 1 januari 2003 tog jag ett kort på något vardagligt här hemma,

och tänkte att oj, det är första januari jag kanske skulle ta ett kort varje dag hela året.

 

Så gjorde jag det.

 

Kameran och en liten anteckningsbok låg alltid i ryggsäcken det året.

Före digitalkameran.

Jag var tvungen att skriva upp varje kort för att komma ihåg.

 

Några enstaka dagar fattas och någon dag kunde jag inte låta bli att ta med två bilder.

 

Nu har jag en bunt album som omfattar mitt 2003.

Vardag hemma, på jobbet, barn, helg, semester, kalas, skohyllan…

Ett år rymmer mycket.

Det är roligt.

 

Få se om jag kommer på något annat idag.


RSS 2.0