Systrarna kommer

Den ena Systern berättade sist hon var här om den gången hon som vikarie i äldrevården helt plötsligt stod ensam med kvällspasset på en hel avdelning där hon aldrig satt sin fot förut.

På en lapp stod det att lilla tant A skulle äta sin kvällsmat i matsalen. Då tog Syster en bräcklig gnyende tant A till matsalen hur högt hon än protesterade. Det visade sig senare att lappen var gammal och denna tant hade inte varit i skick att ta sig till matsalen på länge. Så kunde det gå till på det glada 80-talets arbetsmarknad.

Den andra Systern som just är på väg hit för att assistera i några dagar har istället uppvisat vissa brister i förståelsen av otydligt tal. Hon stod och bredde en macka åt en som allt mer förtvivlat upprepade "Me smör!". Systern började till slut undra hur mycket smör man egentligen kan få plats med på en enda macka. Tills hon insåg att det finns något som heter messmör.


Jag ska se till att ha min asssistans-pärm ordentligt uppdaterad och försvara mig så gott jag kan.

Hur det än går med assistansen så brukar vi skratta mycket.

Och så gillar de korv.

Precis som jag.

Så om ni inte hör av mig mer har jag väl satt en korvsnutt i vrångstrupen.


Fy faan. .. så skönt

Ligger på rygg

armarna i kors över bröstet

böjer upp benen

tar spjärn med hälarna mot lakanet

halkar undan

tar spjärn igen

vrider höften lite varje gång

försöker ett kast åt sidan

så att axeln kanske ska följa med

axeln följer med

lite

prövar att välta över båda böjda benen

prövar att vräka över det översta så långt det går

huvudet bakåt
så kanske

nej

inte nu

trött i benen

svettig

jävla förbannade skit

fy faan vad skönt det skulle vara

att ligga på sidan

sjunker ihop

slappnar av

halvvänd

kvider

slumrar

men nu kanske

böjer upp benen

tar spjärn

höften

lite axeln

slänger över benet

bak huvudet

ja

nu

kanske

lite i taget

stön

axeln glider på glidlakanet

välter över

drar hela kroppen med sig

mmmm

drar upp knäna

kryper ihop runt armarna

slappnar av

såååå sköööönt...


Fel, fel, fel...

Men jag hade ju fel!

Varför har ingen sagt nåt?

Sverige spelar sin första match i EM den 10 juni.

Där ser ni vad svårt det är.


Om fem minuter börjar kvällens landskamp mot Slovenien.

I tv3...


Viktigt

Av en händelse råkade Sonen yppa att det skulle bli final i Champions League samma kväll klockan åtta.

Så då såg vi den.

Så nu har jag sett Champions League-finalen mellan Chelsea och Manchester United 2008. Jag vet att matchen först slutade 1-1 och sen blev det förlängning och straffläggning och Manchester United vann.


Jag vill inte råka missa sånt som Champions League -finaler.

Jag vill veta.


Varför står det inte lite kort och tydligt på framsidan av tidningen,

ungefär som när man ska byta till sommartid?


Nu vet jag att EM i fotboll startar 10 juni,

att Sverige spelar sin första match den trettonde,

och att de då möter Grekland.


Koll så långt.

Men sen då?

Kan inte någon åta sig att skicka mig ett litet nyhetsbrev som förvarnar om betydelsefulla fotbollshändelser?


Hoppas att jag någon ljum kväll under EM kommer att sitta vid en storbildsskärm på en uteservering på stan.

Hoppas.


Osunt

Jag har inte varit ute på tre dagar.

Visst är det osunt?!


Om det är regnigt och kallt,

och det är det ju,

och jag inte har något att göra ute,

och inget viktigt ärende att uträtta,

vad ska jag då ut för?


Som en katt.


Äta grädde och se på våldsfilmer

kan man göra inne.


Tills solen skiner igen.


Förra helgen,

när solen sken från klarblå himmel,

tänkte jag att tänk att det är så här solen skiner hela hela tiden fast bara att ibland kommer saker och ting emellan så att det inte når fram till just mig.

Den håller på nu också.


De nästan utslagna syrenblommorna har stannat i väntan.


Gott liv

God mat: http://www.coop.se/includefiles/MODULER/CCMS/show_page.asp?iMappeID=180&sSideNavn=Recept+kort&iOpskrift=39917

Tänk att citronskal kan göra underverk. Vill du inte plocka nässlor så tar du förstås spenat.


God film: "Snuten i Hollywood"- den håller, den äger.

Jag vet att jag brukar hånskratta åt att Fredrik Reinfeldt har sagt att hans bästa film är "Drömkåken" med Björn Skifs och att det kanske kan verka som att jag inte har så mycket bättre smak själv.

Men det tycker jag.

Förstås.

Och jag säger inte att den är bäst, men den är god.


God bok: Äntligen har jag hittat en hörvärd ljudbok.

Trots att jag långt ifrån hört hela,

trots att det är vampyrer med,

trots att folk dör på löpande band,

så vill jag påstå att den är god.

"Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist


Goda vänner: Det är inte jag som är stark och hjältemodig.

Vänner, släktingar, grannar, arbetskamrater och förstås familjemedlemmar som låter mig fortsätta vara en del av vårt gamla vanliga liv,

som kompenserar för det jag saknar,

utan att jag känner det som en uppoffring för min skull utan en ansträngning för vår skull,

det är det som gör det.


Och så bloggläsarkommentarer- jag älskar dem!

På traktorsläp uti skogen

På traktorsläp ut  i skogen



Under pingsthelgen har jag blivit fullständigt hänryckt.

Över vad man kan göra med glada, starka och driftiga vänner och en permobil.

Med sina bärbara ramper kan man köra upp permobilen på en vanlig släpkärra, baxa in sig själv i bilen och åka vart man vill.

Man kan köra upp på ett traktorsläp, sitta kvar i permobilen,

som är fastspänd med remmar förstås,  

och åka rakt ut i skogen på knöligaste skogsbilväg.

Titta  här också : http://www.youtube.com/watch?v=aVCtR_T_Lrg


Vänstervriden

Jag kör permobilen med höger hand.

När jag är pigg och varm och inte hostar, gäspar eller nyser går det galant.

Annars har högerarmen en tendens att vilja dra sig in mot kroppen.

Är jag bara lite trött sker det långsamt och går att parera med möda och koncentration.

Nyser jag sker det väldigt plötsligt och det är bara att hoppas att inget ömtåligt befinner sig precis till vänster.

Men allra mest spännande blir det när jag skrattar.

Om jag kör på en cykelbana till höger invid en bilväg,

och så ropar någon med gott minne:

Hundbajsvarning!

Då blir det farligt.

Jag skrattar, armen dras inåt, permobilen svänger raskt åt vänster rakt mot den höga kanten ut mot bilvägen där livsfarlig bil just kommer ångande.

Som tur är skrattar jag vidare en stund till vilket gör att permobilen hinner med en hel 360-gradig cirkelrörelse innan jag lyckas släppa taget med handen och i lugn och ro kan skratta färdigt, tryggt stående på cykelbanan igen.


Det var en gång när barnen var lite mindre och jag var ute och traskade med dem längs en sån där väg där det färdas lika många hundar som människor och jag såg väl någon hotfull brun hög i närheten av något av mina tumlande barn och då är det klart att man ropar:

Hundbajsvarning!

Bara det att vi precis samtidigt mötte en dam på cykel som verkligen på något konstigt sätt såg ut att känna sig träffad av mitt välmenande allmänna utrop.

Det tyckte vi var kul! 


När min högerhand inte orkar styra längre, då blir det hakstyrning.

Vad händer då vid ett plötsligt garv?


Hur kan jag?

Har länge tänkt att jag borde förklara för alla som inte sett det med egna ögon hur jag klarar av att hantera datorn nästan utan händer.

Jag styr datorn med en sk huvudmus. En slags kamera sitter i ovankanten på skärmen och den tar emot reflexer från en liten självhäftande reflex som sitter mitt emellan mina ögon på glasögonen. Så styr jag pilen på skärmen med små huvudrörelser.

Jag kan själv välja om jag ska bekräfta varje val med ett tryck på en knapp jag har i knäet, och som jag kan trycka på med högerhanden, eller om det ska klickas automatiskt på det jag pekar på en viss tid.

Jag har ett tangentbord som kommer upp som ett eget fönster på skärmen och så pekar jag bara på den bokstav jag vill skriva. Tangentbordet gissar hela tiden vilket ord jag ska skriva, en lista med sex olika gissningar, och när rätt alternativ kommer upp pekar jag bara på det. På så sätt går det ganska snabbt att skriva. programmet lär sig dessutom mitt språk efterhand vilket gör att det snabbare gissar rätt ord.

Det här var inte svårt att lära sig och funkar jättebra.

Sen har jag en lite knepigare ögonstyrd dator som jag håller på att lära mig. På den styr man alltså pilen enbart med blicken. Det är lite svårare men väldigt praktiskt det också när det funkar som det ska.

Datorer och alla tillbehör lånar jag från Centrum för hjälpmedel. Behöver jag säga att det är gratis.

När något problem uppstår, inuti datorn eller utanför, mejlar jag bara Han och Hon, som levererat sakerna. De kommer hit och fixar, eller ännu smidigare, jag öppnar datorn för fjärrstyrning så sitter de vid sitt skrivbord och ändrar och lägger till och jag kan sitta och se precis vad som görs.

Eller jag kan gå och äta lunch under tiden.


I helgen var jag ute i grönskan.

Så långt bort att jag inte alls tänkte på att cykla.

Det var så ljusgrönt i hela världen.

Jag tänkte på att människans syn är som skarpast just vid den klorofyllgröna färgens våglängd.

Sånt där som man hör.

Vad betyder det?


Rördrom som tutar i vassen,

också sånt där som man hör,

ute i klorofyllgrönskan

i solen

efter regnet.


Sitta på en stol

Ibland är jag ensam hemma.

En liten tid.


Idag satt jag på en stol vid bordet med en kopp kaffe med sugrör och en tidning uppslagen på familjesidorna.

Jag kunde när jag ville böja mig fram och dricka lite lite kaffe.

Inte bra att sätta i halsen när man är ensam hemma.

Jag kunde läsa familjesidorna.

Vartenda ord på familjesidorna läste jag.

Jag hade själv valt uppslag.


När jag läst allt och var nöjd med kaffe?


Jag tänkte att jag kanske skulle kunna bläddra ett blad i tidningen,

men det kunde jag faktiskt inte.


Ibland skulle man ju kunna undra om det är någon mening med att vara här om man inte kan göra nånting själv?


Prova att sätta dig på en stol i ditt kök med hängande armar och tänk att du inte kan göra annat förrän någon kommer och hjälper dig.


Men om man redan var död,

och fick erbjudande om att få dimpa ner på en stol i sitt gamla kök,

visserligen med en förlamad kropp,

skulle man kunna tacka nej då?


Jag kan titta på krukväxterna i fönstret,

de är vackra.

Utanför fönstret har plommonträd just slagit ut i blom.

De är först, plommonträden.

Jag kan lyssna på tystnaden

som bara finns när man är ensam hemma.


Betrakta och begrunda.

Kan jag.


Jag tänker ofta på min mormor.

Hon kunde betrakta.

Sitta lugnt och se på lite håll hur alla andra levde om.

När jag nu tänker på det leende hon log emellanåt,

medan hon betraktade,

så är det lite överseende.


Snart tar den lilla ensamma tiden slut.


Då kommer någon och hjälper mig.

Jag får hela tiden uppleva att någon hjälper mig.

Alla hjälper mig.

Barnen och Mannen hjälper mig.

Assistenterna hjälper mig.

Folk jag känner och folk jag inte känner hjälper mig.


Som om vi var en kropp.

Och inte varsin.


När det kliar i örat kan inte örat klia sig själv.

Det måste handen hjälpa till med.


RSS 2.0