Hjältar

1
Inatt hände det.
( Eftersom jag sväljer en del saliv i fel strupe har jag en kuffad track. Kuffen är en luftfylld ballong som tätar luftstrupen runt röret som jag andas genom.)
Inatt höll inte kuffen tätt, trots många försök att höja trycket ( med en liten pump).
När inte kuffen håller tätt bubblar luft upp i halsen för varje andetag och det blir omöjligt att sova. Samtidigt rinner förstås saliv ner i lungorna, och det blir inte bra efter några timmar.
Jag fick be assistenterna sätta på datorn.
-Tror ni att ni kan byta tracken, om ambulanspersonal är med, frågade jag.
 
Flera av mina assistenter har varit med på sjukhuset och bytt track på mig där, men de som jobbar natt har i bästa fall bytt track på en docka på en halv dags utbildning i maj förra året.
 
Assistenterna ringde 112, och berättade som det var, att vi bara behövde lite stöd. ( Ambulanspersonal kan inte heller byta track.)
Det är ju jag som har mest erfarenhet av hur det går till. Mödosamt gick vi igenom hur de skulle göra.
Och så gjorde de det! Medan ambulanspersonalen stod och undrade vad de skulle göra.
Första gången sedan jag fick track 2010, bytte assistenterna tracken hemma. Och det fungerade.
Jag firade med 30 ml Norrlands Akvavit innan jag somnade.
 

När jag vill le

1
Jag har flera minnen som osvikligt får mig att le.
Det är väldigt bra när man som jag inte riktigt kan styra sitt leende.
När det sociala sammanhanget kräver ett leende plockar jag bara fram ett av dem, och så spricker ansiktet upp...
 
Till exempel en gång var jag ute och körde permobil i parken med min bror. Det var på den tiden då jag körde själv, med handen. Min bror gick baklänges framför mig, och jag ville väl stila lite och visa vilka funktioner jag behärskade, så jag höjde fotstöden, och fortsatte mot honom.
- Hjälp! Som massakern på Himmelska Fridens torg, sa min bror då.
 
Ja, det var hela historien.
Såå roligt var det väl inte?
Jo, det var det!
Jag skrattade till och med nästan ihjäl mig när jag skrev det här.
 
Har du osvikliga minnen?
1
1
1
1
Det är så skönt att bara ge upp ibland.

1

 
Jag har flera minnen som osvikligt får mig att le.
Det är väldigt bra när man som jag inte riktigt kan styra sitt leende.
När det sociala sammanhanget kräver ett leende plockar jag bara fram ett av dem, och så spricker ansiktet upp...
 
Till exempel en gång var jag ute och körde permobil i parken med min bror. Det var på den tiden då jag körde själv, med handen. Min bror gick baklänges framför mig, och jag ville väl stila lite och visa vilka funktioner jag behärskade, så jag höjde fotstöden, och fortsatte mot honom.
- Hjälp! Som massakern på Himmelska Fridens torg, sa min bror då.
 
Ja, det var hela historien.
Såå roligt var det väl inte?
Jo, det var det!
Jag skrattade till och med nästan ihjäl mig när jag skrev det här.
 
Har du osvikliga minnen?

Kalas!

1
 
En assistent pratade om vilken inflation det gått i barnkalas, med hyrda clowner och lekland och det ena dyrare än det andra.
Då tänkte jag att det kanske skulle vara en bransch för mig.
Åka taklyft, hissa sängen och suga slem. Det är mycket spännande för en femåring. Men det är ju lite ont om plats i min tvåa...
Då kom jag på en ännu bättre idé.
Centrum för hjälpmedel står tomt hela helgerna och har drivor med roligheter.
Rullstolsbana, lyftar och permobiler, och ögondator kan de få prova.
Ett sånt kalas hade jag uppskattat när jag var liten.
Jag känner femåringar som är helt fascinerade av bara mina tvättlappar och assistenternas handskar. För att inte tala om säkerhetsbältet på permobilen...
Ja, ok, jag kan väl vara med på kalasen så de får se en riktig förlamad också.

Filmstaden svartlistad

1
Jag gick på bio igår.
På Filmstaden.
Filmstaden är ett diskriminerande jävla kukställe.
De accepterar inte Ledsagarkort, utan assistenterna får betala fullt pris, och sedan skicka kvitto till kommunen.
Om det är enligt överenskommelse med kommunen vet jag inte.
Idiotiskt i vilket fall som helst.
Ska jag fråga kommunen om lov för att gå på bio?
 

RSS 2.0