Matglädje

Klockan är 11.15 och jag börjar tänka på lunchen.

Undrar vad vi ska ta idag?

Vore ju gott med korv, 

eller en sån där gräddig potatisgratäng.

Sill och färskpotatis med smör?


Fett, salt och syrligt,

var för sig,

eller allt på en gång,

ska det helst vara.


Jag tänker mycket på mat.

Jag kan försjunka i recept på nätet hur länge som helst.

Kycklingspett, potatissallader, bräserade ankbröst med granatäppelsås, kantarellstuvningar, gravade laxar med senapssås, stekt falukorv och stuvad vitkål.


En del av mina salta drömmar förverkligas:

häromdagen Biff á la Lindström med brun sås och potatis och,

häromveckan isterband med dillstuvad potatis,

till exempel.


Sötsaker och efterrätter har jag inte alls så mycket sug efter,

förutom syrliga juicer, frukter och bär.


Alltihop beror väl på att jag har förlorat mycket av makten över vad och när jag äter.

Det är inte jag som handlar, inte jag som lagar maten,

och jag har ingen möjlighet att gå och stoppa i mig något när som helst.

Samtidigt är jag väldigt beroende av att få i mig mat och dryck.

De muskler jag har klarar mycket mer när jag är mätt.

Aldrig är jag så svag som på morgonen före frukost.


Jag äter mycket och länge när jag väl sitter till bords,

som sagt gärna fett och salt,

sitter stilla hela dagarna,

och ändå går jag inte upp i vikt,

så till någonting går det åt...


Nu blir det pasta med köttfärssås.


Nesligt

Jag kissade på mig!

(och genast tänkte jag: Kan jag skriva om det här på bloggen? Klart jag kan. Närapå att jag måste... )


Men jag har ju läst att det inte ska drabba de musklerna!


Nej, inte den här sjukdomen.

Men jag är ju en vanlig 43-årig kvinna med inkontinens i generna, som slarvat med knipövningarna, också.

Om sen sjukdomen gör att det är ett visst bök och besvär, med lyft och drag, förknippat med varje toabesök, så att man ransonerar dem så mycket det går,

så är det väl inte konstigt om det förr eller senare sker ett missöde.


Jag ska inte ransonera mer.

Och så säger vi att det hjälper.


Man ska odla sin optimism.

Lycka nu igen

I senaste numret av VI-tidningen :


"Små stunder av lycka

Kan man lära sig att bli lycklig?

Ja, menar Sonja Lyubomirsky,

professor i psykologi vid California

university och författare till

The how of happiness.

Lycka är, enligt forskarna, till

stor del genetiskt programmerad.

Personer som föds sociala, aktiva,

plikttrogna och hårt arbetande är

bättre rustade för lycka. Men med

lite övning- genom att odla egen-

skaper som vänlighet, tacksam-

het och optimism - går det att bli

en lyckligare människa. Forsk-

ningen visar att frekventa positiva

känslor är viktigare än styrkan

på dem. Ju oftare du är lite glad

desto bättre, med andra ord. "


 Det måste vara källan till det jag hört talas om.

Ja, vad ska man säga?

Träna på att vara lycklig,

skulle man ta itu med det om man kände sig olycklig?

Eller odla sin optimism?

Är det någon av er som blir sugen på att försöka, så rapportera gärna hur det går.

Jag sitter nöjd med den slags medfödda lycka jag har.


Idag har jag varit glad åt

att jag vaknade utan svettattack,

att jag lyckades borsta tänderna själv idag igen,

att Äldsta Sonens teknikkurs verkar vara ett riktigt paradis för honom,

att jag fick kalasgod fisk med färskpotatis till lunch,

att matningsmaskinen fungerar felfritt igen,

att jag äntligen börjar få lite ordning på intrigen i min ljudbok,

att jag fick samma kalasgoda fisk till kvällsmat också,

(mer om min nya enorma matglädje, på gränsen till fixering, i ett annat inlägg).


Sen har jag ju varit lite olycklig också, åt halvgott rågbröd, förbannade svårigheter att sköta spolningen på min fina toalett med min allt svagare högerarm och att det ska vara så svårt att höra när jag säger "dra ner bh:n bak på ryggen". Alla ni som haft en bh på er vet väl hur otroligt väsentligt den kan kännas ibland?
För livskvalitén.


Sov gott

Ni vet väl att det står er fritt att dela med er av min bloggadress till vem ni vill utom mina barn och deras kompisar?

Kanske särskilt om ni skulle stöta på Bodil Malmsten, Magnus Uggla eller drottning Silvia, men även kusiner från landet, utbrända arbetskamrater, livströtta karriärister eller bara vanligt levande människor.


Göra bok av bloggen? Jomen det är ju där Bodil kommer in. Bara hon får ögonen på den så...


Jag sover ganska gott om natten nu för tiden trots att jag gett upp det där med att vända mig på sidan,

men jag har i sömnen ett väldigt konstigt förhållande till min kropp.

Det är som jag inte vill kännas vid att alltihop fortfarande är jag.

En natt hade min högerhand fått i uppdrag av vänsterhandens mamma att ta hand om den.

En morgon påminde jag mig att jag hela natten betraktat vänster hand som "den kristna handen"(?).

När jag sett på fotboll fram till läggdags kan hela natten bli präglad av kampen mellan två lag, två sidor av min kropp. Om jag vrider huvudet åt ena hållet är jag i Portugals mål och åt andra hållet i Tysklands och så styrs alla mina rörelser av regler och turtagning. Helt plötsligt får jag inte lägga benen åt höger för det är Portugals tur att vara där.

Jobbigt.

Jag har börjat med att försöka intala mig själv innan jag somnar att hela min kropp med alla armar, ben och händer är min, bara min och nu ska hela jag sova.


Att köra eller att köras

Det är underbart att själv ha makt över sin förflyttning.

Att styra sina steg.

Fort eller långsamt,

till solen eller skuggan,

en liten centimeters vridning för att slippa vinden i ansiktet,

utan att behöva förklara sig kika runt ett hörn.

För att inte tala om blotta möjligheten att ge sig iväg nånstans alldeles ensam.


Men.

Jag är väldigt förtjust i att bli körd.

Också.

Första gången jag i vuxen ålder blev varse min förtjusning var när jag var på sjukhuset i samband med mitt första missfall.

När man har fått missfall är man ledsen.

Men när jag låg i en bekväm sjukhussäng, med ett mjukt täcke över mig,

och två raska sköterskor lossade bromsarna, tog tag i varsin ände av sängen och startade en lång färd genom kulvertar och hissar,

då sprack i mitt ansikte upp ett leende så stort att jag skamset drog upp täcket för att dölja det.

Fast jag njöt vidare under täckesfliken.


Undrar ibland om förtjusningen har att göra med att jag blev puttad ur barnvagnen av nästa syskon så tidigt som vid två och ett halvt års ålder?


Nu både kör jag min permobil, och känner mig som Skalman,

och blir ibland körd, och njuter som ett barn.


God midsommar!

  

En del av vår midsommarlunch bestod av sushi som vi gjort alldeles själva.

Gott!

Samtalsämne vid bordet -Japan.

Kan vi inte åka dit?

Jaa!


Men när mamma är död, det blir enklast så,

säger yngsta sonen då,

utan ett spår av sentimentalitet.

De äldre protesterar förstås och tycker att i så fall kan hon ju stanna hemma,

mamman.


Jag tror att den yngste har en djup och ganska oreflekterad insikt.


Jag blev medveten om min sjukdom precis när han hade som mest funderingar om döden.

Jag har aldrig försäkrat honom att jag kommer att leva jättelänge, säkert,

så som min mamma sa till mig när jag var rädd att hon skulle dö.

Jag har hela tiden sagt att man kan aldrig veta hur gammal någon ska bli,

eller när någon ska dö.

Samtidigt har vi förstås pratat om att jag nog aldrig kommer att bli frisk från sjukdomen utan snarare bli sämre.

Och han har tagit in informationen,

och dragit sina slutsatser.


Och jag älskar honom för det.

En Svanesång

"Jag står vid vägens sista, höga grindar,
och kring mig blåsa kvällens svala vindar,
och innan solen purpurröd gått ner,
jag hunnit upp min längtans högkvarter.

Jag ser på livet som på sländors vimmel,
inunder sommardagens höga himmel,
och längtar att vid dagens skumma slut
få falla i det stora mörkret ut.

Mitt liv, min kraft jag gav åt blodets strider,
och tackar glatt för gångna kämpatider,
för alla heta slag på solbränt grus,
och segerfesters jubeldränkta rus.

Jag hör en storm som går på vingar tunga,
och midnattsåskans vita blixtar ljunga.
Hell, tordön, hell! Jag svänger högt min hatt,
och hälsar livets svala avskedsnatt.

Nu stundar fest, nu varslar uppbrottstimma,
då fri och frälst jag upphör att förnimma,
och stiger i det namnlöst mörka ner -
och jublar, faller, ler och finns ej mer."


en dikt författad av Dan Andersson


Den handlar ju mycket om döden kan man tycka,

men tredje versen är det som gäller för dig och mig och alla andra som är levande.


När livet väl tar slut någon gång vill jag kunna skriva under på,

att jag givit min kraft åt blodets heta strider,

heta slag på solbränt grus,

och att jag njutit segerfesters jubeldränkta rus.


Gå och köpa en stor flaska fruktsoda på jourbutiken där den kostar alldeles för mycket och gå hem och hälla den över jordgubbsbitar i fina glas och äta med gaffel och dricka med sugrör,

det är väl en slags jubeldränkt segerfest?


Öppna munnen och säga något väsentligt, fast kanske ingen kommer att förstå vad de hör, är lite av blodets heta strid.


Och när kastade man sig in i ett hett slag på soldränkt grus senast?


Jo, när jag lärde mig hakstyrningen. Det var många käftsmällar av joysticken innan jag fattade hur det skulle göras.

Det är mycket nu

Skolavslutningar.

Pressat schema.

Fick köra snabbast möjliga med hakstyrningen mellan skolorna för att hinna snyfta åt alla barnen.


Diskussionsklubb häromkvällen.

Inte ute i trädgården hos värdinnan som vi hade planerat.

Det var för kallt så hon kom hit med maten.

Eftersom vi bedömde det som stört omöjligt för mig att ta mig in i hennes hus trots mina fina ramper.

Det var gott och trevligt.


Det är EM.

Intressanta matcher varje kväll.

Och igår satt jag där på puben och såg Italien-Rumänien och åt clubsandwich och lyckades suga i mig nästan en halv mellanöl med mitt sugrör.

Inte uteservering och inte varm sommarkväll,

men väl ljummen,

när vi gick ut för att möta färdtjänsten.


Idag är det fest.

Inflyttningsfest i gammal skola med många gamla vänner.

Får väl hålla lite koll på Sverige-Spanien via någon mobiltelefon.

Gissa vad jag säger


Jag pratar ganska otydligt nu.

Ibland ligger jag på kvällen och försöker säga hela alfabetet.

Det är lättast att få fram vokalerna förstås.

B är helt omöjligt att säga.

Liksom andra, ska man säga främre (? ),  konsonanter.


Jag pratar ändå.

Alla som lyssnar måste gissa lite för att förstå.

Sen kan ju gissningar vara mer eller mindre kvalificerade.

Ibland gissar folk precis hur ogenomtänkt som helst, alltså utan minsta tanke på vad det troligtvis skulle kunna tänkas handla om.


Det kan vara barnen när de inte vill förstå: as a å å ägga sej.

- Vadå, ägg, ska vi koka ägg nu klockan tio på kvällen? 


Igår kväll fick jag hjälp med tandborstning av Bror som inte varit med på det på länge.

Jag borstar nästan själv bara jag får på tandkräm och får hjälp att greppa borsten och sätta igång den. Så långt kom vi också men jag fick tag för långt ner på borsten så jag försökte säga Upp!. Det gissade Bror rätt på. Men vad som skulle upp i relation till vad blev svårare att förmedla. Han hissade och höjde allt han kom på och försökte hjälpa till på alla sätt och vis. Jag blev full i skratt och allt mer desperat, vilket förstås gör det än svårare att uttrycka sig tydligt. Till slut stod jag och ropade Äp ej! (Släpp mig!) vilket han uppfattade som Hjälp mig! varvid greppet om mig bara blev allt fastare.

I det här fallet var ju gissningarna absolut tillräckligt kvalificerade och vi ordnade till slut med gemensamma krafter så att mina tänder blev rena och fina.


Men om vi pratar färg på blommor och jag säger: Ö- a, då förstår ju jag också att det låter väldigt likt både gröna och röda. Men vilket gissar man på i första hand? Finns det väldigt många gröna blommor?


En sak till om gissningar. Om du gissar och jag säger nej så släpp den gissningen. Gissa inte samma sak igen.

Om jag säger nej av hela min kropp och själ så är du på helt fel spår. Tänk om.


Själv försöker jag säga saker med andra ord och på ett annat sätt om det inte går fram. I sista hand bokstavera.

Nästan alltid går det till slut.


I värsta fall skickar man ett mejl...


Varmt och glatt


Nu har jag fått hakstyrning på permobilen.

Det är så skönt att kunna ta sig fram på egen hand igen.

Jag kände mig lycklig och entusiastisk när jag var ute och övningskörde igår kväll.

Drömmar väcktes och planer smiddes i mitt huvud,

på utflykter och irrfärder som plötsligt kändes genomförbara.


Och så tänkte att tänk om det här hade varit en helt vanlig junikväll och jag inte alls hade varit sjuk i någon tragisk sjukdom.

Jag vet ju helt säkert att jag inte skulle gått och känt mig lycklig över att jag kunde gå och springa och ta mig fram på egen hand.

Så fungerar det inte.


Jag kanske hade känt mig lika lycklig över nånting annat?

Eller jag kanske hade känt mig olycklig över någonting som,

i det perspektiv jag har nu,

verkar fullständigt banalt och oviktigt?

Eller varför inte bara halvljummen eller småirriterad?

Veta kan man inte.


Jag hörde nånstans att graden av lycka är medfödd.

Kan det vara så? 

Fast den har väl ändå varierat genom livet?


Så funkar den

http://www.youtube.com/watch?v=AqZxdnSCJP0


Ja, så går det till.

Jag styr maskineriet med den lilla vita knoppen.

Jag är helnöjd.

Familjen kan äta alla tillsammans igen.

RSS 2.0