Njut!

Jag tänker ibland att

nu skulle jag satt mig i soffan och läst en bok för honom

om jag varit frisk.


Eller nu skulle vi kunnat ta fram pärllådan

om jag varit frisk.


Sanningen är den att nittio procent av gångerna jag tänker så

skulle jag förmodligen varit på jobbet.


Om jag varit frisk.


Om jag varit frisk hade jag inte

legat i en dunsovsäck och slumrat i vårsolen idag.


Jag hade inte ätit så mycket god mat som nu.

För jag hade tyckt den var för onyttig

eller passat för dåligt med övriga familjens önskemål.


Om jag varit frisk

hade jag virkat och knåpat

och ätit rostat bröd med hushållsost.


Men jag hade tagit för lite smör på,

jag hade njutit för lite.


Njut!

Njut av allt gott, roligt och skönt.


Men han i "Fjärilen i glaskupan",

han som bara kan blinka med vänster ögonlock,

han skulle säga precis detsamma till mig


Njut!

Av att du är hemma hos din familj.

Njut av din dator,

att du kan läsa, skriva, lyssna, tala.

Njut av solen, blommorna och en extra smörklick.


Njut av allt gott, roligt och skönt.


Och det gör jag.

Jag beklagar att jag inte var lika bra på det förut.


Tänk inte

om jag var smalare,

om jag var rikare,

om jag hade ett hus, en bil, en manchesterkavaj.


Om jag var förlovad med Daniel Westling.

Om jag hade sett en Svartvingad vadarsvala.


Om jag var frisk.


O Gud!

Faan vad många blogginlägg jag har skrivit.

Faan vad snön krymper och det blir ljust nu.

Fy faan vad ljust!


Faan vad humlen kommer att växa snart.

Faan vad mycket kaffe jag druckit idag.

Två koppar.


Jävlar vad skönt det ska bli att bli kliad med en huvudkliare i helgen.


Fy faan vilken service det är på Centrum för hjälpmedel.

Man mejlar sitt problem och inom en jävla timme får man ett svar:

- Jag kommer nu!

Och det gjorde han.

Fy faan vad bra!


Andas ut

Två dagar av lätt svävande huvudvärk.

(Men inte idag! )


Väderomslag?

Nästäppa?

Dålig rytm i kaffedrickandet?


Eller är det nu jag inte kan vädra ut koldioxiden ur mina lungor?


Undrar hur många dagars ont i huvudet det tar innan jag inte vaknar nästa morgon?


Min läkare har semester till 9 mars.


Jag mejlar direkt till lungkliniken:

"Jag vill prova ut en ventilator."


Väntar på svar.


Huvudvärken har gått över,

men det är lite svårare än förut att åstadkomma djupa gäspningar

och såna där suckandningar när man känner att man fyller hela lungorna.


Vaknade imorse också.


Hörde familjen ge sig av till sitt.


Tyst.


Ringer på dörren.


Assistenten brukar inte ringa,

de bara knackar och går in.


Jäklar, då har den som gick sist råkat låsa dörren.


Plingar på dörren igen.


Tyvärr, jag kan inte gå och öppna.

Jag kan inte ropa,

jag kan inte göra någonting.


Jag tänker att hon skulle kunna gå till skolan och hämta sonens nyckel.

Jag slumrar och tänker att nu får jag sovmorgon.

Jag tänker att jag skulle klara mig här väldigt länge.

Efter några timmar skulle jag kanske känna mig lite törstig och kissnödig.

Tur att det är vinter så täcket känns alldeles lagom varmt.

Det svider lite i ögonen,

som brukar få ögondroppar på morgonen,  

men det går nog över.


Telefonen ringer en gång.


Tyvärr, jag kan inte svara.


Den ringer en andra gång,

och en tredje.


Jag förstår att någon eller några är engagerade i min låsta dörr.

Betryggande.


Plötsligt kommer morgonrufsig dotter intumlande i sovrummet.


- Vad det ringer!


Lås upp dörren, försöker jag säga,

men det kan jag förstås inte.


Det ringer igen.


Hon svarar.

Mannen säger: - Lås upp dörren.


Det gör hon förstås,

och så är allt som vanligt.


Huvudvärk eller inte,

jag vaknar nog imorgon också.


Det blir natt

Min instruktion till assistent som just lagt mig i sängen med hjälp av taklyften:


" Lyft mitt huvud för att få bort selen.
Dra bort lyftselen medan du håller emot mig. Det gör inte ont.
Lägg teddyt under överarmarna och armbågarna längs med kroppen.
Böj upp mina ben. De kan vara stela så du får ta i ordentligt. Det gör inte ont!
Ställ fötterna nära rumpan och brett isär så knäna kan luta mot varandra.
Lägg vänster hand nedanför magen och räta ut fingrarna.
Lägg på lakanet.
Lägg höger arm ovanpå lakanet och handen på den andra handen. Räta ut fingrarna.
Lägg på filten.
Ge ögondroppar vid behov. De ligger på byrån eller på datorbordet.
Rätta till kudden. Oftast behöver den dras en aning uppåt. "



Ett finger kan ligga över ett annat finger

så nageln skär in i det andra fingret.


En axel kan hamna en centimeter för högt.


Trosorna kan åka upp över ena skinkan.


Om en arm tynger på magen mår jag lite illa.


Täcket kanske missar vänster axel och då fryser jag i hela kroppen.


Prova en kväll att slänga dig ner i sängen

och somna utan att röra en fena.

Om du till äventyrs känner att du tvunget måste röra någon kroppsdel

ska du förklara för någon annan vilken del det rör sig om

och hur den ska flyttas.

Utan att prata.


Jag kan vrida huvudet från sida till sida.

Skön omväxling.


Jag kan vifta med fötterna. 

Med möda.

Om de ligger för nära varandra och blir lite svettiga

fastnar de ihop och jag får försöka några gånger

och stöna

för att flytta den understa och lägga den ovanpå.

Väldigt skönt när jag lyckas.


När det det mesta blivit rätt

bemästrar jag resten

med mental kraft.


Om jag fryser på en axel

känner jag inte efter där

utan på foten,

där min varma vetekudde ligger.


Till slut sover jag gott.


Citrussås

1 apelsin

½ citron

1 buljongtärning+1,5 dl vatten

    nymalen svartpeppar

½ - 1 tsk dragon

2 msk vetemjöl

2½ dl grädde eller creme fraiche

honung

   

    

Tvätta apelsin och citron. Riv lite av citrusskalen. Pressa saften ur apelsinen och den halva citronen. Häll saften och skalen i en låg vid kastrull. Tillsätt buljong, peppar och örtkrydda och koka upp.

Rör ut mjölet i grädden och häll det i kastrullen under omrörning. Låt såsen koka 3-4 minuter. Smaka av med honung.


Det var dagens sås.

Till kyckling idag.

Kan tänka mig att den sitter fint till lax.

Jag är beroende av sås.

Det är så gott!


Jag är beroende av vetekudde också.

Känner mig naken och frusen om den inte ligger på mina händer.


Kaffe.

En kopp efter frukost.


I övrigt är jag oberoende.


Haha!


Jag är helt totalt beroende av andra människor hela tiden.

Men behöver jag räkna med det?

Det är väl alla?


Vilken är din bästa sås?


Min kropp och jag

Nu händer det saker med min kropp.


Senaste veckan har benen blivit svagare.

Att jag känner det så väl kan bero på att jag bytt till ett par stadigare och tyngre tofflor för att stå stadigare i stålyften.

Jag kan inte styra mina fötter på fotstöden längre.

Jag kan inte alltid få upp fötterna på stålyften.


Nacken är också tröttare.

Orkar inte en hel dusch utan nackstödet.


Jag får inte panik.

Jag blir inte ledsen.


Jag har redan börjat flytta ut ur min kropp.

Jag flyttar upp i huvudet.

Där har jag min hjärna och mina sinnen.


Vården och omsorgen om min kropp överlämnar jag åt andra.

Armén och assistenterna.

Om jag inte lyfter fötterna gör de det.


Efter varje fysisk försämring har det hittills kommit en förbättring

i form av ett hjälpmedel eller mer assistans.


Kroppsdelar är nästan till mindre besvär när de inte förmår någonting alls

än när de kan röra sig lite.


Mina ben har varit vackert muskulösa tills nu.

Nu börjar de falla ur.

Mina armar är spensliga och rödflammiga,

mina axlar knotiga,

min hals senig och sned,

mina fötter svullna.


Min mage tittar jag ned på ibland.

Min mage är slät och vacker,

vackrare än någonsin tror jag.


Trots kroppen

äter och dricker jag

andas jag

kommunicerar jag

skrattar och gråter jag.


Det räcker.


Makt

Tänk om Heliga Birgitta hade haft en blogg, tänkte jag.


Undrar när de fejkade historiska bloggarna kommer?

Finns de redan?

Kom jag på det först?


Tänk vilken fantastiskt rolig och bra skoluppgift, tänkte jag sen.


Alla elever ska skriva en blogg som om de är en historisk person,

under någon viktig händelse,

under någon period man just läser om.

Så ska alla gå in på varandras bloggar och göra relevanta kommentarer,

som relevanta historiska personer.


Eller de kan vara författarinnor eller uppfinnare och vetenskapsmän!

Både text och bilder.


Läraryrkets största tjusning för mig är

att ha möjlighet att

få med mig,

eller tvinga med,

en hel hoper tröga, entusiastiska, sura, glada ungdomar

på såna här idéer.


Nu bara skänker jag den här idén till alla som vill ha den.


Savannens kåtaste lejoninna

Framvärpt av februarisolen

kom en drömsyn till mig -

jag ska bli savannens kåtaste lejoninna.


Lite som Den Heliga Birgitta?  


Om min kropp krymper till en decimeters längd,

fast huvudet förblir,

då kan man bära mig i en väska för bowlingklot.


Familjen kan resa på semester precis som vanligt.


Fast ovanligt.


Kretslopp eller backhopp?

När jag ligger på uteplatsen

hör jag varje tugga talgoxen tar från kokosnöten.


De låter så små.


Jag tänker på hur det skulle vara att leva med ett ständigt hot om att bli uppäten?


Se sig om så fort man stack näsan utanför lägenheten.


På väg till jobbet kunde något

dyka ner,

dyka upp eller fram,

sätta tänderna i en,

och äta upp.


Det är inte många människor som blir uppätna.


Många talgoxar.


Förutom att det säkert gör väldigt ont när någon biter sönder en,

känns nog instängt att bli svald hel också,

så är det en ganska fin död.


Man kommer ju liksom direkt in i,

och blir snabbt en del av ett annat liv,

där man kanske slipper vara rädd och leta kokos hela tiden.


Varför ska man vara så kär i sitt eget?


Min bästa kusin och jag brukade diskutera hur det skulle vara bäst att dö.

Om man fick välja och om man ändå måste.


Hon skulle vilja passa på att åka nedför en backhoppningsbacke.

(Säker död?)


Jag sa nog att jag ville frysa ihjäl,

utmattad och vilse i fjällen.


Fast jag kanske ändrar mig...

Uppäten verkar spännande.


Vad ska man tro?

Ibland när jag ligger och väntar på att somna på kvällen

tänker jag att nu kan jag ju passa på att be till Gud.

När jag ändå bara ligger här.

Ger det nåt så ger det nåt.


Jag börjar, 

utan att knäppa händerna för det kan jag inte.


Tack gode Gud för att jag fått en till fin dag.


(För som någon sa:

Om man ska gå och klaga på något i skolans kök

så ska man säga något som var gott först så de inte blir ledsna.)


Gode Gud

gör så att jag blir frisk.


Det tar det stopp.


Hur ska jag kunna ens hoppas att han ska ta sig an mig,

när människor ligger och ber över hela världen.


På madrasser betydligt tunnare än min,

i plågor värre än mina,

och dessutom med en tro som är äkta, djup och innerlig.


Och de dör.


Gud botar dem inte.


Det måste vara så

att han inte hör oss,

att han inte kan bota 

eller

att han inte vill bota?  


Jag kanske bör ha lite mer modesta önskemål:


Käre gode Gud

låt mig klara att andas själv länge till

och gör så att jag hamnar rakt på toaletten imorgon...


Jag har hört förklaringen hur många gånger som helst.


Hur det kan finnas en god och allsmäktig gud

och ändå så mycket elände i världen.


Fast den kan inte vara så bra,

för jag kan aldrig komma ihåg den.


Det kan finnas en lite halvgod Gud,

som har straffat mig för syndiga tankar

med en elak sjukdom?


Jag är fadder.

Inte.

Jag är apbroder,

för han har döpt om oss till det.


Vi apbröder gillar att vara apbröder.

Det känns lite mer ursprungligt än fadder.


Vi apbröder ska lära honom allt vi kan.


Han har frågat oss vem som skapade gudarna?


Jag slog direkt fast

att människorna har skapat gudarna.


Gud är ett namn på det goda i människorna

och vår förmåga att välja det goda.


Kan man be till en sån gud också?


Ja, det tror jag.


Hur information kan färdas och förflytta sig vet vi väldigt lite om.


Ni som har en tro på en Gud

och ber till den för mig -

fortsätt!


Jag tror på er!


Snöljus

Så här ser ett uteligg ut.


Januari är förbi.

Februari snöar droppar skiner ibland.


Jag har en mössa av mormorsrutor.

Det är ju så roligt att virka mormorsrutor.

Runt huvet ungefär,

inga hela överkast.

Sen syr man ihop rutremsan och börjar virka längs kanten

och minskar så småningom lite

så blir det en mössa.


Tänk så roligt.


När jag gjorde den mössan var jag frisk.


Lycklig?

Ja, men inte så värst mycket lyckligare än nu.


Tänk om jag hade vetat?!

Då borde jag väl varit lycklig?


Då. Över att jag var frisk.  


Nej, då skulle jag varit skitolycklig över att jag skulle bli sjuk.

Såklart.


Det enda som faktiskt lyft mig från en lyckonivå till en högre

är Mannen och barnen.

Får jag bara behålla dem förblir jag nog ungefär lika lycklig livet ut.


Mössor har jag gott om.


Jämlikt?

När jag gick på mellanstadiet fanns sexualkunskapen på sidan 123 i oä-boken.

Där stod det hur barn blir till och om mens

och

om nattlig pollution!


Nu när barnaskarorna börjar anträda tonåren

kommer de väl inlästa kunskaperna till användning.


Trodde jag.


Mens och göra barn har jag skaffat egen erfarenhet av.


Men nattlig pollution?!


Mannen hade med råge passerat den högtidliga händelsen när jag träffade honom

så vi har aldrig kommit att tala om saken. 


Den uppfattning som spreds på sidan 123 var

att liksom flickan får sin mens och blir en kvinna

så ska pojken vakna en morgon med en klibbig pöl i sin säng.


Har han sin oä i färskt minne går han till sin far och säger:

- Pappa, jag tror jag har fått min första nattliga pollution.


Tillsammans går de högtidliga och hämtar ett rent lakan

och så har pojken blivit man.


Hörde ett gäng vuxna sitta och babbla i radion

och plötsligt säga:


- Ja, tjejer får ju sin mens som ett tecken på att de blir stora,

men det finns inget motsvarande för killar riktigt?

- Nä, det gör det ju inte,

instämde alla de andra!


Men, va?!

Har ni aldrig hört talas om nattlig pollution!?


Det var då jag började ana oråd.


Varför har jag aldrig,

vare sig före eller efter sidan 123 i oä-boken

år 1975,

hört någon,

i något sammanhang,

nämna nattlig pollution?


Sökning på google ger visserligen ett fåtal träffar,

men ingen har något att göra med pojkar som blir män.


Någon har hittat på på det!

För att det skulle vara jämlikt.


Och så råkade jag gå i skolan just när den upplagan köpts in.


Junigrönt

Hittade drömfärgen och släppte loss två entusiastiska nageldekoratörer i nedre tonåren.


Min

Bättre en demonregissör med syntetisk röst i permobil
än ta bort permafrost från sydossetisk frisör med fenom.

Att hålla ihop

Jag har min smärta som i en liten ask.

Locket stängt.


Jag tror jag kanske sitter på den

i permobilen.


Jag vet vad jag har i min ask.


Då och då har jag kunnat slänga ut något

som torkat och förbleknat.

Då och då kommer det något nytt.


Ibland gläntar jag på locket

och tårarna strömmar.


Ett lock över sin värsta smärta har väl de flesta?


Men jag har mött en man en gång

som jag tror hade hela sin smärta

utsläppt i hela kroppen.


Han kom till mitt jobb.


Mitt jobb är en underbar plats

dit alla vuxna som vill lära sig något kan komma och fråga.


Mannen behövde lära sig två ord på engelska

för han skulle skriva ett brev till en fond

som skulle kunna ge honom viss ekonomisk kompensation för hans lidande.


Han hade suttit i koncentrationsläger.

Han darrade i hela kroppen.

Han hade varit fosterbarn i Sverige efter kriget.

Han började gråta strax efter att han sagt hej.

Han hade blivit mobbad i skolan.


Ännu mer hann han berätta på en liten stund.


Jag hjälpte honom med de engelska orden

och önskade honom lycka till med brevet.


Jag har tänkt på honom många gånger.


Jag har undrat varför inte alla som suttit i koncentrationsläger är som han?

Jag tänkte att det borde de vara.


Hur kan det finnas sansade läkare och folk som åker runt i skolorna och berättar,

fast de suttit i koncentrationsläger?

Hur kan folk med allvarliga muskelsjukdomar sitta och fnissa i sina permobiler?


För att de har en liten ask.


Jag har önskat att jag hade lagt mannen i besökssoffan,

klappat hans kind,

bett honom blunda.


Att jag kunnat sopa ihop all hans smärta,

som man sopar smulorna av köksbordet,

baka ihop den till en boll,

lägga i en plastpåse och knyta igen hårt.


Sist en liten ask.


När han öppnar ögonen och sätter sig upp är han avslappnad

och tar asken i famnen.

Tårarna får torka.


När han vill kan han öppna asken,

lyfta påsen med nypan

och betrakta sin smärta genom plasten.


Skratt ändå

Sedan länge är det känt att det är

bättre med en bollkalle i kanalen

än en kall balle i analen.


Så en dag skrev ordglad vän att hon

kurade i röd kåk vid svart å.


Min hjärna skuttade till och skrev tillbaka:


Bättre kura i röd kåk vid svart å än svarta kukar med röd tå.


Fick tillbaka:


Hellre kura i röd kåk vid svart å än röka kåda i sur vrå

Hellre kura i röd kåk vid svart å än köra sur diva i rökt åk


En sista på den:


Hellre kura i röd kåk vid svart å,
än råka svara med luren på.


Jag fnissar och frustar.

Inga regler, ingen logik.

Bara ordlek.


Vår senaste:


Bättre leka roliga ordlekar i cyberrymden än


borda rymlig eka på Cypern


meka bleka cyklar jordiga som synden


Vår största utmaning hittills:


Bättre en demonregissör med syntetisk röst i permobil än...


Ta itu med den du!

Skratta!

Det gör jag.

Min lösning kommer i nästa inlägg.


Smärta utan lindring

Tänker inte ens på

att jag inte kan klä på mig,

kliva ur sängen,

lyfta gaffeln till munnen.

Så länge någon annan gör det åt mig.


Tänker på,

suckar åt men uthärdar,

att jag inte kan prata

och bälga ett glas vatten

och sen hips vips gå på toa

precis när jag blir kissnödig.


Jag uthärdar inte,

jag får inte tänka på,

jag går sönder,

upplöses


att inte kunna,

kanske aldrig mer kunna


lägga min hand på älskad hud

stryka över den.


Uteligg

Igår var jag uteliggare.


Med dunsovsäck,

drippdropp från balkongen,

vinterfågeltjatter.


Ljudbok kändes överflödigt.


En gång var jag uteliggare på riktigt.


Kom sent hem och upptäckte att jag inte hade nyckel till porten.


Vinter och kallt.


Hade bara en kompis i stan och honom ringde jag

fast det var alldeles för sent.

Han hörde telefonen men svarade inte.

Gick planlöst.

Började väldigt snart tycka väldigt synd om mig själv.


Mötte en mus under en gångtunnel.

Vi stannade, såg varandra i ögonen

och jag tänkte att det bara var vi två vakna och ute,

i hela iskalla världen.


Trött.

Timmarna är så långa.

Kan inte gå hela natten.

Börjar dra i dörrar överallt.

Väldigt låst.


Tills plötsligt en öppnar sig.

Ett hotell under renovering.

Jag kommer in i trapphuset.

Papp, damm och bråte.


Utanför en hiss finns en lagom golvyta.

Brer ut min palestinasjal,

kryper ihop på den  och somnar.

När jag vaknar igen är dags att börja hoppas på tidningsbudet.

Ut igen och när jag cirklat runt ett tag kommer han som en räddande ängel,

släpper in mig i porten,

och allt är som vanligt igen.


Jag älskar att detta har hänt mig.


Något för konfirmationsundervisningen.


RSS 2.0