Om det verkligen bara varit jag

Jag hade en Plan B.


Plan A var Mannen och barnen.


Men det är ju inte så lätt

att hitta någon som säger:

Jag älskar dig.

Utan att man frågar.


Som man kan älska tillbaka och för alltid.


Så därför,

om jag inte lyckats vid typ trettio,

så hade jag Plan B:


En lägenhet några trappor upp på Söder i Stockholm.

Många bokhyllor fyllda med många dammiga böcker.

Två långhåriga och mycket intelligenta afganhundar

som går och snusar i bokhyllorna när jag inte är hemma,

och som jag borstar på min minimala balkong på söndagarna.

Jag själv har ett fast jobb i stil med

Intendent på Kungliga biblioteket.

Vi är lite excentriska och hemlighetsfulla, 

mina hundar och jag.

Folk på Söder känner igen oss

och undrar mycket...


Helt plötsligt blir jag sjuk!

Va?! Hur skulle det ha gått?

Inte finns det nån hiss i min trappuppgång.

Vad ska jag göra med hundarna?


In my dreams

Jag mindes inte mina drömmar.

Jag undrade:

Är jag frisk i mina drömmar?

Nu minns jag ibland mina drömmar.

En natt blev det inbrott.

Tjuven hade skruvat loss halva låset och dörrhandtaget när jag upptäckte honom.

Jag var frisk.

Vad betyder det?

Det betyder att jag inte är sjuk.

Alltså jag,  

mitt jag.

Jag är inte sjuk.


I rörelse

Jag går på avancerad aerobics.


Jag har haft ett litet uppehåll för att jag känt mig lite klen,

men idag var jag där igen.


Av min aerobicstränare fick jag en kram som var stor och glad

trots att jag kanske inte hängde med i riktigt alla rörelser,

eller ja, hängde med gjorde jag ju verkligen.


Med ögonen.


Och så höjde jag faktiskt på axlarna en gång,

och klapprade med tänderna av upphetsning hela första kvarten.


Det har varit roligt med aerobics varenda söndagskväll sen 1995.

Efter något år köpte jag ett par riktiga aerobicsskor

för att jag började tro att jag nog skulle fortsätta ett tag.


För varje år som gick blev snurrarna fler, armrörelserna allt mer komplicerade och programmen längre och längre.

Fåfängt frågade jag till slut vår tränare vilken nivå vårt program låg på jämfört med grupper på riktiga gym.

(Vi är ju bara en liten hobbygrupp i kollektivhusets motionsrum.)


Avancerad!

Jag kände mig nöjd.


Sen blev armarna klena så jag fick hoppa över de snabba armviftningarna.

När benen började riskera att snubbla gav jag upp.


Tänkte prova om man kunde bli glad av att gå på aerobics

en kväll i sen oktober

med ett hål efter fyra släktingar som gett sig iväg

och ett kompakt mörker utomhus.


Det kunde man.


Vad kan hända?

Den morgonen då jag är frisk igen

skiner solen in genom fönstret.


Jag rullar över på sidan,

reser mig på armbågen,

smeker hans kind och kryper ner under hans täcke.


När det så småningom är dags att stiga upp

svänger jag benen över sängkanten.


Överkroppen bara följer med!

Hur går det till?

Jag minns inte.


Men då minns jag.


På egna ben går jag ut i köket.

Det känns lite som att flyga.

Jag rufsar runt i köksskåp och kylskåp.

Känner lyfter flyttar smakar.


Jag är inte törstig ännu.

Men när jag blir det,

då jävlar,

då häller jag upp världens största glas med kallt vatten och bara bälgar i mig.


Då kan jag väl inte rapa igen förstås?


Jag går in i duschen.

Alldeles själv,

med flinka fingrar,

sätter jag på vattnet, ställer in temperaturen, tar lite schampo,

som jag gnuggar in

lagom hårt och länge.

Jag känner på hela min friska kropp

med bara tvållöddret emellan.


Till frukost äter jag

stora

knäckebrödsmackor

med smör och hushållsost och gurka eller tomat.

Och så dricker jag starkt te med mjölk,

som jag doppar mackorna i ibland.


Barnen kommer upp.


Solen skiner fortfarande in genom fönstret.


- Är du frisk nu, mamma?

- Ja, nu är jag frisk!

Så fort vi passerar varandra

rör jag lite vid dem.


Jag cyklar till jobbet.

Klart att jag cyklar,

till jobbet.

Kliver in och ler,

och säger att nu är jag här igen!


Min nya kollega,

som jobbar istället för mig,

han kan sitta lugnt.

Jag kommer inte att vara här varje dag

hela dagarna

så här i början

har jag en del annat jag ska göra...


Att jag skulle bli frisk?!


Ingen säger att det är möjligt.


Jag kanske inte tror att det är möjligt.


Men jag vet

att det inte är

omöjligt.


Blåsig söndag

Solen gassar genom avlövad humlespaljé.


Spettet är i jorden:

http://butik.odla.nu/produktpop/3133

http://butik.odla.nu/produktpop/3044

och så Balkansippor!


Mållöst

Vi saknar samtalet, Mannen och jag.

Prova själv att gå ut på en höstlig promenad med ditt äktenskap,

eller någon.

Fast bara en får prata,

den andra på sin höjd nicka och skaka på huvudet.


(Vissa har det kanske så för det mesta?)


Det tystnar snart,

och man får nöja sig med att för en stund dela samma synfält.


Till tröst tänker jag att efter 20 år upprepar man sig mest i alla fall.


Fast det är inte sant,

inte på höstliga promenader. 

Då kan det faktiskt hända att helt nya tankar uppstår och byter ägare.


Varsin usb-port inmonterad i väl vald hjässlob,

och en kabel däremellan,

när man vill utbyta tankar,

känns inte alls avlägset

efter alla kluriga hjälpmedel jag hittills fått?


Hårt liv

Först kommer det att vara en lång höst fylld av knöliga ytterkläder, kalla fötter och alltmera mörker.

Sen kommer det en vinter som är ännu kallare och mörkare och vantarna blir blötare.


Bara så att ni vet.


Men jag

ska göra allt jag kan

för att bekämpa

dessa bekymmer.


Jag lovar.

Jag ska heller icke klaga mer

över rådande klimatiska förhållanden.

Ty de är som de är.


Jag har en persianmuff,

inga blöta vantar.


Imorgon ska jag på klädvisning med rullstolsvänliga kläder.

Kanske kommer jag över en smidigt påklädbar, varm jacka.


Hösten har hittills varit en svamphöst så till den milda grad att det spillt över även på mig som inte kommit ut i skogen en enda gång.

I helgen åt vi en svampsoppa som var så god så det var den godaste soppa jag nånsin ätit.


Skogssvampsoppa


200 gr blandad svamp i små bitar
1 finhackad lök
1 msk smör eller olja
2 dl torrt vitt vin
1 msk kinesisk soya
1 ½ liter hönsbuljong
1 tsk curry
salt, peppar

lite grädde

Fräs svamp och lök i smöret/oljan, späd med buljongen. Tillsätt vinet. Sjud på svag värme i 20 min. Mixa till slät konsistens, smaksätt med curry, soya, salt och peppar. Och lite grädde 


Till soppan är det gott med en ost och gräslökscreme:
1 dl matlagningsyoghurt,

2 msk finskuren gräslök
1 dl lagrad ost
salt och svartpeppar
Blanda till ostcremen och servera en sked i den heta i soppan.


Vi åt även fantastiskt god Anka med portvinssås á la Svaneholms slott i helgen men det receptet är...

ja, hör för all del av dig om du känner att du behöver det.

Det är ingenting för en vanlig vardagskväll.

Koka buljong på skrovet och så... reducera, tranchera, fritera potatiskroketterna.


Näthandla blomsterlökar ska jag göra.

Att få dem i jorden är ju som att slå ner ett tungt spett i den solvarma apriljorden.

I spettet sitter ett kraftigt rep som går genom tiden ända tills nu,

som man kan hålla sig i,

och dra lite försiktigt.


All smärta

Om det bara var jag.


Om det bara var mig det handlade om.

Jag klarar det.

Jag fixar att vara sjuk.

Jag kan leva och tänka på döden.

Jag står ut med lite ont,

att bli matad och torkad i rumpan,

ha assistans och bli lyft i lyft.

Jag tål att bli missförstådd och ha lite tråkigt då och då.

Jag står ut,

och njuter vid sidan om.


Men det är ju alla andra också.

Mannen och barnen,

föräldrarna, syskon, syskonbarn,

fastrar, kusiner, vänner, grannar, bekanta

och obekanta.


Sorg, oro, bekymmer, rädsla, ångest,

och för en del en jäkla massa jobb och slit.


Det är jobbigt att tänka på.


Men om det bara var jag.

Om det verkligen var

bara

jag,


då skulle jag å andra sidan

varit död för länge sen.


Dagen idag

Efter lunch hann jag inte dricka kaffe.


Rullade iväg till Centrum för hjälpmedel och träffade

en kommunikationshjälpmedelsexpert,

en datatekniker,

en permobiltekniker,

en arbetsterapeut

och en logoped

i två och en halv timme.


Hastade hem till kaffet och hann precis sätta sugröret till munnen

när det ringde på dörren.


Det var en arbetsterapeut

och en taklyftssäljare.


De fick mäta och resonera i sovrummet

medan jag började på kaffet.


En halv mugg senare ringde det.


Det var

matningsmaskinsmästaren

som inte kom in genom porten.


När taklyften var beslutad

och matningsmaskinen hämtad för reparation

drack jag upp kaffet

och det var dags att börja tänka på kvällsmat.


Imorgon bitti kommer sjuksköterskan.


Efter det undanbedes all uppvaktning fram till onsdag.

Jag är bortrest...


(bortrest men tacksam, förstås)


Jag har börjat!


Det här verkar lovande.

Radioteater är ju gjort för att lyssnas på.

Till skillnad från ljudböcker.


Jag började med "Underverket" av Christian Lollike.

Modernt, nutida, bara ett enda halvtimmesavsnitt och inte minsta lilla konstpaus.

Perfekt start.


Webblyssning, dvs klicka och lyssna när man vill.

Egentligen tycker jag det är lite nybörjarfusk.

Mitt mål är absolut att sitta klistrad vid en direktsändning. 


Idag fortsatte jag med första delen av två av "Frukost med Emma" av Fay Weldon efter Gustave Flauberts roman Madame Bovary.


Riktigt hörvärt det också.

Kan inte låta bli att jämföra med ljudböcker.

Det här är ju mycket mer.

Dialog med flera röster, som dessutom tillhör riktiga skådespelare.

Musik och ljud som komplement.


Och behag.

Nyhetens behag.


Nu igen

Drabbas plötsligt av saknad

efter mig själv.


Sitta vid kvällsmatbordet och berätta något roligt som hänt under dagen,

med min röst.

Jag, barnen och Mannen.

I förbifarten bre en macka,

med mina händer.

Lyfta min tekopp och dricka. 


Men det finns inte.


Och det kanske inte hade hänt något roligt?

Barnen kanske inte satt där för de hade annat för sig? 

Mannen och jag kanske kände att vi inte hade något att prata om?

Smöret kanske var slut?


Förstår ni?

Det finns inga alternativa liv,

som man kan sakna.


Det finns bara Nu.


Nu lever jag.

Jag har druckit te till frukost.

Jag har sagt hejdå,

eller i alla fall e-å till barnen och Mannen.


Få se om det händer något roligt under dagen...


RSS 2.0