Jesus

 

Jag hoppas verkligen att ni skrattade åt ”… 40 minuter kvar.”.

Det framgår inte av kommentarerna.

Man ska skratta.

Jag skrattar varje gång jag tänker på det.

 

Nu kommer påskveckan.

Oavsett vad man tror om gud

så är den här påskstoryn storartad tycker jag.

Tål att tänkas på.


Väder

 

Den här veckans musik blir tveklöst Gogol Bordello.

Ett fynd från Ukraina.

 

Jag har blivit allergisk mot väderbabbel.

Och prognoser.

Till och med vårtecken.

 

Va faan, vädret är som det är och blir som det blir.

Våren kommer.

När den kommer.

Behöver man ut i vädret känner man efter och anpassar sig.

 

Särskilt kraftiga utslag får jag när någon antyder att vädret, vintern, våren borde vara beskaffade på något annat sätt än de för tillfället är.

Som om vädret var till för oss.

 

Eller vår utomhustermometer med decimaler!

Vem faan behöver veta om det är 3.2 eller 3.5 grader?

 

Vårtecken också som sagt, fast där är jag mer likgiltig. Jag vet att våren kommer oavsett om någon ser tranorna eller ej.

 

Jag har försökt få mina utslag att inte synas så mycket och funderat över vad allergin beror på.

 

Det måste vara min starka drift just nu att helt enkelt anpassa mig efter rådande omständigheter.

Omständigheter som jag inte på något sätt kan påverka.


Förändring

 

Jag fick en fråga:

 

”Jag tänker att när vi ses, så benämner vi inte detta utan nästan låtsas som om du är som gamla Tina. Det kan du ju inte vara efter allt det som du går igenom. Jag är nyfiken på hur du tänker om förändring, livskvalitet, livet och döden men vet inte hur jag ska fråga.”

 

Stor fråga.

Jag koncentrerar mig på förändring.

 

I stort sett känner jag mig som den jag alltid har varit.

 

När sjukdomen kom var det en tid av dödsskräck, gråt och bottenlös förtvivlan.

Så småningom blir sjukdomen införlivad med vanligheten.

Man vänjer sig.

Vid allt.

 

Andra egenskaper har tvingats fram, förstärkts.

Kanske.

Att mitt tålamod skulle tåla så mycket.

Att jag hade den där förmågan att acceptera.

 

Förut var jag rädd

för sjukdomar, konflikter och stora djupa hav.

 

Nu är jag inte ett dugg rädd.

Bara lite

för konflikter

och stora djupa hav.

 

Jag brukar tänka på hur jag kommer att bli om jag blir frisk.

Odräglig.

Bara tänka på njutning, komma för sent och inte bry mig.

Jag hoppas att jag skulle bli lite mindre ansvarig.

 

Jag har varit alldeles för ansvarig.

 

En gång var jag ansvarig för ett fältbiologläger.

Nästa morgon skulle vi upp i ottan för att träffa lokal fältbiolog som skulle visa fint fågelställe.

Hade jag ordnat.

Gissa om jag kände mig ansvarig

för att alla kom upp.

Jag sov säkert oroligt hela natten.

Jag vet i alla fall att jag vaknade,

lite för tidigt.

Sömndrucken och gripen av stundens allvar kände jag mig tvungen att sätta mig upp i sovsäcken och ropa ut över sovsalen:

 

- NU ÄR DET 40 MINUTER KVAR!

 

tills vi egentligen skulle stiga upp alltså.

Vad glada alla blev för den upplysningen.

 

(Ni som var med, tala absolut inte om om jag berättar fel på någon punkt för det här har blivit en värdefull sedelärande historia.)

 

Så ansvarig hoppas jag att jag aldrig mer ska vara.

 

Livskvalitet, det är att slippa ha ont i magen av oro för mat, pengar, jobb, barn, föräldrar, konflikter och stora djupa hav.

Har man tillfälle att krydda det lugnet med en ledig stund i solen, en god sås och vila ska man vara nöjd.

Och så ska man inte vara ensam.

 

I Melodifestivalen röstade jag inte men jag hoppades på Timotej för jag tyckte de härmade förra årets vinnare lite lagom för att kanske vinna… Fast vem bryr sig…

 

Fler frågor?

Eller följdfrågor?

 

Gärna!

 


vecka 11

Balafon Marimba Ensemble

Bland annnat banjo

Kanske uttryckte mig för hastigt om min spellista.

Du som har Spotify kan alltså gå in på mitt inlägg som heter Projekt i slutet av januari och där klicka på rubriken 2010. Då laddas min spellista hem till ditt Spotify och fylls på med en ny låt varje vecka.

Jag ligger i för att hitta något nytt jag tycker är riktigt bra varenda vecka. Inser att det kommer att bli svårare och svårare. Eller inte?

Man kan söka på ett instrument, till exempel banjo. Hittade Ivan Mladek Banjo band. Tyckte det lät lovande så jag kollade vidare på Youtube. Gör det du också! Något slags galet polskt (?) Mora Träsk från 1978.

Men just nu har jag två bra på gång…

 

Jag tycker låten som vann Melodifestivalen var trist.

 

Jag tycker svenska artister ska skriva låtar på svenska. Om de tycker texten har någon betydelse vill säga.

Ändå gillar jag att lyssna på baskiska och finska låtar. Konstigt?

 

En annan konstig sak är att när Joan Baez sjunger I believe in God, så köper jag det och lyssnar vidare. Jag tror ingen svensk artist, inte ens Carola, eller kanske i synnerhet inte hon, skulle kunna sjunga så på svenska och fortsätta vara folklig.

Ja inte konstigt att de sjunger på engelska då…

 

Det finns mycket.

Om språk.

Och musik.


Vanligen

 

Jag älskar rutiner.

 

Jag älskar ännu mer att bryta rutiner.

 

För att kunna bryta dem måste man ha dem

och ju fastare desto effektfullare blir brottet.

 

Idag ska jag bygga,

inte bryta.

 

Kissa klockan tolv,

soppa halv ett.

Jacka, sovsäck, mössa,

sitta i solen.

 

Lilla sonen kommer hem och äter något och jag säger ta nu allt på en gång så du inte går och småäter hela eftermiddagen och han säger jag vet mamma…

Kanske vi ser några avsnitt av Fåret Shaun,

en ny men ack så trevlig rutin.

 

Kissa igen.

Kanske ögondroppar

sen går assistenterna hem.

 

Alla kommer hem.

Mannen lagar mat.

Hela mitt inre krullar och vrider sig av dofterna

och jag undrar om livet är värt att leva utan mat

så jag lägger en Kungen för att fördriva ondskan.

 

Kanhända tar de en chokladbit till efterrätt men då är jag inte avundsjuk.

Jag har inte det minsta lilla sug efter sötsaker.

 

Klockan sex kommer kvällsassistenterna.

Toa, soppa, medicin, tandborstning, andningsmasken, ögondroppar, sovtröja.

Kväll efter kväll.

Att de står ut.

Att jag står ut?

 

Nu ska jag avslöja hur jag löst problemet med kisspaniken på nätterna.

När assistenterna går hem för kvällen sätter de mig på en blöja i permobilen.

I den kan jag kissa hur sent jag vill,

precis innan jag lägger mig.

Det är lätt, och jag blir aldrig kissnödig på natten.

 

Det är Mannen som gör lyftet från permobilen till sängen,

tar bort blöjan och rättar till alla kroppsdelar.

 

Dagen är slut.

Rutinerat.


Pertula

 

När jag var liten lekte vi kontor.

 

Jag knyckte blanketter när jag var med mamma på posten eller banken.

Uttag, insättning, överföring.

Det var väl i stort sett vad som behövdes.

 

Min kompis hade en stamkund som hette Pertula.

Pertula brukade spelas av en liten luden eskimådocka.

Pertula var så blyg så man måste ta upp honom i knäet för att få veta vad han egentligen ville.

På vårt kontor kunde man nog få hjälp med det mesta.

Det var alltid roligt när Pertula kom.

 

Nästa gång barnen inte har något att göra ska jag föreslå Kontor.

 

Till er föreslår jag denna vecka:

Cafe Accordion Orchestra

 

Nu åker jag på skidläger.

Det blir nog snowboard i år…


Tänka rätt

 

Jag är mycket vältränad.

På vissa områden.

 

När någon kallar mina fötter för ”fossingarna”,

blir jag inte alls förolämpad eller känner mig förbarnsligad.

 

Jag tänker bara att det är väl deras språkbruk.

 

Om de körde över Tomas Tranströmmers fötter med permobilen skulle de utbrista:

 

-Oj, hur gick det med fossingarna?

 

Det kanske finns en gren i Paralympics:

Uthärdning för icke talföra och förlamade brukare.

 

Tvestjärtar kryper på kinderna samtidigt som någon undrar om VI ska ta på tossorna på fossingarna.

 

Jag vinner.

London 2012.

 

Den här veckan blockflöjt.

Telemann: Recorder Sonatas&Fantasias


Vita arkivet

Grön

är min favoritfärg.

 

Finns det gröna kistor?

 

Nej, jag tänker inte ägna tid åt kataloger med likkistor i olika kvalitet och prisklass.

 

För övrigt tycker jag att Michael Jacksons begravning verkade trevlig.

Nära och kära och bekantes bekante som spelar och sjunger.

 

Så, nu var det arkivet fullt.

 

Om jag skulle dö före dig alltså.


Spegel, spegel

Det har varit syskonhelg.

Varannan helg kommer ett av mina syskon hit och är assistent tillsammans med Mannen.

Som assistenter är de duktiga.

Lite klantigare än proffsen som är här i vanliga fall

men det överser jag med.

 

Det som är värt guld är att de väcker mitt dolda friska jag.

De speglar det.

De vet vad jag skulle sagt och gjort.

De vet när barnen liknar mig.

De kan klia på ryggen som vi gör i vår familj.

De är med i fotoalbumen.

 

Känner mig nedsänkt i framkallningsvätska,

uppgrävd ur sanden,

dammad och putsad.

 

Barnen dras som flugor till en sockerbit.

De känner vad som händer.

Trivs.

 

Det gör mig glad.

 

Hoppas de kommer att göra detsamma för varandra

om det någon gång behövs.


RSS 2.0