Sannolikhet

Jag vet mycket om sannolikhet.
Jag har t.o.m. universitetspoäng i sannolikhet.
Och osannolikhet.

Jag ville bara säga det först.

Jag tänker en del på den dagen när det vänder:


Först slutar jag bli sämre.

Sen börjar nya nerver bana sig väg genom köttet.

Så fort de når fram till en muskel börjar det pirra och växa bland muskelcellerna.


Då startar jag ett litet träningsprogram:

tio låga lyft av tom tekopp,

fem böj med vardera tummen,

avsluta med några koncentrerade pincettgrepp.

Avslappning.


Upptrappning.

Tills min kropp är stark igen.


Blicken väger några gram,

och kan flytta tyngdpunkten.


Jag känner det varje morgon när jag kliver ur sängen:

lägger mig på sidan,

låter benen falla över sängkanten,

tar spjärn med hälarna under sängen,

häver överkroppen uppåt med så gott stöd det går av armarna.


Det går alltid till en punkt där jag inte kommer vidare

med mindre än att jag vrider på huvudet och tittar åt det håll jag vill.

Då väger det över,

och jag kan resa mig upp och gå.


Därför tillåter jag mig

att tänka på

den vackra dagen när det vänder.


Dagens övning

Lägg dig raklång på rygg på golvet.
Om du vill göra det lite extra verklighetstroget dunkar du först huvudet lite lätt och helt överraskande i en av köksskåpsdörrarna.
Försök sedan att ta dig upp utan att använda armarna.

Jag snubblade idag på mattkanten och föll,
inte som en fura tack och lov,
utan i slow motion så att jag hann tänka:
NU tar jag emot mig, nähä, men nu då tar jag emot mig, nähä, men nu...
Jag dråsade in i köksskåpet och ner på golvet.
Jag gjorde inte illa mig.
Men jag låg där jag låg.
Hmm.
Hävstång. Motvikt. Släng benen åt sidan.
Barnen hade just gått ut för att leka i den nyfallna snön och mörkret.
Mannen satt och jobbade.
När jag testat alla fysikaliska principer jag kom på ropade jag på honom.
Han hjälpte mig inte upp.
Vi rådslog om fler principer, saker att hasa fram till, dra sig upp mot.
Skrattade.
Han försäkrade att han skulle hjälpa mig upp om det verkligen behövdes.
Om jag nu hade trott något annat.
Sen la han sig också ner på golvet, fällde in armarna och försökte.
När jag såg hur han gjorde, och samtidigt stack in ena foten under soffan,

då gick det ju...

Livet är fullt av risker.


Idag

Snön vräker ner.
Tiddelipom.
Och jag tänkte ge mina läsare ett röstprov.
Vi kommer alla att märka om jag lyckas eller ej.
Rösten är kanske den värsta att bli sviken av.
Den är så social,
och det är jag också.
Men den är inte borta.
Jag tycker att jag låter svag, förbleknad, mesig och ibland rent av korkad.
När jag i själva verket är stark, mustig, intelligent och kanske framförallt tuff?
Tänk på det,  särskilt om du ringer mig...

Ensam hemma

Jag är ensam hemma.
Det där med assistans tycks dra ut på tiden.
Mannen har ställt fram kaffekopp jag strax ska värma.
Kanske får jag hjälpsam lunchgäst, annars värmer jag en färdigportion oxjärpar.
En del människor skulle nog tycka att det var ett riktigt bottennapp att sitta här med en färdigportion oxjärpar, men jag har faktiskt länge brukat kasta lystna blickar på dylika kartonger i frysdiskarna.
Det har dock alltid känts lite förbjudet för en fullt fungerande samhällsmedborgare att lägga pengar på.
Det här är inget jag bara hittar på för att verka positiv.
Jag har minst ett vittne.
Vi får väl se om hon vill framträda här...

Så, nu har jag värmt mitt kaffe och försett koppen med ett sugrör, burit den till soffan samt provsmakat.
Allt väl.

Nej, allt inte alls väl.  Nyss bara föll det bort ett helt långt avsnitt jag skrivit om kändisar och skvallerblaskor...
Men kort och gott: Kändisar är jag intresserad av och helst skulle jag velat träffa Harry Schein, Yassir Arafat och drottning Silvia...
Och vem skulle du helst mysa i fredagssoffan med, Tommy Engstrand eller Ingvar Oldsberg?
Jag säger Tommy, jag.

Sist men inte minst:
Det finns en kvinna i Göteborg som har ALS, och det har hon haft i 21 år.
Jo, jag vet att hon är ett undantag,
men det kan ju jag också vara...

Levande eller inte längre riktigt levande, och murklor

Idag läste jag DN och sen svarade jag på lite e-post.

Däremellan åt jag fiskgratäng.

Det är så gott med en sås med dill och citron och grädde.
Gratinerad med cheddarost.

Så här skrev jag till en Vän:

"Tänk på en sak: ALLT det där som redan har varit, ALLT vi redan har gjort och sagt, det finns kvar på exakt samma sätt, lika starkt, lika riktigt, lika sant vare sig vi lever eller dör. Typ som "en stor viktig hög". Som man kan gå igenom, eller inte gå igenom, eller bara plocka fram godbitar ur då och då.

Jag läste en lång artikel om min idol Harry Schein idag. Jag har ju aldrig träffat honom eller ens sett eller hört honom i verkligheten, så egentligen spelar det mig ingen roll om han lever eller bara har levat, det finns ändå tillräckligt av hans person, ett tillräckligt avtryck, för att jag ska kunna uppleva och förundras över hans liv och person."

Till en annan Vän skrev jag kort och gott:

"Ett träd, ett barn, en bok och en murkelgrop."

Det är kineserna som har sagt att ett gott liv bör innehålla de tre första.
Mitt goda liv har även lyckats rymma den fjärde.
En murkelgrop är ett avancerat grävningsprojekt som utförs på en otillgänglig men väl utvald plats, och det är inget man gör för sin egen skull utan snarare för mänskligheten i stort och kommande generationer, enär frukten skördas endast efter så lång tid att man själv sedan länge såväl glömt var man grävde gropen som lärt sig att det inte alls är särskilt nyttigt eller ens gott att mumsa murklor.


Svampens vänner

Jag har hittat en "sjuk kompis" och det är jag så glad för!
Hon skickade den här länken: http://www.med.lu.se/klinvetlund/forskning/klinisk_forskning_i_fokus/magnus_hansson.
Vem vill följa med till Hardangervidda och plocka svamp?

Permobil

Jag har tillbringat förmiddagen provkörandes olika elektriska fordon.
Snart kommer jag att kunna fara fram i en permobil av modell Chairman 2 Lowrider,
och den som känner att den vill provsmaka på upplevelsen kan surfa in på: http://www.permobil.se/templates/ProductPage.aspx?id=1814.
Med maxhastigheten 7.5 km/h ska jag susa fram, forcerandes hinder på upp till 70 mm, 3-4 mil om dagen med nacken bekvämt tillbakalutad mot polstrad dyna.
Det enda jag saknade på min provtur var en keps.

Skratt och gråt

Jag hade druckit mitt kaffe och helt plötsligt såg jag en novembersol skina utanför fönstret.
Novembersol, det är inget man räknar med,
men den finns.
Jag tänkte att jag skulle vilja gå ut en sväng.
Egentligen kan jag inte ta på mig min jacka själv.

Egentligen.

Men jag tänkte på att sist jag tog av den så kunde jag egentligen inte ta av mig den själv heller, så jag hade lämnat dragkedjan hopdragen längst ner och liksom krypit ur jackan baklänges...

...så då tänkte jag att jag skulle kunna göra ett försök att krypa tvärtom i nu...
Och det gjorde jag.
Hävde och krängde,lirkade, så svetten lackade.
Just som jackan nått upp över båda axlarna ringde det.
-Va, ska jag kunna prata redigt nu också, efter denna herkuliska ansträngning,
tänkte jag,
men lyfte luren ändå.
Jag kunde prata, men inte särskilt redigt.
Det ska Vän få veta varför när hon kommer hit och sover över ikväll!
Klart att man får komma hit och sova över.
Särskilt såna som kan bädda själva och kanske plocka ur en diskmaskin, fläta en fläta eller skratta ett litet skratt.
Ja, sen fortsatte jag med jackan.
Nu skulle dragkedjan upp, och helst ända upp, förbi det där tröga stället där det är som smalast vid halsen.
Jag har en nyckelring fastsatt för att ha något att dra i och som jag stod där vid hatthyllan och kämpade slog det mig att jag var i så gott som lagom höjd för att trä på ringen på en av klädkrokarna för att sedan hänga mig i den varvid dragkedjan lätt och smidigt skulle dras upp.
Risken att hela jag skulle bli hängande i hatthyllan ända tills Mannen kom hem på lunch fick mig dock att avstå från att förverkliga försöket.
Jag tog till tänderna istället, och lyckades!
Även mössan kom på och till slut var jag ute på min soliga novemberpromenad.
Och då gick jag och skrattade för mig själv åt påklädningens vedermödor.
Och såg och hörde ett fågelsträck.
Och kände för första gången i mitt liv att det inte vore helt fel att följa med.
Söderut.
Jag tog sikte på utsiktstornet något hundratal meter bort.
Det är väldigt höga trappsteg upp i tornet.
Så höga att det krävs en enorm muskelmassa på översidan av låren för att kunna häva hela sin kropp uppför dem.
Jag försökte häromdagen och konstaterade att jag egentligen inte kan ta mi upp i tornet.
Då hade jag hjälp och sällskap.
Idag var jag ensam.
Men det här var ju dagen då jag kan göra det jag egentligen inte kan.
Visst kom jag upp.
Det gäller att vara försiktig men ändå våga,
treva, känna efter och sen chansa.
Aldrig har utsikten från tornet varit så vacker,
badande i novembersol.
Då kommer gråt.
Inte för att det är så svårt att komma upp i tornet,
inte heller för att lårens muskelmassa är liten istället för stor.
Men kanske för att man ska behöva bli så sjuk för att utsikten ska bli så vacker?
Eller för att jag, när utsikten blivit så vacker, inte ska få vara med mer?
Trill, trill, trill.
Men jag ska ju visst vara med.
Tork.
Idag.
Snörvel.
Imorgon och i övermorgon.
Tork.
Och gud vet hur länge...
Torrt.
Nu ska jag ner från tornet också,
och det är egentligen ganska lätt.


Vård och omsorg

Tisdag:
Länsarbetsterapeut på hembesök.
Diskuterar toaletter och elfordon.
Bostadsanpassning.

Onsdag:
Expert kommer hem med lånad superdator med tangentbord på skärmen och möss av alla de lätthanterliga slag.

Torsdag:
Till logoped och läkare som filmar mig i svalget när jag sväljer grönt vatten och grönt potatismos samt gör en inspelning av när jag läser ett stycke som ska avslutas med att jag ropar "Hallå!" så högt jag kan.
Det där sista känns en smula onaturligt .
Men de har sina rutiner.
Det är roligt att titta på filmen, en  gång, men när de börjar prata om att göra om samma undersökning igen om några månader så undrar jag för vems skull?
Blir mitt struplock så förslappat att det inte  slår igen när jag sväljer så lär jag märka det.
Fick en provsmakningsportion av förtjockningspulvret "Thick and easy" också.
Med det kan man göra alla drycker tjockflytande och lättdruckna.
Även kaffet.
Låter ju jättesmaskigt.

Fredag:
Lungkliniken.
De konstaterar medelst ett stick i handledens artär att min egen andning sköter gasutbytet tillfyllest.
Tryckförband.
I  förberedande syfte får jag ändå provköra en ventilator, dvs kopp över näsan som ger lite mer tryck i andningen när man sover. Liten apparat, och tystare än jag trodde. Bra.
Hon frågar om vi har husdjur.
Nej, säger jag och glömmer bort våra nyinförskaffade vandrande pinnar.
Till sist erbjuder de lite busigt ett gratis influensavaccin, fast jag inte är riktigt lungsjuk.
Jag tackar och tar emot.

Måndag:
Hembesök från försäkringskassan.
Osentimental och rutinerad man frågar och förklarar för att bilda sig en uppfattning om hur mitt hjälpbehov ska kunna pusslas ihop med gällande lagar, ordning och ansvarsfördelning.
Han ska på semester nästa vecka så han lovar att försöka få ihop sitt beslutsunderlag snarast.

Det är mycket nu.
Jag hoppas att jag inte låter otacksam?

Helt plötsligt

De gick till skolan som vilken dag som helst.
Rektorn, skolsystern och alla barnen.
Innan dagen var slut hade en elak stackars pojke skjutit ihjäl dem.
Inte hann de blogga om hur livet är beskaffat.
Det bara tog slut.
När jag sitter på sjukhuset hos någon expert som ska undersöka någon spännande effekt i min säreget drabbade kropp tänker jag på sånt.
Att det är lätt att tro att det är just jag som är mest akut hotad till livet när det i själva verket kanske är experten själv som kommer att stupa härnäst.
En del vet det,
en del tänker inte på det.

Rrraaap!

Förslappad svaljmuskulatur
gör att jag rapar!
Under mitt tidigare medvetna liv har jag rapat två gånger:
en gång på Centralstationen i Västerås och en gång när jag pratade i telefon,
och det var absolut inga såna där fullödiga tonårsrapar utan mer bara en liten pysning från övre magmunnen.

"Jamen om du dricker en massa läsk då?", säger alltid folk och tittar misstroget på mig.

En gång svepte jag en hel sockerdricka, på en midsommarfest.
Sen kräktes jag.

I detta udda tillstånd har jag framlevt mina dagar.
Tills nu.
Med skräckblandad förtjusning har jag fått uppleva hur hela min munhåla fylls med sur gammal luft som varit nere bland magsafterna och vänt.
Och så har ni hållt på hela era liv!
Jag vet inte vad jag ska säga...

En delikat uppgift

Tänk dig att du troligtvis kommer att förlora din röst inom en framtid.
Men att du nu har möjlighet att spela in fraser, uttalanden, meddelanden som du kommer att vilja uttala med din egen röst även när du inte har den längre.
Medge att det är en delikat uppgift?
Ärligt talat var mina först påkomna förslag av typen:
Ett kraftfullt: "Sluta nu!"
att användas när barnen retas, slåss, soffbrottningen håller på att spåra ur, de tjafsar om vem som sa rätt/fel om vad, när eller hur...
Ett självklart: "Javisst, det går bra."
när någon frågar: -Mammaaa, får jag ta en frukt, baka rulltårta, kan han äta här, vi åker till stan nu, jag går till Min Långa kompis, får vi åka och bada, kan inte vi spela spel, får vi bygga en värld av papier maché i hela vårt rum o göra tapetklister i badkaret o hämta in lite trasiga apparater från soprummet.o låna några garnnystan av dig?
...och allt sånt där som en god mor bara ska säga JA till.
Och så ett litet: "Njaee, det får vi nog ta en annan gång"
att användas i yttersta nödfall.
Sen blev jag lite sentimental och tänkte på Ulla-Carin och hennes blinkspråk med sönerna.
Ja, Nej och Jag älskar dig, var deras första val...
Jag älskar dig.
Men blir inte det litet töntigt som en inspelad fras att klicka på på datorn?
Dessutom vet de det redan.
Jo. jag vet att man ska säga det ofta och visst är det väl skönt att bli påmind ibland, men vi lever nog lite mer efter: "Älskling, det sa jag ju när vi gifte oss. Jag meddelar om det blir nån förändring.", som vi läste i en rolig serie en gång.
Dessutom kan ju kärlek och omtanke uttryckas på så många andra sätt.

Därnäst kom jag att fundera på om jag inte skulle kunna formulera några korta, kärnfulla standardinlägg som skulle göra det möjligt att sitta kvar i ledningsgruppen på jobbet ett bra tag till.
De skulle alla börja med:
"Nej, jag håller inte riktigt med om det. Jag tycker..."
eller
"Å andra sidan..."

Jag funderar vidare.
Alla förslag är välkomna!

Harpa

Harpa Sione, det var min hemliga låtsaskompis.
Hon brukade komma och möta mig när jag gick hem ensam i mörkret.
Från Frälsningsarmén, volleybollträningen, scouterna, IOGT, skridskoåkning, gymnastik, fotboll eller Unga Örnar...

Blockflöjt spelade jag på skoltid.
Efter det obligatoriska flöjtandet tyckte jag det skulle passa bra att börja spela harpa.
Vad fick jag den drömmer ifrån?
Säkert inspirerad av något inslag i Bosse Larssons lördagsunderhållning.
Min snälla mamma ringde faktiskt till kommunala musikskolan och frågade om det gick an att börja spela harpa.
Det gjorde det inte.
De rekommenderade gitarr, det är ju iallafall ett stränginstrument.

Jag och min Långa kompis började spela gitarr.
Jag började på min mormorsmors gamla bluesgitarr. Den kallades bluesgitarr, det var något med formen tror jag, men någon blues hade nog aldrig min mormorsmor spelat.

Hemsytt tygfodral, och mormorsmors gamla stålsträngar som skavde mina späda fingertoppar näst intill blodiga.

Vi åkte troget till vår lektion varje vecka och tyckte nog det var både plågsamt pinsamt och roligt. När det är plågsamt pinsamt fnissar man mycket.

En gång råkade vår magister spela av en av stålsträngarna. Han plockade bort den och tänkte generöst bjuda på en ny sträng men frågade först om jag ville behålla den gamla. Jag förstod först inte, om det var menat som något slags skämt, så jag log fånigt och svarade  ett svävande nej varpå han slängde strängen i papperskorgen och gick in i sitt lilla förråd i lektionssalen för att hämta en ny sträng.
DÅ, kände jag, att jag absolut verkligen nödvändigtvis ville ha kvar min mormorsmors gamla anrika stålsträng. Jag väste panikslaget till min Långa kompis:
-Jo, jag måste ha den!
Det föll på hennes lott, eftersom hon satt mest utom synhåll från förrådsdörren, att smyga sig fram till papperskorgen och nappa åt sig strängen innan den skämtande magistern kom ut igen.
Jag minns inget annat än en oerhörd spänning i maggropen, svårartat återhållet fniss och att det lyckades.

Vi övade aldrig och spelade uruselt, varför vår korpulenta men förmodligen virtuosa gitarrlärare alltid petade sig förstrött i örat och tittade långt ut genom fönstret medan vi plinkade oss igenom den läxa vi just haft med ungefär lika stor oskicklighet som vi tragglade nästa veckas stycke.

På vår sjätte termins spelande fick vi en tillfällig vikarie som frågade om vi var nybörjare.
-Nej, vi har spelat i snart tre år, sa vi.

Troget och med hemsytt tygfodral.

En gång cyklade vi dit i hällregn och kom till musikskolan lika drypande våta som våra gitarrer. Då tittade virtuosen chockat på oss och skickade oss direkt hem med stränga order om att torka gitarrerna långsamt och inte vid ett element.

En annan gång råkade jag vurpa på vägen dit och körde cykelstyret rakt genom sargen. Mormorsmors bluesgitarr gick att spela på ändå.

Sen fick jag en ny gitarr, en Lugnås med plastfodral, och fortsatte spela lika uruselt ändå.

Jag tror det kommer att gå mycket bättre med harpa.

Omgiven

Jag älskar att vara omgiven av människor.
Människor som skrattar och pratar och vet att de ska dö.
Som inte tror att det bara är jag som ska det.
En gång åkte vi ut till en väglös stuga i skogen.
Till exempel tre familjer; sex vuxna och nio barn.
En sjö, en backe, en stuga och lite fuktig höst.
Till exempel ett kök, ett rum med långt bord och bänkar,
och ett rum med sex trevåningssängar.
Först är alla ute.
Klafsar och klättrar, letar och hittar.
Man går in.
Hänger upp kläder, lagar mat.
Det ångar och stimmar.
Man äter och pratar.
Dricker kaffe och skrattar.
Sen diskar någon,
men inte jag.
Jag kan passa barnen lite.
De stimmar igen och klättrar i sängar.
Jag klättrar upp överst. Lägger mig. Lyssnar.
Stimmar, imma, somnar.
Ingen tänker på var jag är.
Jag somnar och jag vaknar.
Och alla andra är där.
Så ska det vara.

RSS 2.0