Är det jag som är hund här?

Nu är jag ensam hemma.
En ute i Europa, två på festival och en på tågäventyr.
Vem ska jag då betrakta?
Två assistenter som gör det jag säger?
Det blir för magert.

Man kan ju alltid betrakta tvn.
Klockan två fotboll och klockan åtta allsång.
Och så en sommarpratare klockan ett.

Men däremellan får jag väl rycka in lite som deltagare.
Som en nybliven pensionär som faktiskt var lite oumbärlig på sitt jobb.

Jag kanske ska gå ut och kissa på ett träd till exempel. När man har kateter är det ju så lockande att köra fram till ett träd, öppna påsen och släppa ut lite.
Och om jag kunde skulle jag utstöta en lättad suck.

Kanske det kanske...

Kan inte sova

jag var hos läkaren idag.
I ett rum med fönster.
Hur kan man få ge ett besked om en sjukdom som min i ett rum utan fönster?

Jag sa saker till min läkare, som jag naturligtvis visste redan, eftersom det var jag som sa dem.
Men jag visste inte att jag visste.

Jag är en betraktare nu, sa jag, inte en deltagare.

Inte längre en deltagare.

Säg inte emot, det är ingen ide.

Hur länge orkar man leva som betraktare?


Gonatt!

Klaga går ju

nu ser jag klart på tangentbordet en stund så jag passar på att blogga.

Problem har hopat sig ett tag.
Med andning, medicin, ordlistor, datorer, infektioner, nackstöd, filtstöd, ömma punkter och lömska väderlekar.
Kan ni förstå vad det innebär att förlora ordlistorna i datorn?
När jag ska skriva permobilen måste jag klicka tio gånger istället för  en, när den kom upp som ett vanligt ord på p redan när jag skriver p.
Mödosamt.

Jag gillar inte när hela dagarna fylls upp av sjukt strul.
Sjuka saker, sjukdom.
Som om jag vore sjuk och inte bara förlamad.

Och inte smakar jag jordgubbe i munnen precis...

Nu dimmar ögonen igen...

Besked

urinvägsinfektion.
Tydligen är det ändå en prestation att ha haft kateter ett halvår UTAN infektion.
Olja underlivet säger jag bara.
Antibiotika.

Ena datorn, den bästa, har bara slocknat.
Inser hur sårbart det är att vara beroende av datorer.
Den här datorn är seeeeg och lynnig men jag älskar den precis som den är.

Synundersökning.
Påstår att jag skulle behöva två olika glasögon eller progressiva.
haha, det går ju inte.
Jag tänker på saken.


Fler korta luftiga byxor behöver jag.
Har bara ett par som går över kalaskulan.
Tänk om det ändå var en riktig kalaskula!
Näringslösning byggde denna vackra kropp.

Tryggt

Mitt i natten spärrades mina ögon upp av den värsta åskknall jag hört i hela mitt liv.
Datorn slocknade framför mig.
Jag blev stum.

Jag kände på andningen.
In ut in ut inget slem.
Men jag vet att det som inte kommer att fungera utan el är inhalation och hostmaskinen.
De kommer jag att behöva om någon timme, om jag lyckas hålla undan paniken, annars tidigare.
Assistenterna lyckas få fram bokstavstavlan och förstå hur man använder den.
Jag säger Mannen.
väck Mannen, jag vill att han ska vara här.

Mannen hade två bra ideer.
Ta el från permobilen till datorn.
Som vi ju gör hela dagarna.
Så kunde jag prata igen!!
Sen gick han till proppskåpet och fällde en jordfelsbrytare,
och så hade vi el igen.


Sååå mjuka var mina lakan när jag somnade om igen...
Trygghet är alltid en människa.

Rapport

Det gick nästan pinsamt bra.

Enda bekymret var värmen.
Kan någon tala om varför det ska behöva vara så varmt?

Fotbad i brunnsvatten botar det värsta värmeslag.
Tänk om man kunde få ta en klunk också.
Tänk om.
Tänk om.

Rädd? Det är väl bara Lille Skutt?

Jag ska åka till stugan utan el på lördag.
Två assistenter ska följa med.
Bara över dagen.
Resan tar två timmar.
Vi tar med all utrustning jag har hemma.
Hostmaskinen, inhalationer, sugen förstås, lång skarvsladd så vi ska kunna gå in och låna el var som helst under vägen.
Det är hostmaskinen och kompressorn till inhalationerna som inte går på batteri.
Väl framme finns ett dieseldrivet elverk.

Ändå är jag rädd.
Hur många gånger har jag sagt att man inte ska vara rädd+

Rädd för andnöd.
Jag vill inte dö av andnöd.
Rädd att detta ska vara min sista resa.

Låt mig iallafall dö på hemvägen, tänker jag,
Så jag hinner köra på den nya rampen.
Så jag hinner se sjön glittra.

Men om det blir lyckat, då kan jag göra om det igen under sommaren.
Då kan jag åka två timmar åt vilket håll jag vill,
med två assistenter.

Jag är inte rädd nu.

RSS 2.0