Är du gift?

Varje mejl och varje kommentar

lyfter en tyngd från min vågskål.


Det fungerar verkligen!


Och det gäller inte bara denna lilla skitsak.


Jag skulle skicka ett kort till en avlägsen bekant i sorg

och blev glad när jag hittade förtryckta kort

för det är ju så svårt att veta vad man ska skriva.


Någonting om visa mitt varma deltagande stod det.


Tyckte jag lät bra.


Nu vet jag precis vad det betyder.


Deltagande.


Taga del.


Tager du denna del av mitt lidande

att behålla i dina händer, 

på det att mitt lidande ska minska, 

tills döden skiljer oss åt?


- Ja!


Många har jag ingått detta partnerskap med.


Jag måste bjuda ut mitt lidande och min sorg

för att någon ska säga

Ja.


Annars blir jag oändligt ensam.


Över detta är jag inte stolt

Kissade på mig.


Döda mig.

Lägg mig på en soptipp,

och låt  mig ruttna bort

och inte vara till besvär för någon.


Gråta är kontraproduktivt.

Tårar trillar ner i öronen och kittlas,

jag ylar och låter

och blir ännu besvärligare.


Tänka är bättre.


En gång i somras och en gång nu

är ingen trend.


Vem kan hålla sig fem och en halv timme?


Bröt rutinerna,

ont om tid,

tänkte att det går nog.

Det gjorde det inte,

fast nästan,

men så kommer en våg av nödighet

som jag brukar kunna stå emot.

Men sen en till och lite panik på det

och ingen möjlighet att ens korsa benen.


Kissar, skriver jag på datorn.


Och sen vill jag dö.


Om du vill mobba mig,

trycka ner mig i skorna,

väcka min dödslängtan,

så säg precis när jag kommit in i rummet:


- Jag tycker det luktar lite kiss här?!


Om du vill dela min börda

och bekräfta min vanlighet,

så berätta för mig om när du kissade på dig.


Helst inga små droppar här och där

utan en hel jäkla omgång.


Män kissar inte på sig, va?


Men så berätta något annat då

som gjorde dig till en sopa

bara värd att petas på med stortån.


Med skorna på.


Hur man är snäll

Jag uppskattar böcker som vänder på ens tankar.


Det har Jesper Juul gjort,

och Handbok i barnindoktrinering av Frances Westin.

Den tvärsäkra Anna Wahlgren gillar jag också.


Jag är inte alltid snäll mot mina barn.

Inga andra människor har jag skrikit så högt åt och varit så arg på som dem.


Jag tycker så här:


Man ska absolut inte vara konsekvent mot barn.

Man ska diskutera och resonera,

lyssna och ändra sig.


Man ska inte göra så att någon ligger i sin säng och gråter förtvivlat.


Om någon ändå ligger i sin säng och gråter ska man gå dit så fort man lugnat sig,

och trösta, resonera, ångra och ändra sig.

Kanske någon förlåter något.


Föräldrar ska inte låtsas vara överens om de inte är det.

Jag fattar inte var den befängda idén kommer ifrån?


Kan man tänka sig något mer lärorikt än att se att människor tänker och tycker olika och höra dem diskutera det?


Barn ska vara med och delta och bidra

med arbete och idéer.


Barn mår bra av att umgås med andra vuxna än sina föräldrar.

Låt mostrar, farfar, kompisar och kusiner umgås med barnen på sitt sätt.


Den värsta uppväxtmiljö jag kan tänka mig är en sluten kärnfamilj där föräldrarna kommit överens om att vara överens och konsekvent följa sina många regler.


Snällast har jag känt mig när jag orkat säga ja till barnens oförutsägbara idéer.


- Mamma, får vi göra pappersmassa?


De började i hushållsassistenten.

Rev sönder tidningar och blandade med vatten.


Varför? ska man inte fråga.


Det plaskade och skvätte för mycket i köket

så vi flyttade bunken till badkaret.


- Om man häller ut det i badkaret kan man ju göra mycket mycket mer!


När man gjort mycket mer av något slemmigt härligt grått i badkaret så vore det synd att inte provbada i det.

Tyckte de.


- Ja, sa jag, igen.


Hur väl trycksvärta fäster på små barnkroppar och på badkarsemalj vet jag sen dess.


Och vad gör man av all pappersmassa?

Man kan inte bara dra ur proppen och låta det rinna ut.

Då blir det stopp överallt.

Man får stå och ösa lagom små portioner till toaletten och spola.

Många gånger.


Över detta är jag stolt.


Visshet

Jag har fått ett livshot hängande över mig.

Mina muskler har krympt så jag inte kan röra mig.


Jag frågar:

Har du lärt dig något?


Jag svarar:

Var snäll mot barnen.


Var vän med barnen.

Var god mot barnen.

Ge barnen vad barnen behöver.


Vad har det med min sjukdom att göra?

Jag vet inte.


Men det är det viktiga

som kan göra skillnad

mellan ont och gott.


Är alla barn?


Lägesrapport

Varit hos experten.


Jag blinkar inte ordentligt med ena ögat.

Fick ögondroppar.

Att blöta med vid behov.


Fötterna viker sig ofta när jag står i stålyften.

Det gör inte så ont men är tydligen inte bra ändå.

Skickas vidare till arbetsterapeut för att få någon slags benskenor.


Kollar på recepten om något behöver fyllas på.


Får de tre obligatoriska frågorna om andningen:


Är du trött när du vaknar på morgonen?

Har du ont i huvudet?

Sover du med huvudet upphöjt?


Nej, nej och nej.

Det betyder att jag lyckas vädra ut koldioxid i tillräcklig omfattning.

Det är bra.


Men hon tycker jag är andfådd och lite rosslig.

Ta fram hostmaskinen!

Ja, jag ska.


Jag slipper ta blodgasprovet som jag höll på att svimma av förra gången.


Så låter det hos experten.


Världshändelse

Hörde ni att Obama tog upp det där med sprättyta i sitt installationstal?


Det gjorde jag,

och undrade var han fått det ifrån?


Snygg

Idag har jag lämnat min bloggadress till min frisör.


Från den dag jag började fumla med pengarna och sluddra när jag beställde

tills jag nu sitter i permobilen och blir klippt och över huvud taget inte kan beställa tid själv

har jag blivit behandlad som den människa jag är.

Med ett leende.


Men vad hade jag väntat mig?


Jag är ju hennes kund!


Jamen ibland känner man att vissa förstår

att det lika gärna kunde varit dom.


Fast jag dreglar på hennes cape

klipper hon mig

lika snygg och tuff

som jag alltid har varit.


Sprätt till exempel

När hönan sprätter

följer hon sin natur.


Hon gör det hon är ämnad för.


Jag cyklade ut en mörk kväll med två små barn.

Vi turades om att cykla först

och den förste bestämde vart vi skulle svänga i varje korsning.

Irra hur som helst.

Lost i mörkret.

Ibland dök det upp något vi kände igen:

-Oj, där bor ju hon!

-Va, här ligger Konsum?


När jag väntade på tåg i Borlänge gjorde jag det första gången.

Jag tog fram saxofonen spelade.

En dam la en tia och några killar två enkronor.

Mitt hjärta bankade.

Sen hittade jag ett gathörn lagom långt från jobbet

för att hinna dit en sväng på lunchrasten.


Jag rymde en gång.

Ingen visste var jag var en hel helg. 


Jag kände att det var detta jag var ämnad för.


Vad hönor behöver

Köpte ägg idag,  

från burhöns med


sittpinne,

värprede

och sprättyta.


Börjar genast tänka på min egen, och andras, tillvaro i de termerna.


Min bur har stundom känts som ett enda stort värprede

med tre kläckta kycklingar som flaxar fram och tillbaka,

några sittpinnar här och där,

men väldigt lite sprättyta.


Men nuförtiden,

när familjen gått hemifrån

och alla morgonbestyr är avklarade

och inget hjälpmedelbesök är inbokat,

då har jag sprättyta.


Pensionärer, de har puttat värpredet över burkanten,

satt upp några extra sittpinnar

och har hur mycket sprättyta som helst.


Sittpinne och värprede,

det är så fundamentalt och oundvikligt.

Det ser man till att ha.


Men sprättyta!


Det känns verkligen skönt att det är något som hönor kräver för att vara produktiva.

Ett faktum att luta sig mot.


När man själv känner att sprättytan bara finns på nattygsbordet,

eller på vägen mellan hemmet och soprummet.


Om jobbet kan räknas till sprättytan ska man vara glad.


Det är lätt att fylla den sprättyta man har

med så mycket att man inte får plats att sprätta längre.


Har du sprättyta?


Har du tillräckligt med sprättyta?


Och framför allt -


sprätter du?


Bara lite mindre kött

Jag är inte sjuk.


Ingen smitta, inga bakterier.


Inga nysningar och nästäppa, kräkningar eller feber.

Ingen värk och ingen behandling.


Jag är bara utsatt för krympning.


I mitt liv var det så att när jag var drygt 40 år började jag krympa.


Det är muskelmassan som krympt så därför är det en del kroppsdelar jag inte alls kan röra och en del jag bara kan röra lite.


Eftersom musklerna i munnen krympt kan jag inte prata.


Den som vet mest om den här krympningsprocessen råkar vara läkare och jobba på sjukhuset så jag åker dit ibland och pratar med henne. Hon är bra på att förutse hur det kan bli om man krymper ännu lite mer. Det var hon som tipsade om att det kunde vara bra med ett hål direkt in i magen ifall halsmusklerna skulle krympa så mycket att jag inte kan svälja.


Hon ger mig också några piller som man tror eventuellt kan göra att man krymper lite långsammare.


Det är inte bara jag som krymper.

Åtminstone sådär 200 människor varje år, bara i Sverige, börjar krympa.


Men det är väl inget fel på att vara sjuk?


Kanske inte det,

men man måste tänka på att det beror på hur man ser det,

och jag känner mig faktiskt inte sjuk.


Så är det.


Röstningen avslutad

Nu har jag skickat in alla önskemål till årstidsguden Mjölner men jag slår vad som tusan om att bara för att det spretar så, kommer han att lyssna på de konservativa.


En bra sak med månaderna är ju att de trots allt kommer tillbaka hela tiden!

Sen gäller det bara att fördriva tiden mellan sina favoriter.


Äta frukost på Sheraton,

skriva avhandlingar,

spela Betapet,

tänka på jordens undergång,

sova,

lägga pussel,

jobba över,

starta kedjebrev.


Januari skulle man kunna fördriva genom att ta fram alla kokböcker man har,

lägga dem i en stapel och se hur hög den blir.

Ta även de små häftena från Konsum, instruktionskokboken till mikron du köpte 1994 och den lilla "Sju uzbekiska soppor" med svartvita teckningar av det arbetande uzbekiska folket, som du smusslat undan i hyllan för skönlitteratur.

Ta först undan de böcker du använt senaste månaden.

De går fria från den gastronomiska rensningen.


Bläddra ivrigt i resten.

Ta gärna hjälp av de mest kräsna i din hushållsgemenskap. De som ändå kommer att förstöra stämningen när du bjuder på leverbiff eller vitkål stuvad i mikrovågsugn (som är precis lika blek som den såg ut på bilden).


Sätt lappar vid alla nya rätter du tänker laga.


Alla böcker som inte får en enda lapp lägger du i högen för nästa julklappsbyte.

Om det inte är häftet från konsum, då slänger du det.


Slå upp vid första bästa lapp och skriv inköpslistan.

Kanske en av de sju sopporna?


I februari kan du ta itu med alla lappar som sitter orörda,

och du kommer att kunna delta i ännu fler julklappsbyten nästa jul.


Månader hit och månader dit

Om man fick ta bort en månad på året,

och sätta dit en extra av en annan månad?


Jag skulle ta bort januari.


Man ser fram emot ljuset, vanlig vardag och dra igång igen.

Så kommer januari med en massa krångliga helgdagar som man inte alls kan dra igång på,

och det där med ljuset går ju så oändligt seeegt.


Jag lägger till en augusti.


Jag älskar augusti när allt är färdigt och moget.

Tung grönska.

Bär, frukt, svamp och värme.

Morötter och färsk kokt lök,

med en smörklick som smälter och sipprar in mellan löklagren.


Vad tycker du?


Om vi gör en omröstning här

kanske det blir så som flest tycker?


Man vet aldrig.


Bästa gruppen

När jag ville lära mig spela saxofon gick jag till kommunens kulturskola och frågade om jag fick låna en saxofon.

Det fick jag.


På biblioteket lånade jag Spela saxofon Del 1.


Terminen efter skulle man starta ett försök med kurser för vuxna på kulturskolan,

och jag tyckte det var bra att få tid att öva lite själv först.


Kursens första träff.

Fem deltagare och en stor, stor saxofonmagister samlade i ett litet rum som ångade av spänd förväntan.


Det stod snart klart att vi till att börja med skulle dela upp gruppen i en för rena nybörjare och en för de som spelat lite mer.


Ambitiös som jag var ville jag förstås hamna i Avancerade gruppen och bredde jag på om hur jag övat varje dag i ett halvår och kunde spela O Helga natt...


Jag lyckades!


Vi avancerade skulle gå ut i ett annat rum så jag grep tag i handtaget på min svarta väska och lyfte.

Alla de ömtåliga mässingsdelarna skramlade ut över golvet.

Tyst.


Tills magistern med domedagsröst sa:

- Sådär gör man bara en gång.


Med armsvetten pulserande rafsade jag ihop delarna och snart stod vi där och skulle ta våra första toner.


Men först ska man sätta ihop saxofonen.


Jag tittade på han till vänster.

Hehee, han sätter munstycket upp och ned.


Jag tittade till höger.

Va, hon sätter ocks...?


På några få svarta bråkdelar av en sekund insåg jag

att jag hade spelat med munstycket upp och ned i ett halvår.


(För er som inte känner saxofonens byggnad så väl kan jag berätta att om man vänder på munstycket får man det vibrerande träröret mot framtänderna.

Om man inte viker in överläppen...

Jag kan vara ensam om den här speltekniken i hela världen.)


Nu hade jag ett val,

och det måste göras snabbt:

diskret vända på munstycket, låtsas som ingenting, och hoppas att det skulle gå ändå

eller

säga som det var.


Med en snabb tanke på hur jag brett på om min förmåga, och hur pinsamt det skulle bli om jag nu med rättvänt munstycke, inte skulle få fram en ton, sa jag:


- Oj, jag har visst spelat med munstycket upp och ned!


Tyst.

Igen.


Min hjärna brann.


De andra svalde väl en eller två gånger för att samla sig,

och tänka ut något snällt att säga.


Ja, sen vände jag på munstycket och det gick ju väldigt lätt att spela.


Via en bekant till en bekant som spelade i saxofonmagisterns storband fick jag senare höra att han bett hela storbandet vända på munstyckena och spela.

Ingen fick fram en ton.


Undrar om han berättade var han fått den konstiga idén ifrån?

Min första offentliga publik fick jag på Centralstationen i Borlänge.


Om försvaret

Jag har en bild  

som jag trodde var en vanlig släktbild

som vi tog när vi hade kalas för mamma som fyllde 70 år.


Men plötsligt såg jag

att det också är

jag

omgiven av en armé.


Ingen ler ett fotoleende.

Sluga leenden,

sneda hotfulla leenden,

rynkade ögonbryn.


Kom an då,

skulle bara våga ett steg närmare,

säger de allihop.


Mamma, pappa, mina syskon och deras familjer, Mannen och våra barn.


Om jag kisar ser jag hur i bakgrunden tonar fram,

mannens släkt  som blivit min,

vänner, mera släktingar, arbetskamrater, grannar, bekanta och obekanta bloggläsare.


I mitten längst fram sitter jag och ler dumsnällt.


Det kan man

när man är omgiven av en stark armé.


Vem tittar genom kameran?

Vem ler de knipslugt åt?

Oturen?


När frågan kommer: Varför just du?


Då kommer den här bilden för mig.


Därför att jag har en armé.


Den trettonde dagen

Tänk om jag kunde få besök av tre vise män på trettondagen.


Martin Lönnebo?  

Min pappa och min storebror?  

Eller kanske Harry Schein,

om jag fick önska helt fritt.


Fast då blir det ju fyra.

En får vara vikarie.

Ifall någon måste VABa eller får vinterkräksjuka.


Vi kunde prata om vad en vitamin egentligen är?

Varför heter de olika boksäver?

Mänskligheten har upptäckt massor av saker som det finns många olika av, som inte fått bokstäver?

Fotbollsklubbarna har A-lag och B-lag.

Men en A-vitamin är ju inte på något sätt mer vältränad och har bättre speluppfattning än en B-vitamin?


Med vise män ska jag också tala om kamp.


Att kämpa och vara stark.


Angående människor som drabbas av hemskheter, förluster, sjukdomar och lidande använder man ofta de orden om de som på något sätt överlever, klarar sig bra eller trotsar dåliga odds.


Det låter anspänning, kraft och muskler.


Kanske för att det är just muskler jag snart inga har

som jag känner mig främmande för de där begreppen?


Kan man inte lika gärna säga att det handlar om att

slappna av,

ta emot,

tänka om och nytt,

anpassa sig?


Jag vet att styrka kan omtalas som en inre, icke-fysisk egenskap,

men vad är det?

Hur mäter man den?

När manifesteras den?


Om man kommer ut från år i Birkenau, Robben Island eller för den delen Tillbergaanstalten eller Hinseberg, som en försonad människa som kan fortsätta leva och älska,

är man stark då?

Eller har man en gåva?


Om man överlever en allvarlig sjukdom,

är man stark då?

Eller har man tur som en tok?


Vise män,

tänk på saken.


På den trettonde dagen vill jag ha ett svar.

Hellre än myrra och rökelse,

men ta gärna med lite guld om inte den lille fick allt.


RSS 2.0