Surpuppa

Det bästa med den här värmen är att jag inte alls behöver undra längre

hur jag ska överleva nästa vinter.

Svala lugna dagar vid datorn.

Besvärligt att gå ut, minns jag att jag tyckte, men man behöver ju inte gå ut.


Tala om besvärligt nu.

Keps skaver i bakhuvudet och skärmen är för liten.  

Min hatt från Thailand har vi inte hittat och om vi hittar den måste man klippa sönder den för att den ska gå ihop med nackstödet på permobilen.


Ont i huvet är vad man får.


Lyssna!

Men folk, nu lyssnar jag på Värttinä och de är ju omåttligt bra och liknar ingenting.

Prova!

Youtube eller MySpace.


Tänk

Tänk vad ont det gör

när en liten fingertopp blir liggande inböjd i flera timmar

vilandes liksom sviktandes på en lång rosa nagel.


Tänk vad skönt när fingertoppen rätas ut.


Ni får inte hålla med mig om att Nilen rinner söderut.

Det är en missuppfattning!

Tror jag.


Jag lyssnar inte så ofta på musik.

Jag har bara mina favoriter för att visa vem jag är.


Miss Li för att visa att jag hänger med och tar till mig nytt.

Edith Piaf för att verka historiskt förankrad.

Magnus Uggla för att vara lagom folklig

Django Reinhardt för att jag är så speciell.

Inget klassiskt för sån är inte jag.

Patti Smith för att jag är tuff.

Värttinä också för att jag är så speciell fast lite mer knätofs.

Sofia Karlsson för att jag också är uppväxt med Dan Andersson på grammofonen.

Gunhild Carling för att visa att jag kan upptäcka något själv.

Smajl Puraj för att jag har varit i Albanien.

Kjell Höglund, hmm han är som en del av familjen.


Jag lyssnar på så mycket annat.

Radioprogram om döden, grannpladder, barnfniss, tjat, Aktuellt, Ring P1 (istället för fikarast på jobbet ).


Lyssnar inåt.

På tankar.


Var är solen?

Har ni sett vad de gör i Aktuellt?

Först visas väderkartan.

Sen lägger de på solar.

Och så sveper molntäcket in,

ovanpå solarna!


Jag får alltid en känsla av att solen kommer att skina eftersom den ju ligger under molnen.


Igår när jag kikade ut och såg ett heltäckande molntäcke, kände jag att vad gör det, och såg för mitt inre Aktuellts gula sol hänga därunder.


Det spelar roll hur man åskådliggör saker och ting.


Men ibland tycks det sitta långt inne att påverka tänkandet.


En högstadieelev som jobbade med med jordgloben utbrast plötsligt:


Vadå, är jorden rund på riktigt? Jag trodde man visade det så bara för allt ska synas!


Själv lider jag av en väl cementerad missuppfattning att Nilen rinner söderut.

Nilens källor?

Ja, det är väl Medelhavet?


Solen går upp och solen går ner.


Bot?

Läste ni om den nya stamcellsmedicinen mot Parkinsson och ALS i fredags?


Det gjorde jag.

Men jag är skeptisk förstås.

Låter alltid som att NU,

NU har vi det!

I själva verket återstår år av tester innan ett läkemedel finns på marknaden.

Och då fungerar det bara bromsande på nyligen diagnosticerade.


Efter en stund kommer ändå tanken

att tänk om,

tänk om jag genom ett antal injektioner i hjärnans hålrum

skulle få nya nerver att växa fram till de övergivna musklerna,

som skulle få kraft igen och börja växa .


Det skulle ta tid förstås.


Men en dag skulle benen bära mig.

En dag skulle jag kunna vända mig i sängen,

och rulla över i sängen bredvid.

En dag stå där med sekatören i hand, knipsa i päronträdet och svära över att det inte finns någon bra stege.


Vilken lycka!


Men det kommer krypande en sval rädsla att allt skulle bli som vanligt.

Kan någon förstå?

Sen en kall rädsla över den rädslan.

Har jag blivit ett med min sjukdom?

Vill jag inte bli frisk?


Jo, det vill jag!

Gärna en injektion i hjärnans hålrum.


Hat

Jag hatar det sluttande badrumsgolvet.

Brinnande hat.

Det sluttar åt samma håll som min nacke är svag.

Det ska jag utnyttja i min hämnd.

Jag ska äta mig fet och tung och så ska jag falla över armstödet,

och slå golvet med mitt tunga huvud.


Tårar

Jag grät

på natten

viskande snyftande:


Jag vill ju vara kvar hos er.


JAG VILL JU VARA KVAR HOS ER.


Idag

jublar jag

ur det sargade hjärtat:


Jag är kvar hos er.


JAG ÄR KVAR HOS ER!


Ord

En bra dag är en dag då mitt tangentbord lär sig åtminstone något nytt ord.

Tangentbordet sparar alla ord jag skriver för att sedan föreslå dem när jag skriver.


Jag håller just på att gå igenom ordlistan för att skilja skräpord från sparord.


Askpeter?!


Det slängde jag.


Jag har kommit till f.


Fräckis och Furudal,

tänk att jag haft anledning att skriva det,

suckar jag lyckligt.


Så finns det såna här också:


qxwqwwqzwqwswqqqaqqwsqashur.


När jag virrar med pekaren över tangentbordet medan jag sysslar med annat.


Medan jag rensar lyssnar jag på Mammas nya kille i p3.


Börjat på g:


galon

gambia

gangstervåld


så kan de vara,

orden på g.


Föp

rensade jag bort.

Tänk att just det inte betyder något?


Det är en slags förmån att få alla sina egna ord samlade i en lista.

Allt jag skriver och allt jag säger.

Inte allt jag tänker.


Jag undrar om jag blivit mer medveten om mina tankar när jag inte pratar?


Jag satt i färdtjänstbussen och gäspade en jättegäsp

och tänkte:


Den du din jävla libanes!


Så skulle jag aldrig säga.

Eller skriva, om det nu inte var min enda möjlighet att berätta för dig.


Utan en aning om var chauffören var född.

Och vadå jävla?


Det var då jag började undra.

I den slags tystnad som uppstår när jag inte pratar hinner jag kanske uppfatta små snabba tankar?
Som jag inte vetat om förut.

Kommer detta i förlängningen att påverka själva mitt tänkande?

Hur?


Nästa gång jag skriver jävla kommer mitt tangentbord föreslå libanes som nästa ord.

Det enda jag kan göra åt det är att svära desto mer över andra saker.


Jävla fjun från någon jävla blomma som flyger på min näsa och kittlas när jag sitter ute och solar. Jävla sjukdom som gör att jag inte kan klia mig.


Sådär.


Åka med

Han har status och moped.

Du bara en oväxlad cykel.

Han nickar,

du får lägga handen på hans axel och åka med.


Statusen och kraften

går genom armen

och så får du del.


Jag gör det ofta nuförtiden.


När något av mina barn häller upp ett stort glas mjölk

smyger min hand upp på axeln

och ligger kvar tills glaset är urdrucket.


Djupa ljudliga klunkar.


När jag var på Väns examenskonsert på musikhögskolan

kisade jag och lät handen glida upp på axeln,

och då stod jag nästan där.


Solveigs sång

sjöng vi.


När det spelas kubb här ute.

Bara att köra dit med permobilen,

upp med handen

och så är man med.


Alltid den som vinner förstås.


Så om du känner en tyngd på din axel...


180 grader

Man kanske går länge och inte vill raka benen,

men sen byter man fot,

och då gör man det ordentligt.


Njuter av det släta mjuka,

frossar i Ladyshavehyllan i affären.


Att tvärvända.

Nyttigt, skönt, lärorikt, befriande.


Jag tyckte nationalekonomi var det tråkigaste mest ointressanta jag kunde tänka mig.

Men jag tvärvände och tog 20p.


Mest nyttigt,

och härligt att ha på meritlistan.


Att vara rökare,

tvärvända,

och bli rökfri,

är imponerande.


Jag är så dålig på att rita, laga sås, odla morötter, tvätta fönster...


Då säger man till sig själv

jag är bra på att rita.

Och så ritar man,

och lär sig!


Jag var väldigt ointresserad av konst

tills jag bestämde att jag skulle bli konstintresserad.

Nu är jag faktiskt intresserad av konst.


Jag känner folk som är väldigt bra på att tvärvända.

Det kan bli lite jobbigt för omgivningen,

tänk på det när du börjar.


Hela familjen som alltid åkt långfärdsskridskor tillsammans på helgerna och så börjar en gå på jazzklubb hela nätterna och sova halva dagen.

Jobbigt.


Och börja inte med:

Älskar jag verkligen min fru/man?

Tvärtom tror jag det är en fråga man kan slippa ta itu med om man låter varandra tvärvända och förändras.


Hela bilden av mig själv, åsikter, kunskaper, laster och värderingar,

allt går att tvärvända på.


Bara tanken kanske räcker en bit.


Tänk om jag skulle rösta på Junilistan?

Tänk om jag skulle söka jobb som busschaufför?

Om jag skulle köpa en trisslott eller en segelbåt?


Undvika dubbla känslor och kluvenhet.

Det är ju så nyttigt med fisk jag hatar fisk och lagar fisk ändå.

Välj:

Jag älskar fisk!

eller

Jag skiter i att fisk är nyttigt, jag äter inte fisk för det är äckligt.


Alltid favoritjeansen från KappAhl?

Men nu, alltid röd volangkjol.


Istället för snart dör jag, snart dör jag,

bytte jag till tids nog dör jag som alla andra,

men nu lever jag.


Om det nu är någon som tycker att jag motsäger något tidigare inlägg

så har jag tvärvänt.


Luden

Tid för vaxning och rakning.


Jag var fotbollsspelare.

Jag tyckte det var snyggt med håriga ben.

Håriga, med nedhasade strumpor och fotbollsskor.

Nöjd med mina.


Åren gick.

Världen förändrades.


Plötsligt satt jag på sandlådekanten på öppna förskolan,

någon av de första shortsdagarn,

och en annan mamma sa:


- Det är visst bara du och jag som inte gör det.


- Va?!?


- Rakar benen.


Mina förblindade ögon öppnades.

Från den dagen tog det ändå många håriga år innan jag vek för opinionstrycket och stod med egen hyvel och feminint raklödder i duschen.

Förra året var det premiär för vaxning.

Vilket lyft!

Står sig ett tag, kliar inte och blir inte stickigt.


Längre än till underbenen kommer dock varken hyvel eller vax.

Över min döda kropp.


Bikinilinje vägrar jag ens förstå vad det är,

även om det finns en liten historia som onekligen skänker ett visst ljus över begreppet:


Hon, som är en av mina läsare och förhoppningsvis förlåter att jag berättar hennes historia,

låg väl också lite i bakkant på trenderna vad gäller kroppsbehåring.

Hon hade inga badkläder utan fick låna av en kompis.

Ett par vita tunna högt skurna bikinibyxor.

Hon drog på dem,

sänkte blicken,

och såg liksom en sån där clownperuk,

ni vet med kal hjässa och krulligt hår på sidorna.


Jag skrattar varje gång jag tänker på det.


Men för min del gäller att anpassa bikinin till linjen istället för tvärtom.


Fortfarande är håriga fotbollsben snyggast,

på både kvinnor och män.


Bara för att inte andra ska tycka jag är osmaklig,

och för att barnen ska slippa skämmas,

rycker jag nästa helg vinterpälsen.


Tulpan


Dåligheter

Koffeinfri sen slutet på mars

drack jag igår en kopp kaffe.

Fick huvudvärk och kissade så det skvalade hela dagen.


Jag som just hade tänkt börja med några tyngre dåligheter.

nu när man inte behöver tänka på hälsan.


Heroin kanske.

Fast jag har dålig koll på marknaden.

Plattan?

Rulla omkring där och försöka se heroinsugen ut.

Dyrt blir det,

och kanske en aning asocialt.


Rökning går bort.

Lungorna får jag ändå försöka skona.


Snus har jag verkligen försökt.

En gång.

Liten prilla, liten stund.

Sen lång tid på soffan mot yrsel och illamående.


Större mängder av drickbara saker går ju tyvärr inte heller.

Jag dricker numera citrusjuice,

helst Brämhults färskpressade,

och det kan knappast räknas som dålighet.

Tyvärr stämmer det som står på socialstyrelsens faktasida,

att det är lättast att svälja syrliga drycker.

Möjligen champagne i juicen?

Varje morgon!

Det vore väl lite dekadent?


Jag har alltid haft svårt att vara dekadent.


Jag äter i alla fall mycket fett.

Och det är ju både gott och lite dåligt.

Fast man blir inte beroende.


Några tips?


Laster, måsten, beroenden, ger en förankring i tillvaron.


Hörde just en kvinna på radion som sa:

-Det är inte ett liv, bara en tillvaro.

(Hennes man hade lämnat henne efter fyrtio år.)


En last, en tillvaro,

men sen behöver man ett liv också.


Alltid kommer man på något

Om jag tappar sugen?

Om jag skriver att nu skiter jag i det här?


Blir det läsvärt då?


Det skiter jag i.


Jag är trött

på att vara beroende

på att vara fåordig

på att planera allt minst två veckor i förväg

på att hela tiden veta vad jag vill.



Måste jag veta vad jag vill?

Jag kan inte beställa en färdtjänstbuss för att bara köra lite planlöst österut.

Jag kan inte inte gå och kolla i köksskåpen och äta lite vad som finns.

Jag kan inte stå och bläddra bland tröjorna i byrålådan.


Trött på att alltid tänka på när ska bli kissnödig nästa gång.

Och då bör jag vara hemma igen.


Fast jag tänkte...

Nu i sommar.

Jag kunde ju binda hygienstolen och lyften efter permobilen...

Köra omkring på stan som ett sånt där litet turisttåg,

en sittplats på hygienstolen och en ståplats på lyften.

Assistenterna får ta betalt.

När jag blir kissnödig har jag allt jag behöver


Nu blev jag lite pigg faktiskt.


Kvartalsutvärdering av årskrönika

Mina lila pionlika tulpaner blommar!
Av de ljusblå syns inte ett spår.

Egentligen

"Jag är människa. Intet mänskligt är mig främmande."


Undrade vem som sagt det?

Jesus?

Hmm, Clas Ohlsson?


Nej, Terentius (195-159 f Kr).

I en komedi.

Skojade han?


Jag skojar inte.


Intet mänskligt är mig främmande.


Jag är den som alltid i alla diskussioner, om inte försvarat, så åtminstone förklarat allt från våldtäkter till heminredning och nationalekonomi.

Försökt förklara.

Betyder inte att tycka om eller acceptera allting

utan att vilja förstå allting människor gör.

Även välgörenhetsgalor.


Det man hyser ska bo inombords.


Men när mormor gick förbi tvn med naturfilmen på

kunde hon inte låta bli att muttra:

- Flodhästar, de är så fula så de borde utrotas.


Pysa agg.


Men ska man pysa agg på sin blogg?

Man vill ju inte bli som Alex Schulman.


Går det här?

Jag skrumpnar inifrån av att inte kunna prata.


Jag kan säga "armen",

så att det nästan låter som armen.

Det är i alla fall en del som förstår och hjälper mig att flytta armen hit eller dit.


Med huvudet kan jag säga ja och nej och i bästa fall upp.

Jag vet inte

och

det spelar ingen roll,

saknar jag ofta.

Nej, jag kan inte rycka på axlarna.


Armen, ja, nej, upp, inga vidare samtal blir det av det.


Jag har ju datorn,

jag har ju datorn,

ja jag har ju datorn.


Tack och lov för datorn

så jag kan säga vad jag vill.


Men

den duger inte till samtal med fler än en tålmodig,

inte till gräl, skämt eller att ropa

Hej Åsa!

tvärs över gården.


Din skitstövel!

tar 20 sekunder att skriva

och läses upp av en torr känslolös röst.

Tur att jag inte brukar kalla folk skitstövel.


Jag brukar prata med grannar på gården,

kompisar jag möter på stan eller

träffar i diskussionsklubben,

på matlaget.

Jag brukar prata med arbetskamrater,

föräldrar och syskon.

Jag brukar prata med Mannen och våra barn.


Brukade.


Faan.


Det här vore ingenting,

ingenting,

om jag bara hade min röst.


Då kunde jag vara jag.

Jag kunde visa att jag var jag.


Nu skrumpnar jag inifrån

bakom skenet av att jag är jag.

Relationer skrumpnar.


Måste hela tiden tänka:

om jag inte ens hade datorn

skulle jag tänka

att detta vore ingenting

om jag bara hade en dator.


Måste hitta det som blåser upp inifrån.

Ta in.

Se, läsa, lyssna, uppleva.

Skratta.


Annars blir tystnaden min död.


RSS 2.0