Alla har sitt

Jag gick på stan idag.
När jag möter till synes helt friska människor som ser lite sura ut så tittar jag på dem och ler.
Jag tänker
Haha, jag är i alla fall gladare än du! ( om jag är glad vill säga, men det är jag oftast när jag går på stan).
Det är orättvist av mig att tänka så.
Alla har sitt.
Det finns oändligt många plågor som inte är förlamning och kräver dubbel assistans dygnet runt.
Osynliga plågor, som gör att ett leende är långt borta.
Nästa gång ska jag le och tänka att jag hoppas att du kan le en annan dag.
Sen finns det ju de som ÄR lyckliga också.
Och oförskämt friska både inuti och utanpå.
Men varken jag eller de vet vad som väntar dem i morgon.

Allt jag inte Minns

Av Jonas Hassen Khemiri
läser jag nu.

När en tjej har sårat en kille dyker det upp ett citat:

"Tjejer är tjocka, luktar jordgubb och går inte att lita på."

Det tycker jag är jätte jättekul.
Det är en bra bok.

Apropå tårtmänniskor och känslomänniskor...

Det sägs att Ingmar Bergman var en taktil människa.
Det betyder att han ville ta i andra människor.
Jag undrar om det betyder att han uppskattade att andra människor tog i honom också?
Är du en taktil människa?
Jag har ingen möjlighet att vara taktil.
Är det inte av stor betydelse vem som tar i en?
Och hur och var?
Det skulle nog Ingmar också hålla med om.
Jag tror att jag skulle bli en nästan skrämmande taktil människa om jag plötsligt fick möjlighet.
Jag saknar mycket att krama och hålla i.
Smeka kinder, dra handen över en nacke.

Upplevelser

Om jag inte upplever något finns det inget att skriva om.
Igår upplevde jag flera saker.
Jag kom på att jag faktiskt har dumpat någon som var kär i mig och som jag hade hånglat med i en soffa en natt.
Man ska inte göra så. Först hångla och sedan bara vara kompis.
Man ska vara tydlig med sina känslor.
Jag visste inte att du var kär i mig!
Förlåt Mikael!

Och på kvällen var jag på boksläpp och temakväll om psykisk ohälsa.
Det talades mycket om ensamhet, men jag kände en stark gemenskap.
Det kanske blir så när man benämner ensamheten?
Alla känner igen sig.
När jag åkte hem älskade jag hela världen.

Ett vårtecken för mig

Första längre promenaden utan ärende.
Solen värmde ansiktet.
Det var skönt.

Äntligen

Idag var det äntligen skönt att vara ute.
Jag frös inte ett dugg.

Jag har försummat bloggen ett tag, för jag har haft ett annat skrivjobb.
Jag ska försöka bli Lyssnarnas sommarvärd igen.
Får väl se om jag lyckas.

Busig?

Jag hörde en människa beskriva sig själv som busig, och det slog mig att det är nog det sista ord jag skulle använda för att beskriva mig själv.
Är det Bushusets fel?
När jag och mina syskon och kusiner strövade omkring i skogen runt vår sommarstuga hittade vi en gång en koja av plankor.
Över ingången stod det målat med blodröda bokstäver, BUSHUS.
Huvva. Det var långt hemifrån.

Godis eller bus?
Bus är sabotage, jävelskap med andra människor.

Jag är INTE busig.
Påhittig, kreativ, men seriös.
Allvarlig, tråkig.

Har jag någon busig läsare som kan förklara hur det är och vad en gör?

Jag vill ha kommunikation!

Ju färre kommentarer
desto mindre skrivlust.
Varför har du slutat?

Till M

2
Vem ska jag rösta på?

Alltså.
Du kan inte lyssna på vad partierna säger i valrörelsen. Dels är det strategiskt valfläsk, och dels för att du omöjligt kan vara insatt i alla frågor som diskuteras.
Nej, du måste tänka ut vilka frågor som är viktiga. (Jag kan avslöja att rätt svar är miljö, och jämlikhet i alla avseenden.)
Sen ska du tänka på vilka människor som representerar de olika partierna. De som verkar vara lika kloka som du och har samma grundvärderingar som du.
Det är människorna i partierna som är viktiga, och de kommer att representera dig i fyra år och ta massor av små och stora beslut i frågor som inte ens nämns i valrörelsen.
Men du kan ju inte känna alla på röstsedlarna. Därför får du generalisera lite till en början.
Min egen generalisering ser ut ungefär såhär.
Moderaterna. För rikisar och kapitalister.
Kd. Stor risk för bibeltrohet och abortmotstånd i smyg.
Liberalerna. "Goda" människor och Jan Björklund. Jan Björklund är så ond så det uppväger all sk godhet i partiet. Tyvärr är ju en röst på dem antingen bortkastad, eller stöd till kapitalisterna.
Centerpartiet. Bönder och glesbygdsvurmare.
Socialdemokraterna. Tungt belastade av dogmer, tyvärr.
Vänsterpartiet. Jag känner en del kloka partimedlemmar, men det är också ett parti med tung belastning.
Miljöpartiet. Många kloka entusiaster och en minskande del knäppgökar, som är minst lika entusiastiska.
Sverigedemokraterna. För den som vill ha en främlingsfientlig representant, och kanske inte är så noga med att behöva rösta fler gånger.
Feministiskt initiativ. Gudrun Schyman, och en till, som jag inte tror på. Men det skulle vara kul med ett feministiskt parti i riksdagen.

Hoppas detta leder dig rätt.

Tillgängligt och otillgängligt

Så jävla trött på all jävla otillgänglighet.
Jag planerade, beställde färdtjänst, packade, passade tiden, åkte färdtjänst och kom fram i tid. Men inte kom jag in på det där jävla fökrympta galleriet i alla fall, för det var en för hög tröskel.
Jag borde naturligtvis, förutom alla andra förberedelser, ha ringt och frågat om jag kunde komma in.
På dåligt humör gick jag till kommunala konsthallen istället. Deras ramp och utställning lyckades inte muntra upp mig.
Vidare till länsmuseet. Ramp där också. Men vilka jävla obegripliga utställningar. Undra på att det var lika folktomt som på konsthallen.
Folk shoppar, och på deras länsmuseum står en utställning om konsumtion samhället och gapar.
Jävla skitsamhälle!
Just idag.

Sedan blir det kul!

Idag sitter jag på caféet på Coop och skriver. Jag blir så lätt passiv och missmodig av att vara hemma hela dagarna.
Vintern är tråkig för mig numera. Jag tar mig inte mer än en kilometer utomhus utan att frysa. Det är två kilometer till stan. Färdtjänst kostar åttio kronor fram och tillbaka. Men nu sitter jag här mitt i folklivet. Paket hämtas ut. Det spelas på det ena och det andra. Och det handlas förstås.
Alltid något.
*****
Hemma igen, under den grå himlen och nollgradiga luften.
Några månader till bara...

Fatta

Vi ska inte ha några utsatta områden.
Varför är det ingen som fattar det?
Bygg bort.
Lyxrenovera vartannat hus.
Det finns ingen annan lösning för att minska segregationen.
Och lägg ner arbetsförmedlingen.
Det skulle frigöra massor av arbetskraft till nyttigare saker.
Och sluta raka er här och där om ni tycker att det är patriarkalt förtryck.
Lyssna inte på skit.
Tänk själv.
Gör som du vill.
Jag återkommer om vad du ska rösta på.

Egentligen

Jag vaknade ur en sorglig dröm imorse.
Jag försökte spara drömmen i ord, fast det egentligen är omöjligt.
Det är ingen idé att visa det för någon annan. Egentligen. Men jag tänker göra det ändå.
Så här blev det när jag försökte fånga känslan:

"Åtta rostiga trägafflar måste oljas varje dag
med kärlek.
Någon annan gör det, för jag kan inte,
fast det är min kärlek.
Samma annan ger honom tandborsten varje dag.
Måste också göras.
Hon gör det med kärlek,
för jag kan inte.
Vi bäddar rent i en liten säng, till mig,
för jag kan inte sova bredvid honom längre.
Jag är på väg bort.
Nere vid sjön är vi.
Ljummen vind.
Jag är på väg bort."

Åtta rostiga trägafflar!?
De stod i en kruka, fyra och fyra, hopknutna, och representerade min kärleks mål.
Som jag ska lämna.

Egentligen handlar det om att jag har haft lite problem med andningen senaste veckorna.
Känner du Lufthunger? , frågar min man på Lungkliniken.
Ja!
Vilket perfekt ord.
Jag är lufthungrig, ibland.
Har man känt Lufthunger så vet man vad det är när man hör ordet.

Jag har fått influensa, trots vaccin.
Feber, mycket slem.
Jag är på bättringsvägen.


Brukaren och assistenterna. Del 1.

Mina assistenter har ett datorprogram för schema, semester och alltihop.
Det måste de prata om väldigt ofta eftersom det alltid krånglar.
Det heter Medvind.
Ganska kul, tycker jag.
Tur att jag har hörlurar.
De har en chef också.
Som byts ut väldigt ofta.
Jag har ingen chef.
Jippi!

Steglitsan

"Att det kanske är vår uppgift att engagera oss i livet även om vi inte alltid är så glada över att vara här, att vada rakt igenom det, rakt igenom dypölen och hålla ögon och hjärtan öppna. "
ur Steglitsan av Donna Tartt.

Bra bok.

Grått

Inte konstigt att många drar sin sista suck den här tiden på året.
Det är så jävla grått,
och så oändligt långt till värme och hänryckning.
Lätt att tröttna, andas för lite.
Vemod i bästa fall.
Ångest i värsta.
Kärlek kan dra åt helvete.
Men jag orkar.
Jag kommer att klara mig.
Tro inget annat.

Hindersmässa

Marknad i stan.
Pälsmössor, yllestrumpor, rökt älghjärta, tunnbröd, skinnvantar, renkorv...
Älska-de
Men nu. Vad är en marknad när man inte kan titta åt sidan, och inte äta brända mandlar eller ens känna doften av dem?
Nu stannar jag hemma.
Slipper frysa och göra av med pengar.
Jag tänker att jag säkert överdriver minnet av min kärlek, och den söta doften.
Lägger undan smärtan.

Jävel

Det är för svårt att nå nedersta raden på ögonstyrningen.
Det är för svårt att få assistenterna att förstå vad jag menar.
Det är svårt att vara en förlamad mamma.
Det är alldeles för svårt att bara ha ett skriftspråk.
Det funkar inte.
Då blir det jäveln efter varje substantiv.
Hårt hopbitna käkar.


Långtråkigt

Att ha långtråkigt är sällsynt i dagens samhälle.
Utrotningshotat.
Bara riktigt begränsade människor som jag har det.
Inget jobb.
Nederbörd som gör att jag inte vill gå ut.
Konståkning på tv hela dagen, skulle jag kunna titta på.
Det gör jag inte.
Lyssnar på musik gör jag.
Break into your higher self, sjunger de i mina hörlurar.
Ja, för faan!
Jag försöker ju...

Larv

På botten av dammar och sjöar
kryper nattsländelarver.
Nu.
Just precis nu.
De bygger en liten sovsäck, av pinnar, som precis omsluter deras lilla kropp.
Som skydd.
De kan bli uppätna.
Men jag tror inte de är så rädda för det.
Lite rädda måste de vara, annars skulle de inte samla pinnar.
De äter.
Kryper med främsta benen utanför pinnsovsäcken och letar efter något gott.
Om de blir rädda drar de in sig helt och hållet.
De har inte sex.
Larver har inte det.
De ska ju bli något annat.
Kanske nu till våren, ska de kläckas.
Flyga!
Det är därför de äter och bygger sovsäckar av pinnar.
Till våren, tänker de.
Då blir det förändring.
Längtar de, eller bävar de lite?

Tidigare inlägg
RSS 2.0