Tjoho!

Jag har överlevt oväntat länge.

Redan!


Har varit hos min läkare idag.


Eftersom jag inte hade några fysiska krämpor att åtgärda,

(jag säger ju det, jag är inte sjuk),

så passade vi på att diskutera mig som neurologpatient.


Med den form av sjukdomen jag har,

dvs att både armar, ben, tal och svalg är drabbade brukar överlevnaden vara bara några få år och med den försämring hon såg efter att jag opererade hålet i magen trodde hon inte jag skulle leva så här länge.


Haha!!


Och jag kommer inte att dö imorgon heller!


Upprymd är ordet.


Hur länge ska jag leva då?


Sommar 2010 är delmål ett, sa jag.


Minst.


Vilka faktorer är nu viktigast för hur länge det blir?


Lungorna, sa hon.

Att du andas och inte får lunginflammationer.


Ska jag tänka på, sa jag.


Men hon glömde många faktorer.


Att jag har tre barn.

Att jag spelar Betapet.

Att jag har en arme.

Att jag älskar sås.

Att jag måste se nästa avsnitt av Andra avenyn.

Att jag har en blogg.


Det är tungt.


Det är lätt

att leva.


Gammal undran

Jag har tänkt på det så många gånger:


Skulle man kunna skilja en novemberdag från en februaridag,

om man damp ner utan tidsuppfattning

och bara fick vandra runt i landskapet med händerna på ryggen?


Inte någon stad där man kan se om det är julskyltning eller bokrea.


Inte något petande i detaljer och växtdelar.


Finns vår i luften och hösttyngden,

eller den höga höstluften och vårdroppet,

bara inom oss?


Men det är ju ett omöjligt experiment?


Jag är i alla fall säker på att den snö som föll igår

och fick mig att känna att nästa istid var på god väg,

i november hade gett mig ett lyckans skimmer inombords.


Samma frusna vatten.


Kajor äger

Kajor äger luften de flyger i.

Kajor äger träden i stan.

Som vi har planterat.

De skiter på allt som är under.

Kajor äger natten de sover i.

Kajor äger sanningen

om sig själva.


Sansad förklaring

Jag skrev lite rörigt och upprört.

Dessutom något fel på kommentar funktionen,

så nu tar vi om samma ämne igen.


Jag är skeptisk till all vinstdrivande media.

Och det är väl i stort sett all media utom licensfinansierad radio och tv.


Klart man påverkas av media.

Om man läser kvällstidningar varje dag får man en annan världsbild än om man läser vi-tidningen varannan vecka.

Om man ser tv4 nyheterna får man en annan världsbild än om man ser på Rapport.


Tänk bort all media.

Vad skulle du ha för uppfattning om hur vanligt det är med mord om du bara hade dina egna erfarenheter att utgå ifrån?

Jag skulle knappt veta att det förekom alls.


Jag menar att unga som gamla måste lära sig att välja,

och framförallt välja bort,

i floden av information.


Lära sig att man påverkas och hur man påverkas.


Det är ju vansinne om tonåringar ska känna förväntningar på en tidig sexdebut pga media.

Eller att kvinnor ska gå och vara rädda att bli våldtagna fast det i själva verket är en väldigt liten risk.


Skolan, förskolan och alla föräldrar har inget viktigare för sig än att skapa självförtroende hos alla barn som ska bli vuxna.

Jag vet inte riktigt hur man gör,

men antagligen måste man älska dem.


Även när det gäller samhällets godhjärtade rekommendationer måste man tänka själv.


Om Socialstyrelsen rekommenderar alla att äta 8 brödskivor om dagen så är det för att det statistiskt sett på en hel befolkning ger positiva hälsoeffekter och därmed besparingar i offentliga sektorn.

Det är väl bra.

Men det är ingenting som säger att just du mår bättre om du äter 8 brödbitar varje dag.


Eller just jag.


Sola mycket och få hudcancer, sola lite och få hjärtinfarkt.

Ta reda på varför och tänk själv.


Känn själv.

Ta de risker du vill.


Bara du äger sanningen om dig själv.


Fast till sexdebuten-

blanda in någon annan också!


I hägn

Har vi inte,

sedan tiden i en flock som drog runt i jakt på mat,

växlat frihet mot trygghet

på vår väg mot ett alltmer välorganiserat samhälle?


För att vi vill ha trygg försörjning och förökning?


Vad kan vi veta om djurens längtan efter frihet respektive trygghet?


Är det synd om djur i bur?


Kanske har det något att göra med:


Ungdomar använder inte kondom.

Ungdomar svälter sig.

Vi är rädda för att bli våltagna så fort vi ser en man i mörkret.


Man skyller på media och tycker att skolan borde göra något.


Hörde faktiskt någon på radion säga att ungdomar kände förväntningar från media att de skulle ha sex tidigt.


Jag blir nästan lika frustrerad som när jag inte får i mig kaffet!


Hur faan går det till?

Och varför?


Är Media något som vi bara ofrivilligt utsätts för?

Varför kan vi inte välja bort dyngmedia som gör oss ont?

Varför har jag aldrig känt något tryck från media på min sexdebut?

Varför kan vi inte tänka själva?

Varför kan vi inte fråga varandra?


Vad är det skolan borde lära oss?


Att vi är omgivna av en marknad som vill tjäna pengar på oss,

och ett samhälle som värnar befolkningen, inte mig som individ.  

Att vi kan tänka själva.

Att vi har frihet trots all trygghet.

Frihet att välja vad vi tror på och vem vi lyssnar på.

Att bara jag äger sanningen om mig själv.


Det är inte synd om människorna.


Semester

Ibland sitter jag där med kaffet i glaset och sugröret i munnen,

men det går inte.

Få saker gör mig så förbannat frustrerad.

Jag kan få kaffet direkt i magen för att slippa huvudvärk

men nu skulle jag ju på skidläger.


När man ska sitta i färdtjänstbussen fyra timmar,

fälla upp mobil lyft,

ta sig i stuga

och packa fram toastol

innan man får kissa

vill man inte ha kaffe.


Inte vill man ha huvudvärk heller

så nu är jag tillfälligt koffeinfri.


Inte så gott.

Men praktiskt.


Vi gör så här när vi ska ha skidläger:


Vi hyr en stuga för tolv

och så åker vi dit tjugo personer,

varav en med permobil, mobil lyft och toastol.

Lägger ett assistentschema så två vuxna hela tiden tar hand om mig,

matlagning och små kusiner som inte vill åka skidor.


Jag var nästan ute i backen en gång

men då körde permobilen fast

och jag fick titta på utsikten medan sju vuxna slet sig svettiga och blodiga innan jag var flott.


Jag har bastat.

Jag har fått ansiktsbehandling och massage,

och blivit kliad med huvudkliare.

Jag har ätit god sås.

Jag har skrattat.


Jag har inte åkt skidor.


PS Puss i pannan funkar!

Vare sig man känner mig väl eller knappt alls.


Beska droppar

Jävla förbannade satans jävla kaffe.

Huvudvärken kommer krypande.

Gör det bara.

Jag står ut.

Jag är härdad.

Förbannat härdad.


Kom inte dragande med snödroppar och friska vårvindar.

Inte till mig.

Tack.


Hälsa

Länge har det legat och grott

att nu måste vi specialdesigna en hälsningsprocedur.


Jag kan inte ta i hand,

säga hej

eller höja handen.

Man kan inte krama mig,

eller ens nosa mig i baken.


Men en kontinental puss i pannan?

Vad sägs om det?


Den betyder Hej!

och Jag vet ungefär hur du har det för jag läser bloggen.


Sen undrar jag förstås hur du har det eller vart du är på väg i stort eller smått.


Igår var jag på konsert

med  kompis jag inte träffat på länge.


Hon berättade hur det stod till med henne och familjen och jobbet och båten.

Utan att jag behövde fråga.

När vi skildes åt gjorde vi det med en kontinental puss i pannan!


Då kände jag att det var dags att sjösätta den nya hälsningsproceduren.

Ta den eller lämna den,

som man säger på svenska.


Beträffande konserten så var det Sofia Karlsson.


Beträffande Tomas Ledin så var det Just nu, han sjöng.


Beträffande Huset där allting bor så tycker jag mycket om att formulera rubriker. Just den här kom bara utan att jag kunde motstå den fast jag inte riktigt vet vad det skulle betyda. Vadå allting? Men det där huset dyker upp i mina drömmar. Och så alla minnen, som är mina alldeles egna. Inte ens mamma minns den där halltapeten.


Då ses vi då!


Puss!


Svenska folket

Igår morse sa jag:


Caroline af Ugglas för hon är så udda i sammanhanget.

Malena Ernman för hon kan nog gå bra i Moskva.


Och för en gångs skull röstade folket nästan precis så.

Hade jag varit Blondinbella hade jag trott att det var tack vare min blogg jag och folket blivit så synkroniserade.

Men nu tror jag istället att jag blivit folket.

Det är såna som jag som ser och röstar.


Såna som mina barn tittar med ett halvt öga,

tycker alla låtar är töntiga och insisterar inte på chips.


När Tomas Ledin sjöng att det blev värre framåt natten var det samling, engagemang och mycket snacks som gällde vare sig man gillade musiken eller ej.


Huset där allting bor

Vi tog fram en vitmålad piedestal i trä

och ställde en julkaktus i.


Mormors blombord, tänkte jag.


Jag skulle aldrig påstå att jag hade någon nära relation till vare sig min mormor eller min morfar.

De fanns där och var som de var tills de dog.


Mormor tyckte att fula djur, som flodhästar, lika gärna kunde utrotas

och definitivt inte behövde visas upp i tv.


Mormor tyckte att tecknade seriefigurer som Kalle Anka var fula och onödiga.


Mormor avfärdade folk som tyckte saker,

om de var skilda.


Mormor trodde inte på Gud och ett liv efter döden.

Hon visste.


Morfar var skogvaktare och kyrkvaktmästare,

och rökte pipa, snusade i näsan och drack kaffe på bit, på fatet.


De hade ett hus,

och det huset hade jag en nära relation till.


När man kom ner på morgonen satt de i köket,

nej morfar satt

och lyssnade på en blå radio.

Mormor stod.

Man fick limpsmörgås med korv eller Guttens kolamessmör.


Tusen detaljer,

infångade av alla sinnen,

finns kvar i minnet.


I hallen satt en blå randig strukturtapet av gummi.

På den en liten keramiktavla med en häst och texten:

"Visste hesten si makt, lät han ingen rida seg"

Hur många gånger stavade jag mig igenom den texten innan jag började få en aning om vad det betydde?


Extratoaletten i källaren.

Lukten där.


Karamellskålen på glasbordet.

Man fick ta,

ändå kändes det hemligt.

Ibland bröstkarameller eller fyllda honungskarameller,

och ibland min favorit, syrliga hårda gula och orange apelsinklyftor.


Tobaksdoften ur tennbägarna på det andra glasbordet.


Sidogarderoberna uppe i sovrummet.

Där fanns ett litet uppvridbart plåtdjur.

Bland annat.


Mellanrummet, som det hette,

med hörnskåpet med alla pappersdockorna.


Och det vita blombordet.


En gång gjorde mormor en storvulen satsning.

Från Svenska Journalen beställde hon,

till alla sina 13 barnbarn,

varsin t-shirt.

Gul

och tvärs över bröstet

ett rött hjärta och texten:


Vänlighet vinner


Och andra dagar

När nacken är en piprensare,

huvudet en flirtkula,

och vattenstrålen träffar rakt upp i mumindalen.


Skitdagar

När jag inte kan sjunga Ja må han leva på kalaset.


Inte äta hamburgare,

cykla och handla,

trösta ett ilsket gråtande barn,

eller ens lägga upp maränger.


Maränger som är så lätta.


Ingen dag kan jag lyfta en maräng.


Skitdagar tänker jag på det.


(Dagen efter skitdagen tänker jag

att med foten

skulle jag faktiskt kunna lyfta säkert tre maränger.)


Skitdagar kan man se på Spårlöst i tv4.

Snyftmoment minst var femte minut.

Man får vila i reklampauserna.


Skitdagar dricker jag för lite,

och äter för lite sås.


Ingen förstår att:

-öhuh,

betyder:

- Jävla skitdag idag.


Skitdagar avslutas,

som alla dagar,

med toabesök:


Huvudet är en ståldank.

Nacken är ett grässtrå.


När jag sänks ner på toastolen håller strået ståldanken uppe

tillräckligt länge för att jag ska hinna trycka igång spol- och torkfunktionen.

Stolen är en helvetesanordning med ett så kallat nackstöd fast det lutar snarast framåt och är fastskruvat med en stor hårdplastskruv på insidan av ryggstödet.


Medan apparaturen surrar igång

kissar jag

och vilar ståldanken i Darth Vader kragen.


Vatten börjar spola,

men träffar mest vänstra skinkan.


Fläkten drar igång

Om två minuter stannar den,

assistans kommer och jag ska lyftas upp.


Då måste huvudet vara upprätt

annars faller jag framåt i lyften och slår huvudet blått.


När jag beräknar att bara ett tiotal sekunder återstår

börjar grässtrået

med möda och stön

lyfta ståldanken

till upprätt ställning.


Förvridet ansikte.

Jag håller,

jag håller,

jag orkar nog.


Assistent öppnar dörren.

Snabbt upp nu, tänker jag.


Men då kommer frågorna:


- Är det bra?

- Ska vi lyfta upp nu?

- Är du klar?


Det förväntas att jag ska nicka.


Nicka!


Skitdag.


Samtal i sängen

Yngste sonen kom till mig i sängen på morgonen.

Vi diskuterade favoritdjur.


Han stod för orden

jag för knarr, stön, nickar och skak på huvudet.


Plötsligt utbrast han:

- Tänk vilken skillnad på dig nu mot när du var frisk!


Då blev jag glad,

för det betyder att han minns.


Mitt favoritdjur är trollslända.  


Inte ett vattendjur

utan ett luftdjur.


Fadäser som fastnat

Kanske inte direkt ointelligent, men klart socialt obegåvat:


Jag gick på gymnastik.

Vi låg uppradade längs väggarna med ett fast grepp om ribbstolens nedersta pinne

lyftandes våra trikåklädda ben med sträckta vrister.


Kvävda stön...och så en tydlig PRUTT.


Det var väl något med akustiken som gjorde den svårplacerad

för min närmsta granne,

som alla killar var kära i och som hjulade bättre än jag,

vände sig till mig och sa:


-Undrar vem det var?


Då sa jag:


-Det var jag!


Hur oändligt lätt och mer begåvat hade det inte varit

att bara rycka på axlarna,

jag vet inte,

det undrar jag också,

mm,

eller vad som helst annat än:


Det var jag.


Fast det var faktiskt jag.


Min andra korkade replik fällde jag hemma hos mina världsvana kusiner när de hade en tvättäkta japan på besök.

Jag gick omvägar i lägenheten för att slippa möta den ständigt skrattande mannen,

i panik över att tvingas utväxla några ord på engelska med honom.


Men till slut befann jag mig i en återvändsgränd,

omringad av såväl kusiner som japan,

ivrigt diskuterandes japanska teknikprylar.


Plötsligt riktades en fråga direkt till mig:


-Har inte du en Casio miniräknare?


Nu var det dags.

Jag kom inte undan längre.

Jag svalde,

i den förväntansfulla tystnad som uppstått ,

med allas blickar på mig,

och uttalade ett välartikulerat:


-Yes!


Förmodligen kraftigt rodnande.


Även denna gång hade det varit så lätt,

och verkat betydligt mer naturligt,

att bara nicka och humma med lite.


Båda händelserna inträffade när jag var sådär tio tolv år.

Jag minns dem som igår,

och sen inget mer.


Det måste väl betyda att jag inte har sagt något korkat sen dess?


Odräglig

Jag har tre par svarta strumpor som det står "Mamma är bäst" på.

Det är så bra när tvätten ska sorteras,

så vet man åtminstone vems de svarta strumporna är.


Jag har köpt dem själv.


Dessutom har jag svårt att fördra dumhet.


Det är taskigt, för folk kan inte rå för om de är lite korkade

och ibland kan någon säga eller göra något dumt fast de egentligen inte är så korkade.


Jag vet.


Men när någon säger att det har snöat så mycket ute

och jag frågar hur mycket

och jag får till svar:


-Åhh... mycket...det täcker hela marken!


Va?!


DET TÄCKER HELA MARKEN!


Jaha, såå mycket! Då vet jag precis.

Suck.


Jag tänker onda tankar.

Utan tålamod, fördragsamhet och människokärlek.


Det är fult att inte stå ut med dumhet

för man antyder ju på något sätt att man själv skulle vara smartare.


Bara för det ska jag göra allt för att,

till nästa inlägg,

komma på något riktigt korkat jag har sagt.


Vi får väl se om jag lyckas?


Mamma är ju bäst...


Victoria och jag

När Victoria Ingrid Alice Desirée föddes var jag 12 år och barnvakt åt en bebis.

Vad gjorde vad?

Jag har alltid gillat Victoria.


(Och jag har alltid varit nyfiken på Silvia.

För att hon verkar så oäkta.)


Jag tror på alla som säger att kungahuset har en stor positiv påverkan på Sverigebilden utomlands och svensk export, som ingen president eller premiärminister kan ersätta.


Givetvis är kungligheterna en mossig historisk odemokratisk relikt, men det är ingen anledning att avskaffa dem.

Vi lever väl sida vid sida med massor av annan historia som kostar pengar?


Däremot tycker jag det är mot all medmänsklighet att människor ska behöva födas in i ett sånt konstlat, onaturligt liv.


Därför gläder det mig när kungligheterna späds ut med människor som levt ett vanligare liv innan.


Vi betalar bröllopet,

men det är också vi som äger bröllopet.

Vi, och hela världen, äger hela deras liv.


Befria kungafamiljen!


RSS 2.0