Spaaaaaah!

Regn och rusk.
Men jag och Dottern, vi har varit på spa.
Bott på Stadshotell, blivit masserade och skrubbade, ansiktsmaskade och vaxade (bara jag),
ätit godis och kollat på TV.
Lagomshoppat i lagom småstadsgalleria.
Nya miljöer och obruten mark innebär också
att vingla på okända trappsteg och kullerstenar,
äta fint på restaurang med en hand och undra om det ska gå,
kanske skynda sig lite nån gång utan att veta hur snabb man är.
Massor av små detaljer hänger det på hela tiden:
Hur får man på eltandborsten när man inte har den vanliga gamla handdukshängarknoppen att trycka den mot?
För du vet man måste ha den i munnen samtidigt som man trycker igång, annars sprätter det tandkräm överallt.
Att lägga sig på rygg på en massagebänk går bra, men kan man komma upp igen?
Ska man behöva ligga och fundera på det hela massagen?
Hur tung hamburgare orkar jag lyfta nu, det var ju ett tag sen sist?
Säkrast att satsa på Happy Meal.
Det man lär sig är att det finns alltid en hjälpande hand.
Världen kryllar av friska, starka händer.
Dessutom stod det i den tidning jag köpte mig till tågresan att människor mår mycket bra av att få hjälpa andra.
Se där, gjorde jag en insats.
Och drog en slutsats:
visst är det tryggast att vara hemma-
man överlever så bra där,
men det är när man ger sig ut och iväg som man lever vidare.

Idag igen

Jag lyssnar på Magnus Uggla som sjunger Karl Gerhard.
En gång försökte jag köra vårt aerobicsprogram till den skivan.
Jag tänkte väl att fyrtakt som fyrtakt...
Det stämde inte alls.
Jag kände mig som en mycket stressad gymnastikflicka ungefär samtida med Gerhard själv.
Tänk så lärorikt.

Dödsannonserna skannar jag igenom varje dag.
Det är både späkning och njutning.
Idag läste jag:
"...har efter ett långt och innehållsrikt liv idag lämnat oss."
Född 1918.
Det har jag också haft.
Ett långt och innehållsrikt liv.
Redan.
Ändå har jag imorgon kvar också.
Om man vill se det lite positivt...


En jävla tid

Hösten är en jävla tid
av förmultning.
Tung ryggsäck också,
och svart.
Det mörknar
och ruttnar.
Men jag ger den bara 20 minuter.
Sen får det vara bra.
Sen ska jag äta korv.
Korv är stärkande.

Botten

Jag har en botten.
Den ligger djupt ner men den har ett stabilt golv där jag står stadigt och där jag inte känner någon rädsla för att sjunka igenom.
Där är jag när det känns som värst.
Det är där jag alltid har landat när det har varit som värst.
Det är mycket tryggt och skönt att känna sin botten.
Att veta att man har en botten,
och att ha varit där.
Jag har aldrig tänkt att det vore bäst att få avsluta mitt liv.
Däremot fanns det en tid,
före Mannen och barnen,
då jag ibland tyckte att livet nog egentligen var mer möda än lycka och njutning:
stiga upp kalla, mörka mornar,
streta i motvind,
svettas och vara olyckligt kär (alltid olyckligt kär eller också medveten om att någon annan var olyckligt kär i mig...)
Då brukade jag säga att om man hade blivit presenterad för livet med alla dess sidor när man låg och skvalpade i godan ro i fostervattnet, och så hade man fått välja:
ligga kvar och skvalpa i värmen eller pressa sig ut genom ett litet trångt hål för att ge sig i kast med livet, då hade jag nog valt att stanna kvar...
Jag brukade säga det.
Sen med Mannen och Barnen, och riktiga jobb, kom ju alltihop i ett annat ljus.
Jag kom till nytta.
Ändå har jag alltid undrat och förundrats över de som väljer att faktiskt göra slut på sina liv.
Ibland tror jag att en anledning kan vara att man inte känner att man har en botten.
Om man kan falla ner i ett ledsamhetens djup som känns bottenlöst måste det vara mycket plågsamt.
Kanske så plågsamt att det känns outhärdligt.
Men sen måste det till en väldig dådkraft också om man verkligen ska lyckas göra slut på livet.
Tror jag.
Om man istället kan landa på en botten där man stannar.
Vända blicken uppåt och eventuellt se öppningen till ljuset där uppe.
Fundera i lugn och ro på hur man ska ta sig upp.
Kanske ha en stol, en filt och något ätbart med sig.
Ibland kan det finnas en annan människa som når ner med sin hand och kan hjälpa en upp.
Eller någon som når över, genom en lönngång kanske, från en annan botten, med en vinkning eller ett meddelande.
Eller man kanske flyter upp på sina tårar?
Då klarar man sig.

Tack!

Jag uppskattar så väldigt mycket alla kommentarer till mina inlägg på bloggen.
Det finns ingenting så värdefullt som att ni alla är med.
Man kan vara med utan att kommentera också,
men jag vill att alla ska veta att jag tror inte det finns någon slags kommentar som kan göra skada.
Jag tål vad som helst.

Klart att Gud finns

Om någon frågar mig om Gud finns,
fast det är det sällan någon som gör,
då säger jag att det är klart att Gud finns.
Precis som Pettsson och Findus finns.
För de finns ju.
Mem jag tror ändå att Gud är något som kommer inifrån människorna själva och som man låtit ge namn åt och förklaring till gåtan.
Gåtan varför vi finns och hur det ska gå med oss och hur det kunde bli så här.
Om någon frågar mig om gåtan,
och det gör ju verkligheten ibland,
då säger jag att jag inte vet.
Jag känner mig säker på att det vi vet,
och det gäller både mig själv, min läkare, vetenskapare världen över samt religiösa i alla läger,
det vi vet är oändligt lite jämfört med det vi inte vet.
Jag är intresserad av alla försök till svar på gåtan
och glad  och tacksam för alla jag känner som tror på en Gud och ber till denna Gud för min skull.
Be om nåd, hjälp och räddning kan jag göra själv också, till det där som kanske finns.
Någonting i allt det där som jag inte vet någonting om kanske kan lyssna, kanske kan göra något.
Till all denna ovisshet har jag en bestämd känsla av,
jag vill inte kalla det övertygelse för det låter för rationellt,
utan just en bestämd känsla av,
att när vi dör så dör vi inte bara utan vi tar vägen någonstans dit de andra döda också tagit vägen.
Jag tror att känslan är nedärvd.
Från min mormor.
Utan att vi någonsin, vad jag minns, pratade om det, så har jag en bestämd känsla av att hon också hade denna bestämda känsla.
Jag är mycket nöjd med den trygghet som känslan innebär
och därför har jag aldrig lust att diskutera frågan.
Jag vill inte ifrågasätta, undersöka eller fundera över om det verkligen kan vara så eller hur det skulle kunna gå till eller varför...

Nu är det mat. Vi ska äta söndagsmiddag på en lördag.

Skogen och träden

När dör ett träd iskogen?
När ett träd i skogen dör,
vid något bestämt ögonblick gör det väl det,
då står det kvar.
Processerna i vävnaden upphör.
Ingen fotosyntes i bladen, ingen sav som stiger, ingen näring som transporteras, inget utbyte med svamphyferna kring rötterna.
Men det står där.
En fågel bor kvar i ett hål, mossan växer vidare på barken.
I en storm välter trädet, kanske lutar sig mot något träd bredvid.
Några år.
Storm igen, eller bråkig älg, och så ligger trädet på marken.
Mera mossa, tickorna mumsar vidare men måste vända sig på andra hållet, skalbaggar flyttar ut och in, spindlar gömmer sig, fåglar letar mat, grävling bökar, människa kanske sitter och vilar.
Ställer sin termos.
Trädet är dött, sen flera år, men det är ju med.
Materian i de sista löven det hade har kanske varit nere i jorden och uppe hos grannen och tillbaka igen flera gånger innan stammen sjunker undan i marken och inte längre syns.
Finns inte trädet då?
Eller finns det, alldeles i närheten i en annan skepnad?
Det finns vissa grundläggande och stora skillnader mellan träd och människor,
men är vi egentligen så mycket mer individer än träden i en skog?
Varje liv är sammanlänkat med andra liv i närheten,
och varje liv gör ett avtryck.
Varje liv gör ett avtryck i sin omgivning och i andras liv.
Hur kort eller långt livet än är så gör det ett avtryck.
Avtrycket är inte gott eller ont,
och om det leder till något särskilt kan vi inte veta.
Men kanske består värdet, eller meningen, ändå i just det avtrycket?

Vem?

På sjukhuset frågade man mig om jag hade tänkt på någon som skulle kunna vara personlig assistent åt mig.
Jag har tänkt som bara faan.
Fast inte ens kommit fram till frågan vem?
Jag har mest bara kommit till: Hur?
Hur ska jag kunna fundera ut det?
Jag kan inte beordra någon.
Jag kan inte ens be någon.
Jag kan inte ens önska någon.

Till frukosttidningen, över bh-knäppningen, i duschen
vill jag inte umgås.
Bara ha lite handräckning.
Av vem som helst som kan tiga och förstå, och som vill.
Någon som vill.
Men på bion och fotbollsmatchen kan man väl gå med en vän?
Som hjälper en med det som kan behövas.
Någon som vill.

Och så vill jag ju laga mat och städa och läsa för Lilla Sonen?
Vem gör det, med mig, åt mig, åt Mannen som får göra det nu?

Alla frågetecken.
Svar.

Ansökan


Häromdagen var jag hemma med ont i halsen.
Och med Lilla Sonen, med ont i huvudet.
Jag duschade, för en gångs skull på morgonen.
Och klädde på mig lite duschfuktig så allt gick extra trögt.
Och gjorde frukost alldeles själv, fast det inte fanns någon a-fil utan lite trögflytande yoghurt som måste klämmas ur förpackningen, om man inte ville öppna en ny svåröppnad skittung full enlitersförpackning.
Och Sonen ville se på film och ropade på hjälp titt som tätt med det ena efter det andra.

Då kände jag hur jag hade underdrivit vad jag inte kan.
Jag kände hur skört det är, att klara sig själv.
Att jag kan göra slut på mig med vardagssysslor så till den grad att jag snäser åt den Lilla Sonen som bara vill ha lite hjälp med videon när han är hemma och är sjuk.

Jodå, jag ska fylla i ansökan om personlig assistans.
Fylla i blanketterna ska nog gå bra.
Men sen?
Hur ska det gå till?
Ska nån ,(vi återkommer till den svåra frågan vem?), komma hit och ringa på klockan åtta, eller bara gå in med egen nyckel kanske?
"- Ska vi ta och duscha idag, Tina?
-Nej, bevare mig, det gjorde jag ju igår..."
Sen slår jag mig väl ner vid frukostbordet och beställer...
...eller ska jag hålla i vattenkokaren tills den blir så tung så jag inte orkar, och då rycker hjälpen in?
Ska jag försöka öppna teburken varje morgon tills jag verkligen inte kan?
Sen blir det ännu svårare.
Jag sitter där och äter, men Assistenten då?
Redan ätit före jobbet, eller kokar sig en tallrik gröt hos mig?
Kanske vill steka bacon och ägg?
Då blir jag avundsjuk och förstår att det är vad jag alltid velat ha.
A. steker åt mig också?
Vad fick A. bacon ifrån förresten, det är inget vi brukar ha hemma sådär varje dag.
Till teet vill jag läsa tidningen.
Under tystnad.
Jag kan bläddra själv.
Om man bara fuktar fingrarna lite behöver man inte vara ett dugg fingerfärdig för att vända ett tidningsblad.
Vad gör A. nu?
Sätter sig vid andra sidan bordet och läser den del av tidningen jag ratar?
Tänk om A. säger något?
Något korkat, eller något intressant, jag vet inte vilket som skulle vara värst.
Det ska ju vara tyst när man läser tidningen.
Och tänk om man kunde peta sig lite i näsan...
Om A. är en rastlös eller dyslektisk typ som inte alls vill läsa tidningen?
Kanske tar itu med disken, eller sopar lite under köksbordet, det kanske vore det trevligaste egentligen.
Men får A. städa medan jag läser tidningen?
Jag kanske får dåligt samvete då?
Och det kan ju inte vara meningen.

En annan dag vill jag ju åka och se en fotbollsmatch, och då kan jag kanske inte krångla på mig de extra varma kläder man måste ha med sig för att ta på i pausen.
Följer A. med då?
Jobbar i flera timmar, tar upp en sittplats på läktaren med en biljjett som vem då betalar, och kanske är helt ointresserad av fotboll eller hejar på fel lag...
...bara för att hjälpa mig på med överdragsbyxorna, ylletröjan och vantarna i pausen?
Jag kanske måste gå och köpa en korv också, som jag inte orkar hålla i själv, för att vi ska känna att vi får valuta för assistanstimmarna?

Är det nån som undrar varför det är så mycket frågetecken?

Men jag ska ansöka, det ska jag, och sen får vi väl se.
Livet är ett äventyr...

Håll ut Näktergal!

Håll ut Näktergal!
Ur djupet växer det fram-
vi är förklädda.

och samma dag läste jag i Tomas Sjödins bok "Reservkraft":

"Vågar vi oss in under livets övermålningar, in till det skälvande jaget hos den andre, finner vi ofrånkomligt en skärva ur vår egen spegelbild. Att lyssna noggrant till en kämpande 14-årings andning är att lyssna till världens innersta ljud. Det är så här det är. Riktigt nära en annan människa snuddar man på något gåtfullt sätt vid varje medmänniska. De tankar man tänker där, i kärleken och sorgen vid något man älskar, är universella. Ju mer avklätt ett människoliv blir, desto tydligare syns sanningen om oss andra."
(sid. 50)

Tomas och Tomas tycks överens,
och jag kan bara hålla med.

Ekelöf

Sett svt-filmen om Gunnar Ekelöf.
Litteraturen kan tillföra vår själ kvaliteter, sa någon där,
och fortsatte med att det är inte mycket som kan göra det.
Jo, kärleken också, tillade han.

Men att skapa litteratur är väl en kärlekshandling?
Att uttrycka sitt inre gör man för att komma i kontakt med andra människor.
Gör man inte det av kärlek?
Är det inte det som är kärlek?
Kontakt mellan människors innersta.
Det är ju inte så att den som älskar,
eller blir älskad,
är någon särskilt god människa som är värd eller har gjort sig förtjänt av detta.
Det är kontakt mellan människors innersta?

Sjuk och sjuk

Idag är jag sjuk "på riktigt".
Ont i halsen och ruggig.
På ett vis känns det skönt.
Vanligt, alla förstår och känner igen sig.
Å andra sidan blir jag ju dubbelt klen.
Nu måste jag ha kaffe...

Nya intressen

För några år sedan bestämde jag mig för att bli konstintresserad.
Jag hade tidigare betraktat konst som obegripligt och inget för mig.
Det gick bra.
Jag blev intresserad.
Läste böcker om Carl Larsson, gick på vernissage med installationer och åkte till Stockholm för en dag på Nationalmuseum.
Nu kan man väl säga att jag är och förblir konstintresserad.
Det är roligt att bestämma sig för något nytt ibland.

Några gånger har jag också bestämt mig för att bli intresserad av poesi.
Det tar inte fart på samma sätt som konsten.
Jag vet inte varför?
Ett försök var att gå på Stand up comedy.
Det var kul, men sen falnade lågan igen.

I fredags var jag på biblioteket och lånade lite böcker.
Hittade vad jag var ute efter och passerade i förbifarten en skylthylla där Tomas Tranströmers "Den stora gåtan" fångade mig, och jag fick lust att göra ett nytt poesiförsök.
Hemma i sängen slog jag upp den och började läsa.
Kände igen det där man alltid tänker först, att nu ska jag läsa sådär sakta och eftertänksamt och verkligen försöka få ut nånting, och så börjar man så och inte en enda fras säger en någonting och man läser och bläddrar fortare och fortare och känner sig både lite besviken och arg, och nu blev det sådär igen jag visste väl det att poesi inte är något för mig...
Och så kom sidan 72 och där stod det:

Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Och där stannade blicken och läste om och om igen och läste högt för Mannen bredvid och läste igen och lärde mig den utantill bara för att kunna tänka det när som helst...
Bra skrivet Tomas!

Men sen tänkte jag igen på, jag tänker på det ganska ofta och försöker då och då också förklara det för andra, vad Bror sa en gång:
Varför betrakta alla böcker, eller för den delen alla dikter, som en kategori som har något gemensamt. Bara för att de alla är ord på papper och ofta inbundna mellan två hårda pärmar och vi radar upp dem i något vi kallar bokhylla?
Varje verk är ju något eget.
Någon människas inre som på något sätt har kommit till uttryck i en form som andra människor kan uppfatta.

Man kanske inte kan vara poesiintresserad?
Eller konstintresserad?

Men nu är jag iallafall intresserad av:

Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda.

Patiens

Jag försökte lägga patiens häromdagen.
Det gick, men sakta, tills jag skulle bläddra upp tre kort i taget.
Det gick inte.

Kan inte:
Lägga patiens.

Jag har tyckt mycket om att lägga patiens.
Och att sticka, virka, brodera, spela flöjt och saxofon...
Men när jag inte kan, då är det ju inte roligt längre.
Då finns det andra saker att ta itu med.

Mycket är jag förstås ledsen för,
men faktiskt inte alla dessa förlorade förmågor till utövande av fritidsintressen.
Som sagt, när man inte kan är det inte roligt längre.

Något som jag borde klara att hantera och som jag har önskat mig ända sen besöket på Mekanisk musik Museum i Köpenhamn 1980 är ett positiv.
Jag ska söka på Blocket...

Personlig assistans

Kan inte: klippa naglarna på höger hand.

Var hos arbetsterapeuten igår och gick igenom vad jag kan och inte kan.
Hon gjorde sina kryss och konstaterade sedan:
1. -Njaäe, det här räcker nog ännu inte för att få beviljat personlig assistans.
2. - Jag tror att du underdriver lite...
Frågorna är svåra: Kan jag klä på mig?
Ja, jag kan för egen maskin se till att jag har någonting på mig, som sitter kvar även om jag rör mig.
Nej, jag kan absolut inte klä på mig vad som helst som jag brukade ha på mig förut, så att det sitter kvar.
Kan jag lägga make-up?
Nej, förmodligen inte, men jag har inte försökt varken nu eller tidigare.
Kan jag göra frukost själv?
Jo, jag kan se till att jag får något gott och näringsriktigt i mig.
Nej, jag kan inte skaka om ett fullt filpaket...

Sådär håller det på.
Det är ju så små saker som avgör.
Mycket går att strunta i eller göra på ett annat sätt.
Det är klart att det är skönt att klara sig själv, men jag har inte svårt att ta emot hjälp när jag behöver det heller.
Och visst måste det kunna vara trevligt att ha någon vid sin sida som bara hjälper till med det som behövs.
Men plågsamt att aldrig vara ensam.
Sitta och småfisa och peta sig i näsan.
Nja, inte peta näsan kanske.
Mina fingrar bara viker sig om man försöker pressa in dem i trånga mörka hålor.

Men småfisa då...


Kärlek och Trohet

Man ska inte vara otrogen.
Om man är gift så har man lovat.
Man har lovat att man ska få del av varandras kärlek så länge äktenskapet består,
och underförstått finns väl oftast också överenskommelsen om att den kroppsliga kärleken, så som man är överens om att avgränsa den, ska få levas ut bara med den man är gift med.
Att sedan upprätthålla äktenskapet, troheten, det trygga ömsesidiga avtalet, det är en viljeakt.
Man väljer att odla sin kärlek till en annan människa därför att man vill det.
Att vilja det underlättas förstås av att ha gemensamma minnen av förälskelse.
Kärlek är inte något som finns eller uppstår fristående, utanför oss, i mellanrummet mellan människor, utan det kommer ju inifrån varje människa och sprider sig ut åt alla håll.
Man kan alltid älska fler människor.
En till och en till.
Ett barn till, en vän till, en idol till.
Det ska man inte förvägra sig.
Det är mycket möjligt, till och med troligt, att det dyker upp nya människor i ens liv som man skulle kunna tänka sig att gifta sig med.
Då ska man älska dem.
En till.
Inte förvägra sig det.
Att älska en till bryter inga äktenskapslöften.
Det som får min kärlek att växa kommer alla som jag älskar till del.
Och så kan man skriva upp dem på "killistan", eller "tjejlistan".
Det är en slags reservlista man kan ha, mest bara för att avlasta sitt inre.
Man tänker så här att rätt vad det är kanske jag står där ensam och ogift igen till följd av nån olycklig omständighet och då är det mycket bättre att ha den där listan med kandidater, som man har hållit koll på var de bor, och börja beta av den och undersöka intresset, än att börja leta en ny på måfå bara...
 


Svar från Fru bloggexpert

Jo, permalinken, det är som en länk mellan permobilen och permafrosten...
Och en trackback, det är liksom den ultimata vägen tillbaka till ett visst specfikt inlägg...
Så det så.

Lingonfeber

Massor av lingon i skogen i helgen.
Vi plockade hinkvis.
Jag plockade lite.
Jag vinglar omkring på oländig skogsmark.
Känns som om en vindpust skulle kunna fälla mig.
Gick till minigolfbanan med sönerna istället.
Som mental tränare åt äldsta Sonen lyckades jag jättebra.
Han överträffade sig själv.
Försökte slå några slag själv också men det gick inte alls.

Kan inte heller:
Tvåla in högra armhålan. Fast jag har inte provat Ulla-Carins trick att ta ena knäet till hjälp...
Räcka ut handen när jag ska göra vänstersväng med cykeln.

Kan t.ex.:
Göra mig en macka, fast jag undviker ost som ska hyvlas och plockas ut och in i en påse eller tröga tuber att klämma på.
Ta på deodorant, om jag ligger ner på rygg.

Kränkt

Kränkt.
Ett överanvänt och urvattnat ord som jag inte förstår längre.
En gång läste jag i en insändare att en person kände sig kränkt för att hon inte fick någon sittplats på bussen för att det var så mycket folk.
Är kränkt en sån där vanlig känsla som verkligen känns, som att vara ledsen eller arg eller glad eller kan det vara något mer teoretiskt?
Försöker tänka efter om jag har känt mig kränkt nån gång.
Skulle det vara förmätet eller rent av korkat om jag tror att jag aldrig har känt mig kränkt?
Eller är det när man var liten och var tvungen att säga förlåt fast man inte menade det?
Är det alltid väldigt hemskt att känna sig kränkt eller finns det samma grader av det som att vara t.ex. ledsen?
Typ att bli lite ledsen för att man inte vann något på Trisslotten eller mycket ledsen för att ens hamster dog.
Typ känna sig lite småkränkt av att nån ritat en ful bild av ens favoritprofet eller helt superkränkt...?
Nej, jag förstår inte alls hur det känns att bli kränkt av en Muhammedbild.
Jag förstår heller inte alls hur det kan vara så oemotståndligt vare sig att rita eller publicera en bild av Mohammed som rondellhund när man vet att miljontals människor säger sig bli kränkta av en sådan bild.
Det måste väl finnas andra sätt att försvara yttrandefriheten, om det bara är det man vill?
Så jag har faktiskt bestämt mig för att inte ha någon åsikt alls i den där frågan.
Det är ganska skönt.
-Blanda inte in mig, det där får ni lösa själva, som jag brukar säga.


RSS 2.0