Valborgstal

Halv åtta på bostadsområdets firande, uppläst av min granne Ragnar :

Förlåt alla dem som fryser när aprilsolen gått ner.

Inget är så kallt som kvällen efter den första vårvarma dagen.


När vi säger adjö till vinterns tunga täcke

tar vi också avsked av ett döljande dunkel,

snö som dämpar,

en mysig koja.


Våren kommer som en befrielse,

ett djupt andetag.


Men inte bara.


Aldrig känner jag mig så blek och naken

som när vårsolen första gången skiner så jackan bara måste av.


Aldrig fryser jag

som på kvällen då aprilsolen gått ner.


Grillen fram, marinad och potatissallad.

Njut!

Årets första glass på lunchrasten.

Njut!

Helt plötsligt dikeskanten gul av tussilago.

Sädesärlan vippar.

Njut!


Njut brasan, fyrverkerierna, 

sången, korven och ponnyhästarna.


Men förlåt dem som fryser när solen gått ner.


Förlåt dig själv om du fryser.


Vi måste ge varandra filtar.

Vi måste bjuda på potatissallad.

Vi måste ge varandra blommor.


Det värmer bäst med en annan människa.


Vår eller inte.

Det enda vi har är varandra.


Göra fint

Det är klart man ska göra fint omkring sig!

Det sa jag väl inget om?


Apropå kom jag att tänka på filmen

Om jag vänder mig om

av Björn Runge.


Vi läste Lyckoslanten på vinden när jag var liten.

Vi läste bara Spara&Slösa-serien på baksidan,

och underrubriken på varje nummer:


Envar sin egen lyckas smed.


Tidigt förstod jag att det var något fult och anti-kommunistiskt över den där meningen.

Rent av borgerligt.


Längre tid tog det att förstå vem den där Envar var.

Han som skulle smida sin lycka alldeles ensam.

Stackars Envar.


Jag hyser agg mot vinprovning, motorsport och bantning också.

Det är väl inte så farligt att hysa lite agg?  


Envar sin egen lyckas smed?!


Göra om

Jag hyser agg mot heminredning.

Eller mot heminredningsintresse.


Jag vet, det kan hållas på en lagom nivå eller handla om ett genuint intresse för byggnadsvård.


Men allt det där

måste ha hus för man har barn,

köpa, blåsa ur, bygga om.

Helst så trendigt så man måste blåsa ur igen om några år.


Rusta badrummet,

eller njutrummet som de kan kalla det i inredningstidningar.

(Där man byter bajsblöjor, har vinterkräksjuka och spolar av sig asbestdammet efter fasadrenoveringen innan man stupar i säng)


Hörde en kvinna i tygaffären:

- Det här var en jättefin gardin! Den skulle man ha, inte hemma, men i en sommarstuga.


En sommarstuga.

Hon hade inte ens en sommarstuga.


Drömmar om bostäder som ska göra en lycklig.

Och ta så mycket tid att man inte hinner tänka.


Göra om.

Så det blir bra.


Man kan försöka göra om sin partner också.

Länge kan man försöka.


Göra om sin kropp.

Större, mindre, bättre, slätare.


Sen kommer kanske bilolyckan, cancern, barnlösheten.

Sånt man inte kan göra om, släta ut, blåsa ur.


Vad gör hon då,

damen utan sommarstuga?


Jag kanske hyser agg i onödan?


Man kanske kan blåsa ur sig själv

och ta itu med besvärligheter?


Men hela övriga världen -

svälten, eu-valet, skolrådet.


När ska man man hinna med dem om man kaklar, sprättar, spacklar och sysslar hela tiden?  


Nej, jag hyser agg...


Obs! Detta är inte mitt valborgstal, men man kan väl inte lägga ner hela verksamheten bara för man ska skriva ett litet tal...


Deklaration

Jag har hittat bra böcker att läsa på nätet.


Avslutar nu

Svek

av Karin Alvtegen.


Före den

Du som ej finns

av Carl-Henrik Wijkmark.


Tulpanerna är i knopp.


Jag har fått erbjudande att skriva ett valborgstal.


Kunde jag inte motstå.


Så om jag är lite tyst...


Stärkande

En gång när jag berättade för en ny människa

att jag tyvärr har fått en hemsk förtvinande muskelsjukdom,

svarades jag:


- Svårigheter är stärkande!


Typ.


Då blev jag glad.

Upprymd.


Varför säger man inte så lite oftare?

Jag vet inte om jag själv skulle våga säga så?

Är jag ovanlig som blir upprymd av såna svar?


Det känns ju så skönt och fint och bra att ens eget gigantiska dödsångestproblem får vara med bland alla andras långvariga hosta, skilsmässa, ekonomisk ruin och ingen dagisplats.

Det som drabbar dig idag drabbar mig imorgon.

Vi har alla våra motgångar,

och de är stärkande.

Om vi tar itu med dem,

och inte låter dem övermanna oss.


När jag mötte als-teamet på sjukhuset

var det ingen som sa att motgångar är stärkande,

och ingen visade diabilder på Stephen Hawking

och sa att man kan leva jättelänge med den här sjukdomen.


Jag satt och grät

för att jag just hade fått frikort.

En jättefin förmån som de delar ut i receptionen.

För mig just då var det ena benet i graven.


Teamet presenterade sig,

lyssnade med medkänsla på mina snyftningar

och tittade med sorgsna förstående ögon på mig.


Men förstår de verkligen?

Är de själva skiträdda för att de en dag ska känna sig svaga i ena armen?

Tycker de det verkar förfärligt att långsamt bli mer och mer förlamad?


För min del vändes förtvivlan till hopp

när jag fick kontakt med en kvinna som levt i 20 år med als.


Jag kunde fråga henne om hon sagt till sina barn att hon skulle dö?

Nej, varför skulle hon det?

Alla ska dö, men ingen vet när.


Jag vill inte påstå att vården gör fel.

Det är utbildade professionella människor

som bedriver verksamhet som ska passa alla.


Men jag undrar ändå

om överlevnadstiden skulle öka

om man bemöttes med mer

uppmuntran,

trots allt,

man vet aldrig,

livet är underbart,

alla ska dö men ingen vet när

och

motgångar är stärkande?


Tankar

Jag såg Joyce Carol Oates på tv igår.

Hon sa att man måste ha tid att tänka

för att man ska kunna skriva.

Det har hon nog rätt i.

Men man måste ut i världen också,

för att få något att tänka på,

sa inte Oates.

Det sa jag.

Det tänkte jag.

Ibland räcker det att gå till brevlådan

eller apoteket...


Ibland tänker jag på vem jag tycker ska vara med i Let's dance nästa säsong.

Horace Engdal tycker jag.

Ingemar Stenmark, men honom har de nog redan en projektanställd som försöker övertala.

Kristina Lugn.

Sist men inte minst en proffsdansare med orakade armhålor.

Det ena mer osannolikt än det andra.


Det tänker kanske inte Oates på?


När jag var ute i världen senast

tänkte jag på hur hela världen lutar.

Mitt huvud lutar åt höger.

Alla trottoarer lutar ut mot gatan.

Går man på vänster trottoar lutar det åt höger.

Alla gator är välvda.

Går man på höger sida lutar det åt höger.

Skitjobbigt.


Snart ska jag få ett nackstöd med sidostöd och pannband.

Det är sånt man inte vill ha om man inte behöver det,

men när man märker att hela världen lutar åt höger

då tänker man beundrande:

Tänk vad det finns!


Vad händer med tankarna om huvudet lutar?


Apropå korkad

Just hemkommen från apoteket.


När det blir lite körigt på ett försäljningsställe brukar man inrätta en snabbkassa för att underlätta.

Men på mitt apotek hade de gjort en kassa för alla som hade mycket mediciner och behövde sitta och rådgöra om doseringar,

och alla andra kassor för de som hade en medicin och gick snabbt.

Det var väl inte så smart?


Gissa om jag blev hänvisad till snigelkassan?

Gissa om jag blev sur

och trängde mig med permobilen i en av alla snabbkassor

och siktade i hjärttrakten på apotekaren med min laserpekare?

Jag fick mina fåtaliga medikamenter.


Bonden Kornström!

Var också med i Bod,

och brevbärare Frank är jag säker på.

Polisen hette nog faktiskt Koppar,

men tanten?


Många fina gamla skällsord har ni tipsat om

men undrar om det blir slagsmål

om någon säger:

- Har din mamma blivit helt bod, eller?


Läste i tidningen om en skola som fick pris för sitt sätt att bli av med fula ord.

Barnen fick göra listor på fula ord och sen utdömdes någon slags straff till den som hördes uttala något av dessa svartlistade bokstavskombinationer.


Helt idiotiskt

fast väldigt kul,

låter det för mig.


Jag bara frustar av skratt när jag tänker på vilken kreativitet detta måste tvingat fram bland både arga och glada elever.

Om pungråtta står med på på listan,

får man säga pungslem då?

När fröken och alla barnen ska göra listan och de ordentliga sitter och räcker upp handen och säger "cp-hora" kanske för allra första gången.

Någon delar glatt och frikostigt med sig av vad den hört av storasyskonen hemma.


Men de fick pris.

Det kanske mitt apotek också får?  


Ordets valör

Din mamma är cp! sa någon.


Slagsmål.

Prata med fröken.

Berättade bara för pappan

så inte jag skulle bli ledsen.


Men jag blev ju inte ledsen.


För det första skulle jag vid en snabbtitt mycket väl kunna vara cp.

För det andra vore det inte så dumt om det var en cp-skada jag råkat få på gamla dar.


Jag blev mest förvånad över att just det där ordet cp har sån livskraft.

Cp var ju fult skällsord redan när jag var liten.


Är det något som brukar förändras och förbrukas snabbt så är det väl fula ord.

Ta "damp" till exempel.

För bara några år sen var det en medicinsk diagnos.

Nu kan man säga: Våran lärare fick damp på oss för vi var så jobbiga.

Laddade ord brukar gå den vägen.


Men icke cp.

Kan någon förklara varför?


Finns det egentligen något annat fult ord man kunde dra till med 1970 som duger idag?


Noll komma noll

Jag avskyr faktarutor om ALS,

och jag avskyr utomhustermometrar.


För att de ger sken av att vara vederhäftiga

och sitta inne med sanningen.


Sanningen om hur det känns utomhus

och hur det är att ha ALS.


I själva verket vet de ingenting.


11.9 grader.


Vadå?


Komma nio också!  

Det är så jävla exakt så man skulle kunna tro att det säger något.


Frysa lycklig

svettas lida

älska hata

huttra halka

kvida skratta

kan man göra i 11.9 grader.


Termometrar säger ingenting

om hur det är

att vara där ute.


Precis så är det med Socialstyrelsens fakta om ALS också.


(Kan vara bra om man ska skriva en uppsats i skolan.

Uppsatsen blir lika osann som faktabladet,

men det gör ju oftast ingenting.)


Där står hur jag blir av med slem i halsen

men inte vad jag gör med drömmen om barnbarn.


Där står om piller

men inga recept på sherrysås.


De talar om att hela familjen bör få hjälp

men det står inget om armén.


Krypningar hit och domningar dit

men inget om att uthärda.


De nämner inte skrattet, kärleken, glädjen.


Och de glömde skriva att alla ska dö.


Utom termometern.


Babbel

Vad mycket enklare och roligare livet skulle vara om jag kunde prata.

Å andra sidan, vad väldigt svårt och tråkigt det skulle vara om jag inte ens hade min datorröst.


Att umgås innebär ofta att prata och att äta.

Äta är gott och prata är trevligt.

Men inte samtidigt numera.

När jag äter ska jag inte humma och nicka,

och allra minst skratta.

Det blir bara hosta av.

Inte mat i lungan. Fy!

Sen kan jag umgås.


Prata - gärna,

men det blir som det blir.


Det tar lite tid att skriva det man vill säga.

Sen klickar jag på texten och syntetiska rösten Emma läser upp det med varierande kvalitet på intonnationen.


(Jag har nyss fått Emma uppgraderad så nu kan hon säga kikärtsbiffar,

istället för ki-stjärts-biffar, som gamla Emma sa.)


Jag försöker klicka i en paus i samtalet men ofta avbryter man ändå någon.


-Vänta, nu sa hon något!?


Så kommer min kommentar till ett ämne resten av sällskapet lämnade för några minuter sedan.


Socialt obegåvat,

men det är Emma, inte jag.


Jag gillar att umgås ändå.

Jag lyssnar.

Skrattar.


Jag har ju pratat väldigt mycket redan.

I åratal.

Babblat och babblat.


Goda vänner säger tillräckligt mycket klokt på egen hand.


Och?

Tulpanblad tittar upp.

Kan nästan släppa taget om repet.

Vila och vänta.


Och.


Det går bra att riva salami på rivjärnet.

Blanda med ostsås och småpasta.

Så kan jag äta salami!


Och.


Jag har sett son kortklippt!

Jag har sett annan son på stor 3-växlad cykel.

Lätt som plätt.

Jag har köpt reabyxor till dotter och hon sa:

-Jaa, ganska snygga!

Yes.


Och.


"Den som säger att sex är skönt

har aldrig varit riktigt skitnödig."


är väl ett klassiskt dassklotter

som innehåller något korn av sanning.


Och?


RSS 2.0