Mat

 

Jag blir deprimerad av äcklig mat.

Kallt mosat ägg.

Varm lös äggula är jättegott.

Kall, äckligt.

 

Jag blir deprimerad av mat som ser äcklig ut.

Mixad köttgryta ser ut som koskit.

Jag hatar mat som är sträv och klibbig och fastnar i gommen och halsen och på tänderna.

All kött och fisk är strävt.

 

Ska faan vara kock åt mig.

 

Jag blir tyvärr inte gladare av näringsdryck i slangen.

Syntetiskt jordgubbsdoftande smet som sägs innehålla allt jag behöver.

Bah!

Var är lykopenet? Blåbärens antioxidanter? Det där fantastiska som uppstår när man kombinerar tomat och broccoli? Trattkantarellers mystiska och outforskade beståndsdelar?

Har de verkligen tillsatt det?

Vem vet vad jag behöver?

 

Sås behöver jag.

Hal, varm, vacker, lös mat.

Som ångar, doftar och smakar salt, syrligt och lagom sött.

 

Jag ska försöka hålla sväljmuskulaturen igång fram till jul.

Gapa och svälja det som blir.

 

Gott i alla fall med kokta morötter som man mixar länge och väl med en klick smör. Blir fluffigt, halt och vackert.

Pressad citrus med förtjockningsmedel är en höjdarefterrätt.

 

När jag var liten lekte vi Bo och Jobba.

Vilka välanpassade samhällsmedborgare!

Man byggde ett bo och valde ett jobb,

jo vi hade med sånt som hemtjänst också.

Lönen betalades i rönnblad.

De var ju så fiffiga, som hela sedlar fast man kunde ta loss små enkronor.

Två byggde ett höghus i ett träd.

Till slut hade alla köpt varsin insatsvåning. Man vill ju bo tillsammans.

I affären i gamla vebon köpte vi mättesmedel (små bitar av tjärpapp). Mat hade vi rationaliserat bort.

 

Inte visste vi att det fanns något som hette näringsdryck


Nej, fy faan

Ingen fest,
ingen mat.
Näringsdryck och frys, frys, frys.

Ta mig härifrån.
Ta mig till en annan dag.
I framtiden.

 

När jag blir frisk

ska jag strosa med händerna djupt nerkörda i fickorna

och alltid

köpa en varm korv så fort jag är det minsta sugen.

 

Aldrig tänka att jag ska ju snart hem och laga mat.

En kokt med bröd är bara en aptitretare.

Aldrig tänka jag har ju nyss ätit.

Är man sugen så är man.


Mamma igen

Åkte färdtjänst med två barn.

Och en ögondator!

Min vanliga dator funkar omöjligt med de skakningar som blir i en bil.

Ögondatorn är istället känslig för ljus men nu var det ju nermörkt.

 

Förut har jag varit ett ordlöst kolli på resa.

 

Nu var jag en Mamma,

som kunde svara på:

 

Vad är klockan?

Hur långt är det kvar?

Är vi framme snart?

 

Ibland sa Mamman:

 

Flytta min högra fot,

och barnet gjorde det.

 

Men barnet var barn

och Mamman var Mamma.

 

Ibland åker Pappan bort några dagar.

Pappan är ju numera den de vänder sig till, den de frågar, den de tjatar på.

Assistenter och släktingar är här förstås,

men jag tar i från tårna för att vara Mamma.

 

Hur ser man till att frukten är med i ryggsäcken om man inte ens är uppstigen när de går till skolan?

 

Att fixa kvällsmat utan att veta vad som finns i kylskåpet.

Att se till att alla kommer hem en viss tid utan att kunna ringa.

Kanske inte låter så svårt,

men det kräver många och långa inlägg med datorn innan maten står på bordet och alla är samlade.

 

För att inte tala om att medla i syskonbråk utan annat vapen än en monoton dataröst som kommer med alla repliker en minut för sent.

 

Det låter som det krävs lydiga, ansvarstagande, snälla och duktiga barn för att jag ska lyckas vara Mamma.

 

Det är ju det de är.

De tar hand om varandra när det behövs, och lägger clementiner i ryggsäckar.

När jag säger nej ingen tv nu, så sätter han inte på, trots att både han och jag vet att jag inte kan hindra honom.

 

En Mamma som inte kan pyssla och kramas

kan i alla fall svara på svåra frågor

och bestämma.


Luftslottet som sprängdes

 

Att gå på bio är lite som att baka surdegsbröd.

 

Dag 1: boka extra assistans.

 

Dag 2: ta reda på busstider och hur lång filmen är.

 

Dagen D börjar jag tänka redan efter frukost att nu tar jag extra mycket vatten som jag hinner pinka ut före avfärd.

Går igenom med assistenten vad jag troligen kommer att ha för önskemål under filmen: Flytta mina fötter ibland annars gör det ont.

Bestämmer oss för bussen som passar bäst i tid trots att det kan vara så att det redan är en rullstol på bussen och då får jag inte plats och vi får gå. Det regnar. Kolla att regnponchon är med. Bokar färdtjänst till hemresan.

Klockan fyra, en timme innan bussen går, går jag på toa. Sen ska alla kläder på.

Allt stämmer och funkar. Jag är inte ens särskilt kissnödig när vi kommer hem vid niotiden.

 

Surdegsbröd blir saftigt och bra.

 

Förhandsvisning av tredje Millenium-filmen också.


Fred

 

Min pappa slängde bort min Spotifyinbjudan.

Och tömde papperskorgen.

Jag är inte arg för det.

 

Han har gjort värre saker än så, vill jag lova.

Jag är inte arg för det.

Jag kanske har varit arg en och annan gång,

men inte nu.

 

Min mamma är jättesnäll.

Men jag är inte arg för det.

 

Kärlek istället för vapen

är bra

när man är sjuk.

Eller frisk.

 

Mamma och pappa som assistenter är roligt.

Permobilen gör piruetter,

pappa böjde sig ner och fastnade med skjortkragen i lyften så han behövde assistans för att komma loss

och när de stod på varsin sida om permobilen och skulle försöka få på mig en tröja som man öppnar helt i var sida med dragkedjor med varsin teori om hur det skulle gå till

skrattade jag.

 

Syskon kan assistera.

Som en dans.

 

Tack för dem.

Mamma och pappa.

 


Kittprat

 

Visst är mycket snack ett kitt som behövs för att hålla ihop oss.

Men ibland blir det ju så mycket kitt och så lite klara rutor att titta ut igenom.

Då blir jag trött.

 

Dessutom deltar man inte i kittsnack när man uttrycker sig långsamt med möda via datorn.

Jag säger inte ens Hej och Hejdå till mina assistenter när de kommer och går.

Det är några huvudrörelser jag kan spara till annat.

Ett höjt ögonbryn får duga som hej och en grymtning till avsked.

Jag tror de förstår.

 

Igår hostade jag litervis med slem med hjälp av min hostmaskin.

Och mina muskler!

Då blir jag trött, sladdrigare än vanligt i hela kroppen och får ont i magen.

Dessutom sover jag dåligt när jag hostar.

Och stör Mannens sömn förstås.

 

Jag ligger och tänker att jag är en flykting i en container på väg förbi en känslig passage där allas liv och död hänger på att vi är tysta.

Ändå kan jag inte låta bli att hosta.

 

Varför hittar jag så lite glad musik?

Det finns drivor av melankoliska unga med gitarr.

Och jag vill inte ha Robban Brobergs glädje. Inte nu.

Klezmer? Och hip hop förstås.

 

Underbart med alla haikus!

 

När jag blir ännu lite piggare ska jag skriva något om mammor och pappor.


Skrapa kittet så lossnar rutan och en frisk vind viner in

Människor pratar

om samma sak om igen.

Säg något nytt!

 

Jag lyssnar bara

när jag inte kan prata.

Hör lyssnar lystrar.

 

Hur säger man nåt

som aldrig nånsin sagts förr?

Man måste tänka.

 

Elefantbulle

krusig av tungt ytvatten

når sanden av glas.

 

Hellre det än: Jag

tror det blir regn framåt kvälln.

Statsministern är

 

dum. Jag har för ont

om pengar. Julpyntet kom

för tidigt i år.

 

Det är synd om mig.

Det är så mycket som går

nu. Asså media…

 


Förkylt

Jag fick ett virus.

Ont i halsen.

Då tycker jag synd om mig själv.

Konstigt.

Alla andra dagar,

när jag bara har als,

tycker jag inte alls synd om mig.

Dessutom trodde jag att kanske kanske var svininfluensan i alla fall,

fast jag fått sprutan,

och att den skulle angripa lungorna under natten

så jag inte skulle vakna nästa morgon.

Men det gjorde jag.

Med mindre ont i halsen, lite näsdropp och ruggig.

Sen tappade jag matlusten

och sen började jag älska hiphop.

 

Ying yang twins!

Hög volym.

 

Jag väntar med spänning på morgondagen…


Miljö

Som brukare är jag någon annans arbetsmiljö.

Om jag äter långsamt och länge

kan jag orsaka förslitningsskador.

Lyften och lyftselen som förflyttar mig mellan permobilen och toan

ger upphov till ergonomiska samtal utan slut.

Det jag väljer att göra av dagen

kan innebära en solig promenad

eller innesittande.

Musiken jag spelar

är det fler som har åsikter om,

vare sig de uttalas eller inte.

 

Så är det bara.

 

När jag blir frisk ska jag sjunga.


Haiku

Det är november.

Jag har åkt vanlig stadsbuss!

Solen lyste upp.

 

Liten ramp bara.

Frisk och vanlig kändes jag.

Gratis biljetter.

 

(Jag gör som Tranströmmer, övergår till haiku.)

 


RSS 2.0