Sommarprat

Nu har jag lyssnat på nästan alla sommarpratare.

Hoppat över bara Tomas Ledin och Herman Lindqvist.

Orättvist av mig.

Alla kan vara intressanta,

eller roliga eller rörande.

Favoriter hittills: Morgan Alling, Anders Wall, Lasse Berg, Erika Bjerström…

Fast jag är en orättvis domare eftersom jag ofta sover bort ett parti i mitten.

 

Igår var det Ola Salo.

Honom var jag nyfiken på.

Han sa att den bästa trösten är att livet är större än du själv.

 

Tröst för vad?

Där hade jag nog slumrat lite,

men det kändes ändå värt att lägga på minnet.

 

Han hade också varit i Indien och lärt sig att det smärtsamma som vi drabbas av får vi för att vi ska lära oss något.

Det tyckte han var ett bra sätt att tänka om små vardagssmärtor men han visste inte om det skulle duga för en riktigt stor smärta?

 

Har jag en riktigt stor smärta?

Duger det?

 

Njaaa, jag brukar tänka något liknande…

Att mitt liv nu är något som någon annan önskat liksom.

Eller jag i mitt förra liv? Spelar roll vem om man ändå inte kommer ihåg det.

 

En självdestruktiv, självmordsbenägen person som tänkte att jag skulle allt behöva någon riktigt livshotande åkomma som fick mig att värdera själva livet lite högre.

Och så fick jag det livet.

Att leva.

 

Jag har länge gått och önskat att jag skulle ha en stor, tjock, rund rumpa.

En sån där som fyller ut alla byxbakar och som man kan svänga med när man dansar.

 

Alla ni som har en sån, ni fick det livet.

Att leva.

 

Tänk på det ni, tjockrumpor!

 

Imorgon tar jag nog Jan Guillou.


Spegel, spegel...

Jag ser korkad ut.

Jag gapar hela tiden.

Det ser inte smart ut.

Fast jag är smart.

Smart är liksom det jag är.


Inte snygg eller vacker.

Inte snäll.

Det har jag för länge sedan förlikat mig med.


Men smart vill jag fortsätta med.

Kan man binda upp käften på något sätt?  


Något pucko beskrev als som sjukdomen som gör en till fånge i sin egen kropp.

Vem är inte fånge i sin kropp?


Viktminskning är inte bra för sjukdomsutvecklingen.

Jag öser på med smör och grädde.

Det sätter sig på magen.

(Ja, hade jag inte fått det här hade jag blivit hjärtpatient.)

Man kan säga att jag byter muskelmassa mot bukfett.

Det kommer att sluta med att jag ser ut som en lockespindel.


En osmart lockespindel.


Sommar

Det är sommar.

Augusti är en sommarmånad.

Fiskbullar är gott.


Och kanske är det något bra på tv ikväll.

Kanske.

Lagom sent.


Håglöshet griper efter mig.

Hösten jagar mig.


Vad är jag till för?

Vad ska min tid gå till?


Äta, sova, kissa, klippa tånaglarna -

räcker det?


Blogga och plantera lökar, jaja,

men jag skulle vilja simma långt ut i en sjö.


En man åt alla

Jag får mejl från Speeddate nästan varje dag.

Jag markerar som skräppost och jag slänger men vad hjälper det?


En nyfiken dag öppnar jag mejlet.


Va, de har redan hittat en man åt mig!


Magnus C.

Han ser jätteglad ut.


Men jag undrar om han verkligen kryssat i att han söker en gift, totalförlamad kvinna med vapenfinger?

Utan talförmåga.

Lite som en uppblåsbar Barbara.

Med för lite luft.


Men om jag blev frisk,

i detta nu,

skulle jag bli precis som Kåta Gun i Kvarteret Skatan.

(Finns på youtube... )


Kom igen då Magnus C.


Svår konst


Vi var på Moderna museet.


Jag är ju konstintresserad.

Som ni vet.


Hur svårt är det ställa två köksskåp bredvid varandra och måla det ena vitt och det andra grönt?

Eller vit tavla med svarta prickar?


Kanske inte så svårt.

Men att stå för det.


Jag har gjort en installation en gång.

Vi planerade en vernissage på jobbet.

(Väldigt bra idé om man vill se nya sidor hos sina arbetskamrater.)

Det skulle bli näverslöjd, stickning, oljemålningar, julkort, svepaskar...

I ett svagt,

nej jag menar starkt,

ögonblick sa jag:


- Jag ska göra en installation!


Det är ju bara att slänga fram ett kilo potatis eller klä ut sig till hund, det har man ju hört...


Men jag blev varse

att jag ska stå för det.


Det var svårt.


Många långa kvällar funderade jag.


Kom på nåt,

kände nåt,

ändrade mig.


En toaborste, ett kålhuvud, ett hjärta av ståltråd med röda lysdioder,

dolt under svart plysch.

Blev det.


Jag kan inte förklara det,

men på något sätt stå för det.


Ett konstverk ska inte gå att förklara.

I så fall kan förklaringen stå istället för konstverket.


Det hela var mycket lärorikt.


Förresten så var det nog Rafael Edholm som svepte förbi bakom min rygg när jag mumsade köttbullar med extra sås på Moderna museets restaurang...


Krig


Tyvärr inget hjälpmedel.

Smycke?

Ja, men är inte alla smycken egentligen vapen.


I kampen om det eftertraktade könet.


När vi strider för att visa vilka vi är

eller dölja det.


När jag sitter i permobilen och möter folk på gatan vill jag förvirra och förvilla.

Vapnet är perfekt.


Är hon inte riktigt klok?

Har hon amputerat fingret?

Tror hon att hon är cool?


Det är hon övertygad om.

För hon känner han som äger Stockholms coolaste punkaffär.

Black Moon på Gamla Brogatan.


Gåta



Vad är det här?


1. Ett handikapphjälpmedel, äntligen utformat på ett ärtigt sätt.

X. Ett smycke helt enkelt.

2. Ett vapen ämnat för psykologisk krigföring.


Vem har du?


Mitt bästa är när jag träffade Lasse Berghagen vid Pressbyråns pockethylla och vi utbytte lite boktips. Han rekommenderade "Kådisbellan, vilken jag naturligtvis köpte.


Det får hög poäng för att:

  1. En riktig megakändis. Ingen landstingspolitiker från Skåne eller Idol-tvåa 2004.
  2. Närkontakt och kommunikation.
  3. Vardaglig situation som inte hade med kändisskapet att göra.
  4. Det var jag, inte min mosters granne.

Har sett Frank Andersson på Solvallas parkering.


Inte lika hög poäng,

men det var i alla fall jag.


Pratstund med Täppas Fogelberg.


Drar ner betyget att han var på mitt jobb i sitt jobb så att säga.

Inte är han väl någon megakändis heller?


Kvällen på kinarestaurang med Kjell Höglund är ju störst,

bara det att det egentligen var min systers date.

Men man skickar inte ut ung flicka ensam med medelålders skum trubadur...


Allt detta inspirerat av att bekant berättade att hennes bror just varit på Elton Johns födelsedagsparty.


Nå?

Något att komma med?


Husmor

Idag kände jag mig som världens tråkigaste mamma

som inte kunde bada, inte håva,

inte ens äta glass.


Nej, långt ifrån, svarade snällt barn när jag beklagade mig.


Började undra:


Hur långt ifrån?


Vem är världens tråkigaste mamma?


Och varför?


Nu kokar världens långt ifrån tråkigaste mamma saft

av vita och lite svarta vinbär.

Assistenten hjälper till lite...


Ska frysas i iskuber sen.

Frys, slå ur, lägg i påse i frysen.

Ta fram en till ett glas eller en näve till en kanna.

Så gör vi med sånt som brukar stå och mögla i kylen.

Tomatpuré, ajvar, pesto...


Fast det har världens fiffigaste pappa hittat på.


Vad heter du?

Tomas Qvick har bytt namn.

Till Sture Bergvall.

Skulle du ta Sture Bergvall om du fick välja?

Han kanske inte fick välja?

Ditt namn skall vara Sture, dånade en röst från ovan.

Och Bergvall var mammas flicknamn.

Det måste finnas en mamma till Tomas Qvick.

Huga.


Majvor, tänkte jag.

Eller Inga-Lisa.

Om jag fick välja.

Grönlund i efternamn.

Men det låter lite för mycket som signaturen under en insändare som förfäktar sunt förnuft.

Eller ännu värre -sunt bondförnuft.


Det finns inget sunt förnuft.

Och vad vet en ordinär bonde?

Allting är mycket mer komplicerat,

eller väldigt enkelt.


Pepita Snuskig skulle man kunna heta.

och underteckna insändare med.


"Jag hatar alla jävla pinniga, odlade tallskogar. Det borde absolut vara olagligt att skapa skogar utan inbjudande mosstäcke, skönhet och mångfald. "

Pepita Snuskig


CJLA


" Om bland tusen stjärnor
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro hennes ögas glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig är du och säll
Himlen dig har i kväll."


Skrev Carl Jonas Love Almqvist.


Spelade jag i mitt gathörn med min saxofon

och tänkte att hoppas budskapet går fram

fast inte en jäkel kan texten.


Du går icke ensam.


Det gör du inte.


RSS 2.0