Nästa jul

Nästa jul ska det spelas in en dokumentärfilm om julen.

Vi filmar rakt in i verkligheten

hos människor som själva kommenterar och berättar vad de gör och hur de har det.

Eller hur?

Har ni inte tänkt på att vi aldrig ser den verkliga julen?

Vi är bara hemma hos oss själva

och på TV, i film och litteratur möter oss oändliga mängder av föråldrade, romantiserande, idylliserande eller ironiska, över- och underdrifter.


UNDERSÖKNINGAR visar att inget skapar så mycket olycka som upplevelsen att det finns andra människor som är mycket lyckligare.


Jag är inte den som beklagar om någon annan stjäl och förverkligar min idé.

Bara det blir gjort.

Filmen planeras att sändas i SVT i december 2009.

Ska vi säga så?


Rättelse

Nej, det är klart att jag egentligen inte är rädd att människor ska vara elaka mot mig.

Jag är rädd för att ni ska bli skrämda och sorgsna av att jag försämras.


Och ömka mig.


Ömka inte,

Det är inte särskilt synd om mig.

Nu.


För ett år sen var det kanske möjligtvis lite synd om mig,

men inte nu.


Det finns inga alternativa liv.

Man får ett,

(den här gången i alla fall... )

och det ser ut som det gör.


Man vet aldrig.

Lika lite som jag visste i juni 2006,

innan mina farhågor började,

om hur framtiden skulle se ut,

lika lite vet jag nu.


Spännande.
Kanske köper vi en julgran ikväll.
Man vet aldrig.


Människor är goda

Jag var på jobbet idag!

Faktiskt lite nervös innan.

De hade ju inte träffat mig på ett tag.

Men ingen skrek:

- VA, KAN DU INTE PRATA ORDENTLIGT!

Eller knuffade omkull mig,

eller skrattade...

Jo, förresten, de skrattade visst.

Med mig.

Precis som vi brukar.

På jobbet.


Hemvägen från bussen motades av en iskall vind.

Man ska inte hålla på och gå in och gå hem.

Man ska gå ut,

bland de goda människorna.


Tråkigt? Jag?

Jag har förstått att man skulle kunna tro att jag har det tråkigt på dagarna.

Det har jag inte hunnit.

Sover på morgonen, äter långsam frukost, läser tidningen, sitter i soffan med datorn i knäet. Det finns ingen ände på vad man kan göra med datorn.

Kommunikation, TV, skrivmaskin, kortspel och kommunikation igen.

Dessutom fylls tiden upp av allt som går mycket långsammare än förut.

När det tar minuter istället för sekunder att ta tandkräm, dra upp byxorna, värma en kopp kaffe eller förflytta posten från hallgolvet till skrivbordet tänker jag att jag är faktiskt friställd från förvärvsarbete åtta timmar om dagen och gör knappt något hushållsarbete alls så det här måtte jag väl ha tid med.

Sedan tar den fridsamma ensamheten alltid slut fortare än man anar.

De kommer hem en efter en.

Då kan vad som helst hända.


En vägvisare

Jag har en svåger.

Jag borde kanske skriva

har haft en svåger,

eftersom han faktiskt är död.


Så närvarande känns han att jag ändå vill skriva har.


Jag har en svåger.

Jag kommer att tänka på honom ofta och nästan alltid i ett sammanhang som får mig att le eller skratta utom- eller inombords.

Det är i sig en rikedom.


Jag träffade Mannen.

Älskade Mannen.

Sedan träffade jag hans lilla bror.

En Man är inte bara en Man.

Med honom följer oftast en hel familj, en ny släkt.

Mannens lilla bror var 15 år, öppnade sitt hjärta och tog mig i sin famn.


Jag ska väl inte säga att han avgjorde,

det var ju Mannen jag älskade,

men han var en vägvisare.


Jag hade kommit rätt.


Han var lite fumlig, min svåger.

Lite stapplig, inte så rask i kroppen.

Hans tunga hade inte riktigt den rätta motoriken.


Precis som jag nu.


Jag känner igen mig i rörelser han gjorde.

Rörelser han gjorde i glädje.

Jag vet hur ett stappligt lyckoskutt ser ut.

Jag har sett en trög men matglad tunga äta.

Jag har sett fumliga fingrar lyckligt bläddra tusentals serietidningssidor,

och hört en dov, lite omelodisk röst sjunga allt från psalmer till Pink Floyd från djupet av ett hjärta.


Under många långa år visade han mig ett lyckans liv utan fysisk fullkomlighet.

Visade en väg.


Sen dog hans kropp,

med sitt välanvända hjärta,

mitt i ett skratt och en kram.


Och så visade han sig

finnas kvar ändå.


Recension

Konsert igår kväll.

Med Gunhild Carling.

Min mamma, min pappa, lilla lillasyster, mannen och jag.

Svårt att recensera något som helt enkelt är jättebra, sa vi.


Jag älskar Gunhild Carling för att hon tycks älska det hon gör och för att hon inte verkar sträva efter att låta som någon annan än sig själv.

Och så det där med hela familjen på scenen, och en 1 vecka gammal son bakom scenen.

Det är oslagbart.


Kom sent hem.

Känner mig otroligt seg idag.

Stapplar, sluddrar, fumlar.


Googlar på healing och färdtjänst.


Kan inte:

Ta på mig tröja och bh.

Bre en macka.

Resa mig upp om jag sitter för lågt.

Springa omkring och shoppa julklappar.

Sjunga julsånger.


Kan:

Bläddra i tidningen.

Dra ner byxorna och upp dem igen.

Spela alfapet på nätet och vinna.

Gå ut utan jacka för nu skiner tamejfaan solen ute...


Om julen...

...tycker jag att min kollega AnSo har uttryckt ungefär vad som behöver sägas på sin blogg: http://www.anso.webblogg.se/.


Barnen

Det här vill jag säga väldigt tydligt:

Det är klart att jag skriver den här bloggen för mina barn.

Men inte för att läsas nu.

Som ett månadssparande på ett bankkonto.

Att nyttjas när de blir vuxna.

De vet att jag skriver,

och att jag lägger ut det på en blogg,

och att jag inte vill att de ska läsa det.

Ännu.

Deras nyfikenhet varierar.

Gör jag rätt eller fel?

Hjälp mig i alla fall att göra som jag har bestämt.

Låt adressen till och innehållet i bloggen vara för vuxna.


"Ågondock, efterfestbärs och Nicholson-pip-piller"

 Alltså, det är så här,

att jag har ett litet hjälpmedel på min dator i form av ett tangentbord på skärmen som jag kan peka på för att få den bokstav jag vill.

Eller det ord jag vill.

Hur mycket eller lite jag än använder denna finess,

beroende på hur trött i armen jag känner mig för tillfället,

så lagrar det fiffiga programmet vartenda ord jag skriver och sedan gissar det och föreslår medan man skriver, vilket förstås snabbar upp skrivprocessen betydligt.

Sen ibland måste man göra något roligt.

Nämligen trimma ordförrådet.

Då dyker alla ord man skrivit, sedan man trimmade senast, upp i en lång lista och man får välja om man ska deleta eller spara dem.

Man läser och minns,

påminns om,

sökningar man sökt, strofer man skaldat, lösenord man knåpat ihop...


... så helt plötsligt dyker de upp, här och där i den alfabetiska ordningen:


"efterfestbärs"?

Det är inte ett helt obegripligt ord i och för sig,

men har jag verkligen haft användning för det på sistone?


Och "Nicholson-pip-piller"!

Jag tror inte att jag sparade det...

Synd kanske?


"Ågondock" däremot,

borde det inte stå för när man till sist tar sig samman och gör det man egentligen inte alls vill, men bör?


"Klockan var fem i sju, hon skulle säkert komma för sent. Det regnade ute, barnen var redan osams och skulle vara själva hemma. Ågondock tog hon cykeln och åkte iväg på veckans tredje föräldramöte."


Typ?


Bonds

Bonds
Nu får ni se min rumpa.

Den kommer förmodligen inte att avslöja min identitet för någon som inte redan känner den.

På bilden är den iklädd en trosa av det australiska märket Bonds,

som den för övrigt är så gott som alltid numera.

Mina första kom jag över i närmaste mataffär i Avalon norr om Sydney i januari 2005.

Numera har jag en privat leverantör.

Lyxigt.

Bonds finns inte i Sverige, vad jag vet,

och det finns inga andra trosor som är tillnärmelsevis lika sköna och samtidigt lika fina.

Hur kan det vara så i vår globaliserade och marknadsekonomiska värld?

Det är ett tecken lika gott som klimatförändringarna på att systemet inte fungerar.

Fr.o.m. idag kommer min lyxigt Bonds-klädda rumpa att vid behov få trona på den självtorkande toaletten.
Den har inte armar.

Men under ringen finns två små duschar, en fram och en bak, som man styr med en spak.

Tryck och fördelning: först lite fram och sen lite bak eller mycket på en gång både här och där.

Det är valfritt.

Dra i spaken bara.

Sen kommer fläkten.

Knäpp på knappen och en ljum vind blåser torrt.

Sus och dus.

Titta här:
http://www.zodee.co.uk/Womens/Lingerie/Bonds/Hipster-Boyleg/


Förvissning

Jag la mig ner på sängen för att
tillsammans-lyssna
på kvällens godnatt-ljudbok.

Helt plötsligt kände jag mig förvissad om,
som en rusning i hela kroppen,
förvissad om att jag kommer att räcka till.

RSS 2.0