Drinkresa

Nu ska jag åka på en "Drink- och Naturreservatsresa" till Dalsland över weekenden.
Om man omtalar alla sina resor med ett sånt tvåordsepitet och lägger till "weekend" eller "kortvecka" så kan man få allting att låta som "Vin- och Gourmetweekend i Toscana".
Som om det skulle vara bättre?
Ska förresten förlänga min weekend till en "Kusin- och cafékortvecka" som sedan fortsätter med "Nöjesdagar i genuin hemmiljö" (dvs hemma...).
Sen ska jag blogga igen.

Handikappad tant

Självtorkande toalett, handikappdator och promenadskoter är på G.
Det är ju jättebra.
I världens bästa land, som tar hand om alla människor, får man sånt.
Ändå känner man sig nääää inte jag.
Man vill inte vara en Handikappad tant.
Plufsig täckjacka för den är ju så lätt att få på,
reklamkeps med uppvikt skärm för jag fick den gratis och det är inte så fett med sjukersättning och jag ser inte vart jag kör med solen i ögonen,
ett litet uppkäftigt underbett för jag har minsann fått lära mig att säga ifrån och kräva min rätt,
fläckar på tröjan och kängsnören som spretar, inte kan man vara så noga med sånt när man har fullt sjå att komma ut över huvud taget...
Alltså fattar ni?
Bilden jag har av Handikappad tant.
Men nu har jag skrivit ner den.
Ut ur mitt huvud.
Jag vet att den inte är sann.
Jag blir inte sån bara för att jag sätter mig på en promenadskoter.
Och precis så är det med henne också,
henne som jag faktiskt ser ibland.
Som ser ut så där.
Hon ser ut så för att hon ser ut så inte för att hon är en handikappad tant.
Om man tittar noga växer alltid respekten.

Bortrest

Har varit bortrest.
Skrattat mig trött i käften.
Blivit ompysslad och assisterad.
Rest hem själv, på egen hand.
Bytt tåg.
Inte snubblat i med rullväskan i rulltrappan, men nästan.
Fumlat fram 109 kr ur plånboken för en taxiresa.
Om det hade varit hundra, en hundralapp ur sedelfacket,
men 109, det är förutom sedeln minst fem små mynt ur myntfacket med dragkedja.
Tålmodig chaufför väntade på mina fumliga fingrar.
Ansökan om assistansersättning är inskickad nu.
Sen blir det hembesök och behovsbedömning.
Det är inte läskigt.
Det är spännade
och hjälpsamt.

Viktigt

Jag läser ibland i en bok som heter: "Du är hos mig ändå", berättelser samlade av Suzanne Sjöqvist.
Barn till sjuka föräldrar och barn vars föräldrar har dött,
lider ofta av att de känner att människor runt om tycker synd om dem.

Tyck inte synd om dem.
Tänk att de har fått en mäktigt svår uppgift,
ett toppjobb som de inte riktigt har utbildning för,
men som de är kompetenta nog att klara av ändå.
Och när de klarar det då får de lön för mödan.
Då har de något som många andra inte har.
En erfarenhet som kan göra dem så starka.


Gynekologen i Askim

Ni ser väl på "Gynekologen i Askim"?
Och ni vet väl hur bra det går att titta på gamla avsnitt i efterhand på svt.se?
Det är ju både roligt och hemskt intressant med allt som rör sig under ytan på de slipade fasaderna.
Jag är själv lågintensivt långsiktigt medförfattare till ett manus...
...alltså vi har spånat väldigt mycket och skrivit väldigt lite, men det är ingen tvekan om att vi för det vidare arbetet kan finna mycket inspiration i Askim.

Förutom inspiration till egna manus slår det mig när jag ser gynekologen och alla krångliga relationer runt om honom hur skönt det är att inte ha det så just nu.
Jag har inga relationer alls som behöver redas ut.
Inga förtryckande föräldrar, svartsjuka syskon, småsinta vänner, konkurrerande arbetskamrater, elaka styvsystrar eller ens krångliga svärföräldrar.
Allt är klar sikt.
Från min sida.
Sen återstår möjligheten att jag är en småsint vän, elak syster eller förtryckande förälder.
Utan att jag vet om det.
Passa på då i så fall.

Det sårade djuret ser sig omkring...

...om det kan finnas någon möjlighet kvar att komma ur det ogynnsamma läge det försatt sig i.

Om jag har läst på nätet om en person med ALS-symptom som blivit frisk efter att ha plockat ut sina kvicksilverplomber, ska jag då plocka ut mina?
Om alla med ALS gjorde det kanske två skulle bli friska.
Två av tusen. Eller en, kanske?
Det är ju värt allt för just den.
Eller om man äter B12-vitaminer, eller kombinerar Qigong med en megados avokado, eller går på skratterapi och bara äter färgat smågodis...
Man vet ju aldrig?
Man kan prova allt man hör talas om och gå omkring och hoppas på bättring, men det kostar både tid, pengar och en massa spring, och så kanske det går åt skogen iallafall.
Inom sjukvårdens väggar är det precis tvärtom.
Där använder man sig inte av någonting som inte sedan länge är bekräftat och behäftat och testat på många.
Bara det att ALS-patienter finns det inte så många av.
Men det finns ju ändå en massa idéer inom forskningen.
När det ändå betraktas som obotligt, varför inte experimentera lite mera?
Ha en massa hypoteser. Testa det på några. Man kan ju alltid få indikationer på möjliga lösningar. Alla som ville borde få möjlighet att delta i något slags försök. Tycker jag.
Men det fungerar inte så.
Jag har förstått att det finns en hel massa faktorer som styr vilken forskning som utförs och vilka läkemedel som kommer ut på marknaden.
Faktorer som inte alls har att göra med att skapa ett så gott liv som möjligt för så många som möjligt.
Pengar, ära och prestige.
Men det finns väl ett och annat tusental HIV-smittade afrikanska kvinnor som har insett det långt före mig...

Ulla-Carin, Sven och Bruno

Igår tog jag fram U-C´s bok, "Ro utan åror" igen.
Det var ett tag sen, kanske ett helt år faktiskt.
U-C är min kompis.
I mitt huvud för jag en dialog med henne.
Det ska ni få tjuvlyssna på någon gång.
Jag började gråta efter några sidor.
Förstås.
Annars gråter jag nästan bara när jag går till läkaren eller arbetsterapeuten.
Jag gillar inte att gråta, jag tycker det är slöseri med tid.
Betyder det att jag går omkring och förtränger?
Eller att jag har annat att göra?

Ur en bok som heter "Mycket lycklig" och är skriven av Staffan Söderblom ska ni få höra två saker:

Allra först citeras Sven Rosendahl som säger:

"Att vara mycket lycklig är att ha annat i tankarna."

Sedan citeras Bruno Liljefors som har skrivit så här:

"Ett svårt sårat djur- om helt urståndsatt att försvara sig eller fly- ser sig behärskat omkring om det kan finnas någon möjlighet kvar att komma ur det ogynnsamma läge det försatt sig i. Det ser lugnt människan i ögat. Ingen skräck, intet klander i dess blick. Kanske mera då något av vishet. Och ett fullkomligt oförstående för någon sorts underkastelse."

Ett sånt djur vill jag vara.

Bloggar

Det finns ju andra som bloggar.
Många andra.
Läst några.
Ointressanta.
Och några till, som inte fångade.
Ännu några, som inte angick mig.
Men så dök jag på omvägar in hos:
www.anso.webblogg.se.
Nu följer jag henne.
Rent och rakt och flödande skriver hon om sig själv, sitt liv och sin vardag.
Hon har det inte lätt, men hon har kraft och humor.
Jag tycker om henne.

Vatten på min kvarn

Jag läser "Sporre eller otyg- om bedömning och betyg" red. Agneta Pettersson.
Hunnit närma mig slutet och ännu har ingen forskare kunnat påvisa några som helst positiva inlärningseffekter av skriftliga betyg.
Det var ju det jag visste.
Jag skulle vilja kidnappa Jan Björklund och sätta ut bara honom och den här boken, och lite mat och dryck, fast inte för gott, i en stuga i skogen utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.
Han får inte komma hem förrän han skrivit ner sina åsikter om betyg och motiverat dem väl.
Får man skriva så?
Eller blir bloggen svartlistad och stängd?

Humor?

Insändare
Jag har skannat in den här fantastiska insändaren för att kunna visa den.
Jag vill nämligen inte ens citera den för då skulle jag själv riskera att begå samma lustiga misstag som jag tycker insändarskribenten gjort.
Jag skrattar gott varje gång jag tänker på den.
Alltså inte åt själva bilden han målar upp, för den förstår jag kan vara allt från kränkande till uppfriskande provocerande med likgiltighet nånstans däremellan, utan åt sättet han gör det på.
Han vill absolut inte se... och så målar han upp bilden i ord så att var och en som läser det måste se bilden i huvudet precis som han beskriver den.
Var går gränsen för vilka bilder man får göra, beskriva, måla, rita, fotografera, sätta upp, ställa ut, publicera...?
Sprider den här insändaren ljus eller lägger den dunkel över frågan?


Sluddra och vingla

Jag har sparat mig.
Det finns nog få människor som har sluddrat och vinglat så lite som jag.
Aldrig längtat efter sluddra och vingla.
Alltid undvikit sånt som kan få en att sluddra och vingla.
Det närmaste jag kommit var min "charterfylla" i våras:
En öl på en uteservering och sen stegade jag direkt in i en sprängfylld 1-eurobutik.
Då blev jag lite yr...
Nu får jag ta igen det.
Sluddra och vingla.
Härom veckan föll jag med cykeln utanför skolan när jag hämtade Lilla Sonen.
Jag stod stilla med cykeln, grensle över ramen, och bara föll åt sidan.
Pladask på gräsmattan, som tur var.
Med åbäke reste jag mig medan Lilla Sonen skrattade halvt förtjust och halvt generat och sa:
- Sådär har jag aldrig sett dig göra förut!
Det där med att ramla med cykeln brukar ju mer vara hans avdelning.
- Nej, nu börjar jag allt bli lite klen i balansen också, sa jag.
Och med det cyklade vi hem.
Cyklat har jag gjort idag också. Det är lite vingligt att komma igång men sen går det bra.
I helgen har vi provkört en tandemcykel, och bakpå den ska jag nog kunna trampa på ännu ett tag.

När jag kom ut från jobbet idag hörde jag ett välbekant skratt klucka över torget,
och jag hörde rätt.
Jag undvek inte utan jag sluddrade lite långsamt med Vän en stund.
Inte undvika människor bara för att man inte kan prata ordentligt.
Vingla och sluddra...

Psaltaren

Ett blogginlägg i folkupplysningens tjänst:
I någon av sina böcker citerar Tomas Sjödin mycket ur Bibelboken Psaltaren.
Så då slog jag upp Psaltaren i hotellbibeln på vårt spahotell.
Varken jag eller Svägerskan fattade någe.
Vad är det för slags bok? Vadå körledare?  Har själva David skrivit psalmer? Hur går melodin?
Mejlade en Värdefull Vän och frågade.
Fick svar:
"Om du har en bibel 2000 så finns en inledning till varje bibelbok. Ur inledningen till Psaltaren hämtar jag följande kommentar: "Att psalmerna i Psaltaren använts i gudstjänsten i Israel är uppenbart. Hur de har använts är däremot oklart. Somliga har säkert sjungits eller reciterats i samband med de stora högtiderna, andra tycks mer ha karaktär av läsestycken för meditation och eftertanke. Psaltaren som bok är en antologi, lik våra tiders psalmböcker. Dess tillkomsthistoria är lång och spänner över åtskilliga århundraden. Troligen har den tillkommit i etapper."   Så från min andra källa:Helmer Ringgren,  Kommentar till Gamla Testamentet, Psaltaren 1-41 s 39 Psalmernas överskrifter: "En annan mycket vanlig överskrift är l´dawid , traditionellt uppfattad som en författarangivelse:"Av David". På senare tid har man emellertid börjat tveka inför denna tolkning. Dels innehåller en del hithörande psalmer utsagor som inte passar in på David och hans tid, dels har utombibliska fynd visat att prepositionen av gammalt har använts för att ange att en text hör till en större litterär enhet. En text som har underskriften l´baál är inte författad av Baal utan tillhör Baalseposet. Det är därför möjligt att l´dawid  skulle kunna betyda "tillhörig Davidssamlingen" ungefär som vi skulle kunna tala om en psalm i Wallins psalmbok och avse en sådan i 1819 års psalmbok som ju ingalunda helt är skriven av Walin. När l´dawid står ensamt har den nya översättningen återgett detta med  "av David", men när det står tillsammans med mizmor ´sång, psalm´har man valt det allmännare "en davidspsalm". I en del fall försöker överskriften dessutom ange vilken händelse i Davids liv som är förutsättningen för psalmen. I sådana fall är det uppenbart att "av David" är menat som en författarangivelse. Exempel på detta har vi i  Ps 18, 34, 51, 54 osv." "
Så nu vet man lite mer.
Tänk att människan har slagits med alla dessa Gåtor ända sen vi började tänka.
Håhåjaja...

Frågor till min läkare

När jag går till min läkare undrar hon förstås alltid om jag har några frågor.
Ända sedan de första besöken, efter att jag fått veta vad jag drabbats av, har jag haft två frågor som jag fortfarande inte har ställt:
1. Kommer du att gå på min begravning?
2. Är mina besök här obehagliga för dig? Alltså, är jag ett så där extra tragiskt fall, alldeles för ung och tre barn och allt, så du får bita ihop lite när just jag ska komma?

Jag går som sagt fortfarande och suger på dessa gåtor.
Funderar nu och då på varför jag undrar just detta.
Man tänker sig läkare som någon som botar.
Men hur är det att jobba med svåra, obotliga sjukdomar och patienter som bara dör hela tiden?
Går man på begravningar då?
Kanske ställer jag frågorna nån dag.
Eller inte.
Jag tror, och hoppas, att min läkare tittar in här och läser ibland.
Då läser hon ju frågorna.
Men hon är så proffsig så hon kommer inte bara att svara rakt av så där.
Det är jag säker på.


Känslor under huden

Jag har läst att ALS-patienter kan drabbas av konstiga omotiverade skratt- och gråtanfall.
Det tror jag inte på.
Det är bara det att muskler i ansiktet försvagas så att man inte kan hålla masken.
Kommer sorgen över mig så gråter jag och känns det glatt så ler jag.
Ärligt, va?
Ibland när jag säger något till barnen som egentligen ska vara typ allvarligt talat, så kan jag inte låta bli att le.
För att jag känner mig glad bara för att jag har något allvarligt att säga, tror jag.
När jag lyssnade på sommarpratare i radion började jag nästan gråta vid påannonseringen av varenda låt. Då brukar de alltid säga något i ett speciellt tonfall som skapar ett litet känslosamt ögonblick.
Och det räcker.
Fast inte kan man kalla det omotiverat?!

Kanelbullens dag!

Ute och åt.
Blev bjuden på kaffe och kanelbulle eftersom det är kanelbullens dag.
Idag!
Jag hade fel, vilket betyder att vi inte alls på något sätt ligger efter.
Lunchen var god,
och trevlig.
Jag kunde äta och prata.
Jag kunde umgås.
Om man inte kan äta och prata-
när jag inte kan äta och prata-
kan jag umgås då?
Det är väl upp till dig?
Skjutsa mig runt i en vacker park medan du håller låda?
Träffas och sondmata?
Och jag säger tack via datorns talsyntes?
Lyssna på musik tillsammans, eller högläsning?
Kramas?
Tänk vad många kramar jag har fått det senaste halvåret.

Just nu sitter jag på uteplatsen i den varma höstsolens skugga.
Skön dyna under såväl rumpan som de bekvämt upplagda fötterna.
Datorn i knäet, yllekoftan med fjällskogsrandning som jag stickade en arbetslös höst i mitten av 80-talet.
Vadå fjällskogsrandig?
Joo, typ randig som en fjällnära skog...
Jâg har det bra.

Dagen efter kanelbullens dag

Gårdagen passerade utan bullar.
Det måste repareras.
Bullar kan jag nog inte baka, men väl äta.
Barnen bakar mer än gärna.
Särskilt bullar.
Och vad de kan!
När inte jag kan.
Jag kan:
Äta och prata.
Jo, jag kan äta själv och tala för mig, men inte vad som helst och hur mycket som helst.
En vanlig macka kan kännas för stor och tung att fumla med. Då får man dela den.
Bestick får inte vara för tunga. Jag ska ta med mina egna, lätta, idag när jag ska äta lunch med två Vänner.
Tuggor och klunkar ska inte vara stora utan små.
Det bästa är mat som är en så där lagom fast röra, bara att ösa in, eller små bitar att plocka in.
Men det har jag ju alltid tyckt.
Hur många har hört mig tala lyriskt om "enhetsrätten"- sånt där som man lagar till allt i en gryta eller form?
Eller vår slogan på Fältbiologernas kansli på 80-talet: "Det som är billigt är gott", fast det är ju en lite annan aspekt av kulinariteten.
Tala lyriskt kan jag fortfarande.
Fast kanske i begränsad omfattning.
Om jag är utomhus, har ansträngt mig, det är kallt eller jag har pratat för länge så tar rösten liksom slut, blir nasal och tonlös. Tål inga långa, eller snabba, haranger. Det är frustrerande. Särskilt om jag pratar med någon som inte förstår vad det beror på, eller om det är något viktigt jag vill ha sagt förstås.

Jag kan inte skälla på barnen längre och det är utvecklande för uppfostringsmetodiken...
Fast jag kör ju inte med "uppfostran" längre, egentligen. Jag är frälst av Jesper Juul. Uppfostran är förlegat. Vi ska behandla våra barn som vi borde behandla våra övriga medmänniskor, med hänsyn taget till att de har lite mer begränsad erfarenhet av vissa saker. Barnen alltså.
Nu fick jag det "sagt" också.


Kommentar till kommentarer

Hahaaa!
Det är ju för underbart med kommentarer!
Vadå torftigt att skriva en bok alldeles ensam när man kan ha en blogg.
Jo, jag tar faktiskt tandkrämen direkt i munnen ibland, och det är alls ingen dum idé. Fast det är ju lite sport också, att lyckas sätta på tandborsten samtidigt som man har den i munnen...
Och, jo, man sörjer nog hela människans liv när någon dör, men varför egentligen? Varje sekund som passerat, av både ens eget och andras liv, är ju ändå på ett sätt oåterkalleligen borta samtigt som ingen någonsin kan ta ifrån en de minnen man har av en människa.
Och, jo, det är väl lite Mållgan över Gud? Jag tror ju att Gud är vårt mänskliga påhitt men jag tycker inte själv att det är att på något sätt förringa fenomenet, snarare uppvärdera vår förmåga. Men det ger oss själva det fulla ansvaret. Vi kan aldrig skylla på att Gud har sagt si eller så för att hysa åsikter vi inte kan försvara på annat sätt. Att kärleken mellan vissa människor skulle vara mindre värd än andras, typ...

Minnesord

Jag läser minnesord också.
Man ska inte tro att dödsannonser och minnesord är något nyväckt intresse för mig.
Som jag minns det har jag alltid varit intresserad.
Länge blev jag varje gång besviken på att det inte stod någonting om det jag alltid undrar mest,
nämligen hur det var med döden och dödsorsaken.
Sjukdom eller olycka, långt eller kort, väntat eller oväntat
och kanske till och med något om den dödes egen inställning?
Jag har så småningom lärt mig att man inte skriver om sånt.
Möjligen har det blivit vanligare på senare tid att man med en kort mening nämner dödsorsaken.
Istället beskriver man den döda som en alltigenom god människa,
som alltid hade tid för sina vänner, ordnade trevliga sammankomster av olika slag i sitt öppna och välkomnande hem, uppoffrade sig, delade med sig av sin klokhet och livsvisdom till höger och vänster,
samtidigt som de hunnit med ett rikt arbets- och föreningliv där engagemanget för olika vällovliga syften sprudlat.
Kan det vara sant?
Minnesord skrivs inte om alla som dör, det har jag förstått.
Väljer man ut de riktigt goda, och vem gör i så fall det?
Är det tidningsredationerna som bara tar in en viss typ av minnesord, eller skrivs det bara en sort?
I själva verket är det väl ändå så att alla som dör har någon vän eller släkting som älskar och sörjer,
och minns människan så som den var?
Med goda och mindre trevliga egenskaper, mer eller mindre lyckat socialt liv och ett och annat arbete som man kanske inte ens trivdes med.
Älskad och saknad ändå.
Eller just därför.
Lite lagom ofullkomlig som de flesta.
När man tänker efter är det ju så att sina släktingar väljer man definitivt inte, men hyser ändå i många fall någon slags kärleksfulla band till, inte alltid, men oftast, och kanske särskilt när de dör. 
Sina vänner väljer man egentligen inte heller i särskilt stor utsträckning, åtminstone inte på grund av att de är särskilt goda.
Vänner blir människor man träffar på, råkar hamna sida vid sida med under kortare eller längre tid, och som man har något gemensamt med eller något utbyte av eller en skön likhet med, eller olikhet, som man uppskattar. Kanske någon som är ungefär lika lite god som man själv?
Ibland tycker jag att man försöker framställa det som att det bara är Gud och Jesus som riktigt kan älska människor precis som vi är,
att det är just det vi vill ha dem till,
men jag tycker nog att vi, de flesta människor, också är väldigt bra på det.
Vi försvarar dem vi älskar i vått och torrt, och vi sörjer, saknar och minns både ont och gott.
Varför kan det inte få skymta i minnesorden?

RSS 2.0