Operation PEG

Nu på onsdag läggs jag in och på torsdag morgon opereras jag.
Inför detta var jag på lungkliniken i fredags:

Lungvolym 2.33 liter och trycket i andningen hade knappt försämrats alls sen sist. Det tas också ett blodgasprov som visar hur man har det med syre- och koldioxidhalterna i blodet, och även detta visade på normala värden.


Det gläder mig.
Det är ju andan man lever på.


Före inläggning hinns det med ett möte med en arbetsledare för kommunens personliga assistans. Det betyder konkret planering av hur 45 assistanstimmar per vecka ska läggas upp.


Tisdag nästa vecka hämtar jag min permobil.


Sen är det väl bara att köra.


Min kropp har dåligt minne

Jag är förvånad.

Närapå förbryllad.

Så jag förstår om ni inte riktigt tror mig.
Min kropp minns inte hur det är att kunna.
Så for jag mister förmågan att göra något är det som om jag aldrig hade kunnat.

När jag får hjälp med det kan jag utbrista:

 - Men hur kan du göra det så lätt?

Vilket kan ge upphov till en lätt misstrogen kommentar om att jag ju gjorde det själv för bara någon månad sen. Ja, då tänker jag efter och vet att det stämmer.

Men gick det verkligen lätt?


Jag kan titta beundrande på någon som i all hast vänder rätt en ut- och invänd barntröja som ligger slängd i soffan.


En gång när vi satt och åt och en bordsgranne lyfte sitt glas och törstigt bälgade i sig några klunkar vatten, var min första spontana tanke:

- Men människa, vad gör du, det där går ju inte!


Därifrån till Let's dance, kanske?

Jag njuter mer nu än förut av att betrakta andra som gör sånt jag omöjligen skulle kunna åstadkomma.

Sjunga, spela, dansa, springa...


På ett sätt är det så skonsamt att kroppen inget minns.


Naturligtvis kan jag tänka och minnas med min hjärna att jag har gjort och klarat, och till och med varit bra på, en massa svåra och komplicerade saker som att virka dukar, riva morötter, klä på arga små barn och spela "O Helga natt" på saxofon med munstycket upp och ned (en annan ganska lång historia...)


Det är faktiskt samma sak med talet,

även om det är den fysiska förmåga jag saknar mest när jag tänker på saken med mitt intellektuella minne.

Min kropp utan minne talar med den röst den har.
Oftast hörs det vad jag säger, ibland inte.


Jag tittar på kort från förr och tänker på vilken tur det var att jag var så stark och frisk då, så jag kunde göra allt det där.

Och känner mig fullkomligt onaturligt obitter.


Ulla-Carin, du ringde till en gammal telefonsvarare du hade spelat in med din gamla vanliga röst, lyssnade och grät. Det trodde jag att jag också skulle göra. Men jag tittar på en ett år gammal film där jag pladdrar och tjattrar.

Det var då det, tänker jag.
Känslokallt.

Känslokallt?


- Tänk vad man har vant sig vid att du pratar så här nu, säger hon som visar mig filmen,  förvånat och till synes osentimentalt.


Är det min inställning som gäller?

Påverkar den hur alla andra känner?


Mysigt

Jag som alltid har kunnat rysa av välbehag bara av att befinna mig på en tågperrong.

För att det är

allas

gemensamma

väl fungerande

transportsystem.

En gång när jag åkte länsbuss en tidig solig höstkall lysgul morgon

och en ung tjej klev på

och det var nåt trassel med hennes busskort

och dansbandsmusiken singlade ut ur radion

och den snälla chauffören nickade åt henne att åka med ändå

började jag nästan gråta.


Nu får jag åka sjuktaxi.
Det finns ett system,

uppbyggt av alla som cyklar och orkar och kan.

För alla som inte kan.
Och vi åker tillsammans.
Blind med sin ledarhund, tant med sin rullator,

utvecklingsstörda, stappliga och fumliga.

Vi åker runt och släpper av varann,

och på varann.
Chaufförerna hjälper alla.

Med allt som behövs.

De är tjocka eller smala, med svart mustasch eller utan,

och de backar som gudar.

Som ingen annan bil får vi åka på Drottninggatan.

Vill du sitta fram eller bak?

Jag sätter mig fram.

Känner mig trygg,

omhändertagen,

och njuter.


Senaste nytt

Min läkare föreslår att det är dags för en PEG.

Alltså en knapp på magen som döljer en direktpassage in i magsäcken,

utan att passera svälj.

Fast jag kan ju äta och svälja och dricka med sugrör!

Ja, men för att själva det operativa ingreppet ska vara så riskfritt som möjligt och man ska slippa lunginflammation ska det göras medan man har goda andnings- och lungfunktioner.

Tungt argument.

Dessutom behöver man inte använda den bara för att man har den.

Ska man bara lyssna och göra som doktorn säger?

Nja, jag försöker tänka efter,

och så mejlar jag mina sjuka kompisar.

Vad de än svarar känns det som guld värt.

Jag tror att jag litar på min läkare och lägger in mig nästa vecka

Gjort är gjort

Gjort är gjort.
Men jag borde ätit mer fett och färre kolhydrater.

Jag borde haft fler håltimmar.

Varför är håltimmar nästan utrotade?


Det blir håltimme.

Några kompisar har några kronor var.
Det räcker till en Bergis (i Västsverige Barkis).

Smör och ost finns alltid hemma i någons kylskåp,

eller bara smör,

som man går hem till.
Man skär och brer och smular

Och dricker te till.

Sen finns det en hel hylla med gamla Starlet

som man läser under tystnad.

Sen har håltimmen gått och det är bara att sopa ihop smulorna och gå.

Tillbaka till de vanliga timmarna.


När man sen har barn i sådär 5-10 års ålder,

som ska lämnas och hämtas på kalas och aktiviteter,

då kan man få en slags håltimme igen.

Man avlämnar nervöst och/eller entusiastiskt barn i skum föreningslokal

eller hos kalasglittrig familj,

där man ibland får ägna ett par minuter åt att förklara varför det inte alls passar bra att man stannar och tar del av kaffet, tårtan och den goda stämningen.

Avhämtning någon timme senare,

och se där har man sin håltimme,

bara man varit klok nog att inte samla på sig för många nyttiga ärenden att utföra.


Sitta på en sten vid en vägkant eller en stol på ett café.

Glo.

Köpa en Bergis.

Fast vad är en Bergis utan smör och gamla Starlet?

Nej, bara glo är bättre.


Var rädd om dina håltimmar!


Om du har några?


Let's dance

Mat-Tina och Tony är mitt hjärtas favoriter, Susanne smälte jag överraskande för, Ulf lider jag med, jag tror han tar det hela mycket allvarligare än han tål, och grisbonden kan man väl inte annat än hoppas på.

Skönt att Agneta är utbytt.

För Agneta.

Da Silva gillar jag vem de än dansar med.

Cecilia och Richard puttar vi först tycker jag.

Mi och Tilde kommer att åka ut av sig själva.


Let's dance är viktigt.

Det är viktigt att engagera sig,

bestämma sig för vad man tycker och känner.

Det är viktigt att hålla koll på hemsidan,

så man vet vad som sagts och gjorts.


Det vill jag slå fast.


Återkomsten

Grått nytt år.


Jag kan gå 800 m, sen är jag trött och darrig i benen.

Permobilen kommer snart.

Jag kan med ansträngning lyfta ett lätt bestick från tallriken till munnen,

helst med protein och fett på.

Korv, avokado, kräftstjärtar, köttbullar...

Jag kan svälja allt.

Men jag kan få en droppe i vrångstrupen också.

Jag kan skriva min namnteckning,

och skriva på datorn.

När jag inte orkar räta ut långfingret skriver jag med knogen eller mitt tangent bord på skärmen.

Jag kan gå långsamt uppför en trappa.

Jag kan ramla fort utför en trappa,

men det har jag inte gjort.


Jag kan läsa, det är klart att jag kan läsa.
Jag sitter i soffan med boken i knäet och bläddrar med mina egna fingrar.


Jag har just läst ut tredje boken i Millenium-trilogin.


Sådana där som Ekelöf och Tranströmmer, de är ju duktiga på att få till det.

Men jag förstår ändå ungefär hur de gör.

Filar, slipar, funderar, formulerar.

Tror jag.


Men att skapa det som Stieg Larsson har gjort med de där tre böckerna det är helt obegripligt för mig. Att hitta på en story befolkad med fiktiva personer och göra det så trovärdigt, så fängslande, så omfattande och så komplicerat, det övergår helt och hållet mitt förstånd.

Och då blir jag imponerad.

RSS 2.0