Mina Vänner

Städade sekretären.

Hittade Mina Vänner-boken.

Behöver inte förklara vad det är, va?


Nu för tiden skickar man runt frågeformulär till varandra på nätet.

Roligt kanske.

Men man hittar dem inte när man städar sekretären om trettio år.


En del av er finns med i boken förstås.

Jag kan läsa om att din högsta önskning var köttbullar, att du tänkte bli journalist och att du  inte beundrade någon alls...

Det är roligt.


Men det roligaste av allt är "skådespelare jag beundrar".


Nästan alla mina kompisar, syskon och kusiner i mellan- och högstadieålder klämmer till med namn som Nils Poppe (mycket vanligt), Thor Modén och Sune Mangs.


Va?!?


Men hur ofta gick vi på bio?

Och vilka filmer gick på TV?


Jag önskar jag kunde lägga ut hela boken här på bloggen, men om det nu inte blir av så får du komma hit och läsa, du som misstänker att du finns med.


Om du har tråkigt nån dag- städa sekretärlådan...


Många små underverk

Jag säger bara, kolla in kommentarerna till inlägget "Glenn Miller och jag".

Jag blev så glad!


Det blommar av bara attan i vår rabatt.

Tulpaner, Scilla, Påskliljor, Pingstliljor, Violer, Primula, Pärlhyacinter.

Varje dag är jag ute och beskådar dem. 

Ute är det inte så mycket jag kan göra.

Men beskåda kan jag.

Då får man göra det länge.


Lyssna på radio är jag också bra på och det kan man dessutom göra samtidigt som man beskådar.

Men man ska sitta skönt.

Det kan jag göra nu eftersom jag just varit hos min hjälpmedelstekniker som har ställt in nackstödet på min permobil.

Oj, vad jag ska luta mig i eftermiddag!


Hon fixade däcktrycket också.


Tänk att jag råkar bo granne med "Centrum för hjälpmedel".


Nästa lilla underverk:

Det har beställts en matningsmaskin till mig!

Det fanns en sån också, det var väl det jag anade, allt som man tänker ut har någon annan också tänkt på.

Jag lovar att rapportera vidare om hur den funkar.


Sist men inte minst har jag själv kommit på lösningen på sno-in-sig-i-täcket-problematiken.

Med säkerhetsnålar fäster man överkanten av täcket i madrassens sidor. Sen kan man vända sig bäst man vill därunder utan att snärjas.


Strax ska jag äta Kryddig ugnskyckling.

Mums...


Surt

Vitsippsbackar, årtor, krickor och en skedand.


Men det hade varit förbannat skönt att cykla dit,

istället för att åka uppför rampen till färdtjänstbussen.

- Men du kan ju inte cykla, då är det väl jättefint att du får åka färdtjänst istället?

Ja, det är ju det.


Surt.


Surt att jag förlorar i Betapet hela jävla tiden.

Får bara taskiga konsonanter och måste byta.

Motståndaren drar ifrån och gör rullningar

och jag måste byta igen för jag fick bara konsonanter en gång till.

Ratingen försämras snabbare än mina benmuskler,

och det vill inte säga sakta.


Surt.


Inte är det skönt att gå och lägga sig heller.

Jo, en stund,

tills jag känner att jag bara måste vända mig på sidan.

Stånk, stön, svett, insnodd i täcket.

Strax ont i axeln jag ligger på.


Surt.


Min mun  har krympt.

Jamen det passar väl bra om man ändå knappt kan prata?

Jo, men det är ju skönt om läpparna når runt tänderna åtminstone.

Funderar på om man skulle dra ut några störande framtänder

som ändå bara står ut

och är ivägen när läpparna ska slutas.

Och så amputera den mest värdelösa armen.

Den är tung så jag får ont i axel,

svettig och ivägen när jag försöker sova

och duger inte till något nyttigt.

Sen fortsätter man så och plockar bort kroppsdelar vartefter de mister sin betydelse.

Mindre att hålla rent,

mindre att släpa på.


Till sist bara min lilla hjärna kvar i en skål.


DÅ,

kommer de på ett riktigt botemedel som kan göra alla ALS-sjuka friska.


Då blir det riktigt surt.


Fåfängt försök

Det där med de bästa böckerna.

Tack för att ni delade med er av många bra boktips.

Och många bra förklaringar till varför det var bra boktips.

Men jag har inte läst någon av böckerna.

Det fungerar inte så.

Ibland känns det inte ens som om jag väljer vad jag läser.

Det bara kommer över mig, kommer förbi, knackar på, kliver in.

Det får väl vara så.

Jag är begränsad till lyssningsbar läsning nu, 
eller e-böckerna man läser direkt på skärmen.  

Från cd-bokhyllan på biblioteket föll det över mig en bok av Marian Keyes, "Sista chansen".

Det var där bögen fanns,

som gav en halv natts god sömn,

i övrigt var det en ganska långtråkig och meningslös historia.

Som jag har ägnat ca 14 timmars träget lyssnande.

En annan bok, som jag tror är riktigt bra,

"Ett ögonblicks verk" av Anders Paulrud, 

ligger och väntar,

men är inläst av en sån stolpig inläsare att man mest blir sur av att lyssna.


Klassiker tror jag inte heller på.


Nu ska jag spela Betapet.

Uppfriskande

Idag har jag blivit lite vårdad.

Jag har tagit bort slangen på magen,

vilket gjorde ont,

hon bara tog tag och slet ut den så maginnehållet skvätte,

men det ska ju vara lite ont och snusk när man är på sjukhus,

och ersatt den med en knapp.

Lite mer fippel under tröjan när man ska använda den blir det ju,

men ack så skönt att slippa den dinglande slangen som kunde komma i kläm och öppna sig och fastna,

och vem har något emot lite fippel under tröjan om man tänker närmare på saken.


Litiumnivån i mitt blod är uppe i 0.3 (allt ska ha en enhet så jag drar väl till med mmol/cm3)

Det är för lågt, ska upp i 0.4, så jag ska öka dosen med en tablett varje kväll.

Jaha, då är det därför jag inte känt av några förbättringar i försämringstakten!

Eller hur?!

Det säger vi.

Vänta bara till nästa vecka...


Till sist 3 saker du ska känna dig förbannat nöjd när du gör:


  1. Sover på mage.
  2. Greppar en mugg kaffe eller te och bara dricker, helst uppkrupen med benen i soffan.
  3. Småpratar, struntpratar, dösnackar en sån där liten onödig dialog med någon du känner eller inte känner.

Känn att du har ett rikt liv och är privilegierad.


Å nu då?

Google-annonsen "Är du rädd för döden?" dyker upp ibland under mina inlägg.

Det förstår jag.

Klicka på den någon gång, där finns en del tänkvärt.


En typ som säger att sjukdom är en del av livet  t ex.

Kanske inte så revolutionerande varken tänkt eller uttryckt?

Sant i alla fall.


Jag är inte rädd för döden.

Och när man inte är rädd för döden

behöver man inte vara rädd för nånting annat heller.


Inte rädd för att flyga,

inte rädd för att ramla ur permobilen,

inte rädd för att ramla fast man knappt kan gå.


Jag kan knappt gå.

Från sovrummet till badrummet på morgonen

brukar jag gå ändå.

Jag kan ramla precis när som helst så det är bäst att någon går intill.

Hittills har jag bara nästan ramlat.

Annars har jag en smidig stol på hjul vid matbordet som jag kan åka i lite hit och dit i lägenheten.


För en vecka sen kände jag av flera symptom som skulle kunna vara tecken på försämrad andning: huvudvärk, sömnighet mitt på dagen och så den dåliga nattsömnen.


Igår var jag på lungkliniken och tog ett blodgasprov (visar alltså hur det står till med gasutbytet i lungorna).


Alla värden var bra!


Jag har haft gäster i veckan också.

En syster och två kompisar och två medföljande små lillebrorsor.

Lockad av åteln dök ytterligare en kompis upp en stund.


Prata, umgås, assistera och assisteras.


Åt var och en efter behov,

av var och en efter förmåga.


Då blir det ljuvligt.


Tänk så många,

viktiga,

innehållsrika

möten, samtal, mejl, brev och blickar

som nått mig

det senaste året.


Klart jag helst skulle bli frisk ändå,

men det är plåster på såren.


Glenn Miller och jag

Med mig och Glenn Miller är det så här att på högstadiet hade min klass under en kort, men ack så betydelsefull tid, en vikarie i musik som hette Randy Haves.

Randy var amerikan och bröt på amerikanska.

Han såg ut som Jesus med långt mörkt hår och skägg och han gjorde musiklektionerna till ett äventyr.

Vi skulle leka och ta i varandra.

Sjunga, spela och komma loss.

Lyssna och känna.


En lektion spelade han upp en massa olika typer av musik för oss och vi skulle nog bara just lyssna och känna.

Han spelade en låt som jag kände var alldeles särskilt bra, så jag gick fram efteråt och fick veta att det var något med Glenn Miller.


Det måste varit hösttermin för jag gick genast hem och sa att jag önskade mig en Glenn Miller-skiva i julklapp.

Mamma blev glad,

och kanske var det det första tecknet.

Innan jul, men inte innan mamma hann köpa skivan,

måtte fler tecken ha fått mig att förstå att en 14-årig tjej 1978 inte ofta var ett Miller-fan.

Hur skulle det bli att efter jullovet berätta att bästa julklappen var en Glenn Miller-skiva?


Jag ångrade mig.

Jag hade dåligt samvete för min glada mammas snälla inköp.


Jag hade lätt för att få dåligt samvete,

och brukade så småningom lösa det genom att gråta ut hos min snälla mamma,

som förstås denna gång försäkrade att jag inte alls behövde få den där skivan för det fanns andra som skulle bli så glada för den.

Typ pappa, eller någon annan i rätt ålder...


När jag flyttade hemifrån hade jag med mig en kassettinspelning av skivan.


Nu, snart, söndagen den 27 april kl.16 spelar Jan Slottenäs Storband "In the Glenn Miller Mood" på konserthuset.


Jag har inga svårigheter att erkänna att jag tänker gå.


Följer du med?


Barmhärtigt och obarmhärtigt

Först vill jag säga att det förra inlägget legat mycket länge i slipgropen i min hjärna.

Bara så att ingen tror att jag börjar tycka det är dags att lämna in redan nu.

Min kropp duger till väldigt mycket än så länge.


Något som min kropp inte är så bra på är att ligga skönt i sängen och sova på nätterna.

Täcket snärjer mig, armarna är svettiga, orörliga och kommer i kläm hur jag än vänder mig och näsan blir täppt av snorkråkor jag inte kan peta ut.

Låter inte så muntert, va?

Nej, men för det första sover man alltid mer än man tror när man är sömnlös.


För det andra finns det barmhärtiga drömmar.


Jag lyssnar på kvällarna på en ljudbok där en av huvudpersonerna är en stilig modeintresserad bög.

Lyssnar tills jag nästan sover.


Så inatt drömde jag att jag var en stilig modeintresserad bög,

och då gick allt så mycket lättare.

På något sätt blev alla mina rörelser finare,

alla mina armar finare.


Det räckte långt in på natten.


Det hade man inte kunnat tro.

Inget man skulle tipsa en sömnlös om i första taget.


Till sist måste jag få säga det:


Den allra första vårsolen,

när en liten snöfläck smälter

och man faktiskt blir kall om man sitter ute för länge,

den är verkligen njutbar.


Men,

nu när det öser på för fullt,

värmer av jackan,

och inget grönt ännu har kommit,

så är jag inte helt odelat positiv.


Jag tycker att ljuset är obarmhärtigt.

Mot mina ögon,

mot de nu gulbruna gräsmattorna som sett så gröna ut hela vintern,

mot min dammiga krage på jackan,

mot glåmiga vinterbleka ansikten.


En stund tycker jag det.

Det finns ju krokusar.


Kropp och liv

Man får en kropp när man föds.

Den kroppen ska man bo i så länge den räcker.

Man kan i viss mån, ett tag i början, bygga upp sin kropp.

Man kan vårda, måna om och lite skydda sin kropp,

som ständigt attackeras av virus, bakterier, inkräktare, framrusande föremål, olyckor och slagsmål.


Om man ska leva måste man förbruka sin kropp.

Lappa och laga under tiden.

Men slita ut den.


Inom ekologin talar man t ex om reproduktionsansträngning,

med vilket man menar den fysiska uppoffring, eller satsning, en individ gör för att föröka sig.


Det ordet har ekat i mitt huvud många gånger,

när armarna varit långa av bärande av sprattlande ilsket barn,

hjärnan mosig av dålig sömn,

eller hela kroppen svettig av att man glömde matsäcken till dagis och det är två minuter tills mötet på jobbet börjar...


Reproduktionsansträngning.


Föröka sig, det är en av alla de trevliga saker man kan slita ut sig på.


Om man tänker efter,

så bör man tänka efter,

vilka saker man väljer att lägga kraft på.


När kroppen tar slut,

när den inte duger någonting till längre,

då lämnar man den.


Jag börjar faktiskt tro att när det blir så,

när man inte kan göra någonting längre,

då lämnar man frivilligt.


Jag tror att man dör när man vill dö.


Men då har man funnits.


En ofantlig mängd människor har funnits,

och gjort sitt avtryck.


En mycket liten bråkdel av denna mängd är vi som finns just nu.


Det viktiga är inte att finnas
utan att ha funnits.


RSS 2.0