Albanien nästa!

Jag var på stan igår.
Första gången sedan den olycksaliga förkylningen i augusti.

Det var underbart med folkliv, shopping, vårsol, nästan inga ytterkläder, stan ombyggd och ett färskt handikapparkeringstillstånd.

Men det mest underbara var att jag var många timmar hemifrån, åkte med vår egen buss och överlevde.
Utan hostmaskinen.

Jag sa till assistenterna när vi åkte att nu låtsas vi att vi är på väg till albanien.
Det har varit ett skoj, en dröm, ett låtsas, hela vintern att i sommar ska vi åka till albanien.

Nu darrar drömmar om utflykter igen.
Realistiska plötsligt.
Kanske kunde bli en natt på Sheraton igen...

Kanske kanske stugan i skogen?


Drömma är halva nöjet.

vår

Jag har bytt till kortärmat.
fetaste vårtecknet.
Bättre än tussilago.
Skönare än solen.
och nu blir det så.
Till i höst nångång...

vill

jag behövs inte.

man kan inte tro att man ska behövas för att leva.
Vem som helst kan dö och utrymmet man upptagit  översvämmas blixtsnabbt av allt annat.
på jobbet klarar de sig redan.
Familjen klarar sig, det vet jag.

Om man ska vara här måste det bygga på att man vill.

Jag vill vara här.
Jag vill se nästa avsnitt.

Hipp hurra!

Idag fyller min svärfar 80 år.
Min käre svärfar.

Hela familjen åker dit och gratulerar.
alla utom jag.
Jag kan inte hedra honom med min närvaro.
Jag kan inte resa i flera timmar.
kanske är jag feg.

Men vad kan jag då?
Jag kan skriva.
Jag har en blogg.

Därför kommer nu min hyllning här!
Hoppas du uppskattar det, käre svärfar.

En gång möttes vi, sittandes på en trottoarkant utanför ett badhotell i Danmark. Det hette väl att vi skulle titta till barnen. Men egentligen är det så att vi är gifta med varsin människa som är BÄST på vissa saker.
Att packa till exempel, och nu var det hemresedag.
Vi såg med förståelse på varandra. Där har vi definitivt något gemensamt.

Men svärfar själv är minsann också bäst på en hel del :
Odla största pumpan,
ympa fruktträd och känna igen äppelsorter,
Och laga vad som helst med hjälp av en pappkartong, en bit heltäckningsmatta och lite skrot från verkstan...

Han är en god berättare, kanske delvis för att han har så mycket att berätta.

Och så är han en stor varm människovän.
Jag är ju en människa,
så jag är hans vän.
Men det är ju det att jag tror att vem än hans son kommit hem med så skulle han blivit en god svärfar för han hittar något gott hos alla.

Grattis!

Vårsol javisst

Så har jag då premiär besökt det gula husets altan.
Vi har förstås en altandörr men där kommer jag inte ut.
Jag får gå runt.
En tjock bil nästan i vägen, tjockt grus är svårt att köra permobil i, spalje att runda, lerig fast isig gräsmatta.
och så mina ramper.
Sen är jag där.

Solglasögon, solskärm på datorn, hatt.
Ändå inte en chans att skriva på datorn.

Solen gassar.
Lätt att bli för varm.


Jag är här, tänker jag.
Lite skönt.
Men utsattheten överväger faktiskt.

Varför ska jag sitta här?
Jag vill in.

Hen!

Maten!
Sa jag inte det?
maten, drycken, matlagningsprogram och Per Morberg
Försöker jag göra slut med,
Men det går dåligt.

Hen?

Jag försöker göra slut.
Jag är sviken och bedragen.

Otrogen också?
Ja jo, det kan man lugnt säga.
Alla andra får, utom jag.

slagen?
Det känns så iallafall.

Spring för livet.

Men det är svårt.

Jag tycker ju så mycket om.
Jag längtar ju så.

Bara titta på och höra talas om räcker för att få mig ur balans.

men nu börjar jag bli arg.
Ska det behöva sluta med hat för att jag ska kunna göra mig fri?

Jag funderar på om det skulle hjälpa att bli sportintresserad?

Ynnest

Det är en ynnest att få frysa lite.
när jag varit sådär varm.
Man kan inte skydda sig mot värme.
Jag får panik av värme.
Men när jag lyckats svalna, och rent av börjar frysa, då är det befriande.
Åh, en ynnest att få frysa!

Sen hörde jag en som kommenterade vasaloppet som sa att det var en ynnest att få åka skidor.
Träna hela kroppen, vara ute i naturen, träffa glada människor, klart det är en ynnest att åka skidor.

,Tänker du så någon gång?
Det är en ynnest...

Dövörat

Jag har vaxpropp!
Gud, va taskigt det känns att bli berövad halva hörseln.
Men det går ju att bota. Ha, för en gångs skull.
Två ögon och två öron, det är ju i stort sett vad jag har kvar.

Vaxpropp!
Liksom som om någon ville påminna mig om att vara tacksam för det jag har...

RSS 2.0