Passar jag för mitt liv? Del 2

Att inte kunna röra mig passar mig förvånansvärt bra.
Jag var ju en ganska aktiv och rörlig människa när jag var frisk.
Det är som om jag har kopplat bort kroppen totalt.
Senast jag kunde röra på mig var det benen. Jag kunde lyfta upp fötterna på fotstöden själv. Och trycka ifrån lite mot fotplattorna, så jag kom upp några mm i permobilen.
Det var nästan jobbigare att kunna lite än ingenting alls.
Nu tänker jag ibland att jag ska verkligen försöka att flytta en hand till exempel, men det går liksom inte ens att försöka.
Svårt att förklara hur det känns att vara helt förlamad.

En sak som många tycker verkar jobbigt är att inte kunna klia sig .
Men för mig är det så att om jag inte kan klia mig själv, så kliar det inte på mig. Det är klart att jag känner retningar i huden då och då. Men 99% av gångerna går det över av sig själv om jag tänker på något annat.
Den sista procenten försöker jag förklara för en assistent, men det är nästan omöjligt att träffa precis rätt.
I vecket på utsidan av höger näsvinge...
Typ.

Passar jag för mitt liv? Del 1

Jag tänker ofta på om jag passar bra eller dåligt för det liv jag lever.
En sak som passar väldigt bra är att jag får se på tv nästan hur mycket jag vill.
Jag älskar tablå tv.
Det är ju på utgående, så det var tur att jag blev förlamad i tid.
Snart finns inte möjligheten att råka få se ett överraskande bra program bara för att man har tvn på utan man måste alltid välja själv.
Hoppas att jag får dö före tablå tv.

Det som jag passar allra sämst för är nog att ha assistans.
Jag är urdålig på att visa tacksamhet och uppskattning, och dessutom är jag tråkig.
Jag kan inte vara kompis med assistenterna och jag delar inte med mig av mitt privatliv i särskilt stor utsträckning.
Assistansen har lärt mig enormt mycket om personlig integritet.
Framför allt om min egen integritet, men också om hur olika det kan vara.
Jag kan visa mig naken för kreti och pleti utan några problem.
Men jag blir oresonligt arg om någon lägger sig i, eller försöker hjälpa mig med , kommunikationen med min son.
Bara som exempel.

Dagens visdomsord

Jag har nått en insikt
Om man inte vill svettas
får man finna sig i att frysa lite

Aahhh!

Nu kan jag lata mig resten av livet.
Så känns det
nu när föreläsningen är avklarad
Tekniken funkade,
ögonstyrningen funkade
och jag funkade.
Puh! :-)

Så går en dag ifrån vår tid och kommer aldrig åter

Det blev kväll idag också
men inte går det av sig själv precis
När jag hade stigit upp imorse
var det som en lång grå räcka av timmar att fördriva
Inga ärenden att uträtta
Inga planer på att gå ut
Inga måltider
Ingen annan än jag som kan hjälpa till att få tiden att gå
Jag vilade i sängen en timme,
inte för att jag behövde det
utan för att få tiden att gå
Klockan var ett när jag var tillbaka i permobilen
Hörlurarna på
Lyssnade på tre olika podcast,
80 väldigt goda mackor,
Mammas nya kille
Alex och Sigge.
Skrattade åt alla
Sen var det en Molin skröna på tv
En timme till gick
Sen fortsatte tv kvällen med Rapport, Gokväll...
Och så började jag skriva det här.
Bara några timmar till läggdags
Det blir nog Klassfesten på fyran, och Scott och Bailey på ettan
En drömdag för en stressad människa
En utmaning för mig

Men idag

Idag är jag klibbig av svett över HELA kroppen.


Just nu!

Jag är inte klibbig av svett nånstans och fryser inte.
Jippi!

Att resa eller inte resa

1
1
En assistent frågade mig om drömresmål.
Pakistan, sa jag.
Det är sant,
om jag hade varit frisk.
Kanske kunde vara au pair i Islamabad.
Men nu är jag ju förlamad.
Och jag har varit varit nästan överallt.
Island, Australien, varanger, Thailand, nästan hela Europa.
Måste man se så mycket mer?
Det är klart att Norwich skulle jag vilja se...
Och kanske en temaresa Min europeiska familj.
En helg i Stockholm med syskonen.
Eller bara en dag i sommarstugan.
Men det är ju så BESVÄRLIGT att resa.
Jag har ju inte fått till en tur till Ånnabodasjön ens på flera år!
Det är assistans och färdtjänst och hundra saker på packningslistan.
Och så all PLANERING!
Nej, jag är inte en sån som söker den typen av utmaningar.
När jag var liten och lekte med mina syskon var jag alltid den som tänkte på hur mycket det skulle bli att städa efteråt.
Sån är jag.
 

RSS 2.0