OS

Jag känner mig inspirerad av OS.

 

När man valts ut att vara med

kan man inte bara lägga sig och grina när det blir motigt.

 

Staka på,

fokusera,

bit ihop om blodsmaken i munnen.

 

Det kan bli en guldmedalj

eller en tjugosjunde plats.

 

Man själv en värdig deltagare.


Musik och människor

Man kan inte bara börja lyssna på Flamingokvintetten.

Det vet man ju.

 

Vilken musik man lyssnar på är så mycket markering av vem jag är.

Men Spotify befriar.

Man behöver inte skylta i skivhyllan med vad man valt.

Man kan prova lite här och där.

Man kan lätt hitta nytt.

 

När jag lyssnar på baskisk musik har jag ingen aning om vilken slags människa jag bedöms vara om jag lyssnar på just den sortens kampsång.

Befriande.

Jag vet inte ens hur man är om man lyssnar på country i USA?

 

V. 8 är mitt tips en hel skiva som heter:

Någonting att äta någonting att dricka, Inspelningar från motbokens tid.

 

Första låten är ju något av min favorit alla kategorier.

Sen är hela skivan stinn av förlegade könsroller och en attityd till alkohol som är långt ifrån bag-in-box-smuttande.

Jag tycker det är roligt,

jag tycker om musiken

och jag tycker det är en nyttig påminnelse om att det inte alls är längesen det var helt ok att ”stjäla en kyss” och skriva putslustiga sketcher om supande män och kvinnor som tar hand om dem.

Tätt under ytan av feminism och modernitet finns det här kvar.

Människor lever som haft en egen motbok.

 

Jag lyssnar ofta på Ring P1.

Det är lite samma sak.

Man får höra människors åsikter

fritt från Mona och Fredrik och medelålders journalister.

Jag vet, där finns en telefonsluss som styr och normaliserar, men ändå.

 

Många olika människor.

Respekt!

 

Mycket olika musik,

en vacker dag är jag så befriad att jag klickar på Flamingokvintetten.


Pratar jag?

Nu kan jag ju inte prata.

Jag undrar

om tankarna förändras av det?

 

Jag har försökt vara uppmärksam på hur jag tänker.

Jag tror att jag verkligen slutat prata.

Det jag formulerar för mig själv är i skriven form,

eller elakheter,

onda repliker som det aldrig skulle falla mig in att uttala.

 

Att ”prata” via datorn är ju inte att prata

lär man sig efter ett tag.

Det går inte att hänga med i ett vanligt samtal.

Du anar inte hur snabbt du glömmer och går vidare när du pratar.

Jag kan höra något intressant i ett samtal.

Trettio sekunder senare, när min kommentar är formulerad och jag klickar på tala,

ser folk ut som frågetecken.

De har hunnit byta ämne och helt glömt vad som var på tapeten för en minut sedan.

Prata är här och nu.

 

Jag pratar inte längre,

jag skriver.

 

Fast jag försöker säga något ord ibland så jag ska märka när förmågan börjar återvända…


Mat. Sista avsnittet?

Nu är det så här:

 

tre påsar kycklingsoppa om dagen,

plus lite annat i slangen och lite i munnen

(till exempel medicin blandat med juice och förtjockningsmedel morgon och kväll).

 

Känns lite som kampen är över och jag har kapitulerat.

Samtidigt har jag insett varför det var så lätt att hemfalla åt näringslösningarnas doftlösa värld.

 

Det är inget kul att bli matad,

att maten rinner nedför hakan.

Hur bra assistans man än har så är det frustrerande.

Mosa för mycket, mosa för lite, för lite på gaffeln och för mycket, gegga ihop eller inte…

 

Och så äter man ensam men ändå inte ensam.

 

Nu slipper jag tänka ut specialmat.

Slipper planera och instruera.

 

Och jag slipper mycket slem i lungorna verkar det som.

 

När övriga familjen kommit hem och äter kvällsmat halv sex är jag långt ifrån lunchsoppan och en timme återstår till kvällspåsen.

 

Magen vrider sig av hunger och törst när dofterna når mig.

 

De äter aldrig sås.

 

När jag börjar tillfriskna hoppas jag att armmusklerna kommer i takt med svalget och tungan så jag kan äta själv.

 

Musik v. 7 Mikel Urdangarin som sjunger på baskiska. Tydligen ett språk utan nu levande släktingar. Jag gillar att höra musik på språk jag inte förstår. Men man tar ju risken att han sjunger om hur mycket han gillar våld och bombdåd för Baskiens skull förstås.

 

Är det någon som har hämtat hem min spotifylista och som kan säga om det funkar att den fylls på varje vecka?


Det snöar

- ISTID, sa någon.

 

Det klack till i mig.

 

- JAAA, en stor gemensam katastrof som drabbar alla,

inte bara mig.

 


Gräs

Kan två grässtrån stötta varandra?

 

Det är jag som är sjuk.

Drabbad.

Fösvagad, förtvinad, assisterad, avtorkad.

 

Men Mannen.

På hans axlar dimper sten efter sten.

Sysslor, ansvar, allt jag inte kan eller orkar.

Tandläkarbesök, matlagning, räkningar, kalasinbjudningar…

Ovanpå det all administration, mediciner och kontakter min sjukdom ger upphov till.

Lägg därtill sorg och förtvivlan, egen och andras. När mina tårar någon gång svämmar över är det förstås inför honom.

Som grädde på moset ett jobb att sköta.

 

Två grässtrån kan tillfälligt luta sig mot varandra.

Faller en daggdroppe snett rasar de

för att resa sig igen vid nästa solsken.


Söndag

Jag har nyss fyllt 45 år.

 

Jag fick ett underbart överraskningsparty.

 

Ingen ångest vilar i min 45-åriga kropp.

Det är jag mycket tacksam för.

 

Titta på Himlen kan vänta,

på svt play.

Det är mycket bra.

 

V. 6 spelar jag Ska –P.

Spansk punk .

Tyvärr tycks de plädera för legalisering cannabis och det har jag svårt för,

men nu är de favoriter ändå.

 

Och så fucking Valentine.

Det är ett skitfirande.


Cool

När man börjar på gymnasiet får man nya kompisar.

Såna som man inte känt sen dagis och som inte känner ens föräldrar.

Om man tar hem en sån kompis kan det hända

att ens mamma just då hänger och dinglar i en grön sele i hallen

med rumpan bar.

 

Skräckscenario?

 

Ja, eller också säger man:

- Haha, det gör inget!


mat del 56...

 

v. 5 Finntroll.

Finsk blandning av death metal och folkmusik. Med en sångröst som liknar min när jag är som argast på mina barn. Man är hes i flera dar efteråt.

Lyssna och njut.

 

För övrigt är jag i akut behov av en egen Carl Jan.

Någon som föreslår, planerar, handlar och lagar maten precis som jag vill ha den.

 

Tre påsar kycklingsoppa om dagen,

som innehåller allt jag behöver,

gör mig totalt matt och skithungrig.

 

Hur kan man bli matt när man redan är förlamad?

Det kan man.

 

Kom då Carl jan!

Förhindra att jag tynar bort med kycklingsoppa i mina ådror.

 

Jamen vad vill du ha då?

Hur ska det vara?

Det ska vara gott, det ska vara löst och mjukt.

Och gott.

Och fett gott.


Haha

En flicka klev på bussen,

råkade tappa godisen hon hade i munnen

men fångade snyggt upp den med vanten

och stoppade den i munnen igen.

När hon skulle köpa biljett sa busschauffören:

 

- Har du fått ludd på karamellen?

 

- Nej, jag är faktiskt bara 9 år, sa flickan.

 

Hahahahahahahahahahahahahhahahah.

 

Det tycker jag är jättekul!

 

Tänker mig en storbystad chaufför som blir alldeles konfys av svaret hon får.

 

Hur mycket sorg man än bär på

kan man skratta.

 

Just den här historien har fastnat hos mig och jag skrattar så fort jag tänker på de två replikerna.

 

Har du en sån?


Då får det bli så...

 

…att jag skriver i inläggen vilken musik jag väljer, för er som inte har Spotify.

 

Hittills:

 

v1 Zac Brown band

v2 Joe Dassin

v3 Abalone dots

v4 Melody Gardot

 

Jag älskar hennes nonsenssång!

 

Det ska vara musik som är ny för mig, det är enda regeln.


Projekt

2010

 

Jag ska försöka hitta en ny musikfavorit varje vecka i år.

Jag sätter upp dem  på listan ovan.

Vad händer för dig som inte har spotify när du klickar på länken?


RSS 2.0