Vidröra

Jag bor  nu i ett hus jag ännu inte nuddat.

Fatta.
Aldrig rört med min hud.

Och ett hus utan lukt.
Luktar inte nybakt i köket, inte svett i hallen, inte brasa om kakelugnen.

Bara lite lite bajs på toaletten.

I rörelse

Nu har min säng flyttat, så ikväll flyttar jag också.
Kommunen flyttar sängen för det är en komplicerad vårdsäng.
Jag håller mig kvar under dagen för här har jag internet.
Vem vet hur länge jag blir tyst sen?
har någon varit med om att en internetinstallation beställts och så bara fungerat från första dagen?
Får roa mig med film, tv och kakelugnen så länge.
Och möblera. Det känns ju nästan som i dockskåpet på något sätt.
Nu har vi dessutom plats för lite valfrihet.
Vi hörs!

Blablabla

Jag börjar tro att jag har varit
och är?
Helt enkelt deprimerad efter operationen
och att jag aldrig har varit det förut i hela mitt liv. ,,
Att jag smakar vedervärdigt i munnen och inte känner någon lukt Är ju inte värre än någons kroniska smärta eller eviga tinnitus.
Och det vet man ju att ju gladare man är i övrigt desto bättre klarar man sånt. Så är det. Och depressioner läker. Så är det också.
Men samtidigt är det mörk höst som bara blir mörkare.
Ni berömmer min fantastiskt positiva inställning till livet. Men jag har ju tappat mycket av den.
Det enda som riktigt hjälper är att vara tillsammans.
Ju mer desto bättre. Medan man väntar på bättre tider.

Det här är ett hafsigt inlägg som återspeglar ett flyttkaos.
Härligt rörigt.
Jag tror jag återkommer från huset...

Droppen

Ni vet en lövträdsgren.
Man kan belasta den med nästan vilka tyngder som helst.
Den bara böjer sig, ändrar riktning.
Så seg.

Jag tog förlamningen.
Det var ju förlamad jag skulle bli.
Och så rösten som försvann.
Jag har datorn.
Sen kunde jag inte dricka.
Saknar som faan varje dag men det går.
Det får gå.
Maten, all den goda maten, försvann i februari.
Allt tog jag.
Allt tålde jag.

sen förkylning, svårt att andas, panik, syrgas, intensivvård, hål i halsen och respirator.

Jag vaknade upp och kände ingen lukt och munnen smakar så man kan gråta.

Då knäcktes grenen.
Ni vet precis.
Ett flisigt, spretigt brott.

Det blir aldrig som förut.
Det sviktar inte längre.
Jag kommer inte riktigt tillbaka.

Men barken håller på undersidan.
Rynkig och seg.
En bit  ved är också oskadd.
Räcker.


Ditt och mitt

Alltså jag är ingen stor fan av det gula huset.
Jag inser att vi behöver mer plats för att alla ska må bra.
Men kakelugnar i all ära,
i kollektivhuset värmer vi varandra.
Jag älskar kollektivhuset och vår lägenhet.
Jag älskar att prata med grannar på gården, jag älskar att ordna gammeldanspubar och våfelcafeer.
Men jag kan ju inte längre.
Den tiden är passerad.

Vår lägenhet är bäst.
Jag har försökt se någon annan sitta på MIN uteplats och gona i vårsolen medan humlen spränger upp ur jorden så det nästan hörs.
Då blir jag så svartsjuk att jag vill meja ner dem med ett maskingevär.
Turligt nog, de som stod först i kön och kommer att flytta in här i november är väl typ de enda jag inte vill meja ner om de sitter på vår uteplats.
De är liksom värdiga efterträdare.
Jag tror att de också älskar kollektivhuset.

Ett tag var det fyra kooperativ samtidigt. Och tre små barn. Det är livet det.
Bilpoolen där mannen satt i styrelsen.
Kooperativ affär i kvarteret, där vi satt i kassan ibland.
Kooperativt dagis där vi jobbade och städade och styrelsearbetade.
Och så kollektivhuset då.
Vilket underbart liv.

Nu går flytten.
Det är alltid spännande med nytt.
Barnen är nöjda.
Ok, jag flyttar väl med då.
Ok, jag blir villaägare.
Ok, jag ska prova den där kakelugnen.

Det blir som det blir.

Slut för idag

Godnatt nu alla mina älsklingar,
kända och okända bloggläsare, passgångaren, läkarstuderande, och Ingemar.
Ni kanske tror att jag har fullt upp med Ingemar nu men så är det inte.
Ni får inte överge mig nu fast jag inte skriver på några dagar.
Ibland kommer det inget bara.
På fredag får vi nycklarna till det gula huset.
Utan att jag blivit sjuk hade vi aldrig köpt det.
Fast det finns inga alternativa liv, har jag väl talat om?
Godnatt allting. ,

,The true story

så här var det.
Jag och min långa kompis hade Ingemar Stenmark som idol.
I den ålder då idol betyder kärlek.
Vi klippte ut allt om honom i tidningarna. Min kompis hade ett urklipp ovanför sängen och lärde sig texten utantill.
Jag fick en jultidning om sportåret som gått och där stod massor om Ingemar som jag lusläste.
Det är en sån enkel kärlek. Bara att ösa på liksom.
Det är nog den enda riktiga idol jag haft.
Texten till De ä bar å åk kunde vi förstås.
Den finns på Spotify och huden knottrar sig när jag hör den.

Jag har gått och hoppats att han skulle ställa upp i let's dance. Jag tror att de har en projektanställd som bara sysslar med att försöka övertala honom och jag är förstås lika säker på att han skulle vinna som att han aldrig kommer att säga ja. Fast man vet aldrig...

Hoppas jag fått en trogen läsare till.

Smart Ingemar!

Tack!
Nu vet jag att det var du på riktigt. ,

Va??

,Är det någon som skojar med mig?
Ingen kan vara så lumpen? Va?

INGEMAR STENMARK!

Här på min blogg?
Hur ska jag få veta om det är sant?

Jag vibrerar.

Ursäkta mig

Jag är tillbaka där jag satt i augusti,
och sa att det var svårt att andas.

Men jag är stukad.
Dränerad på livslust.
Med tappat förtroende för läkare.

Läkare är mest folk med för bra betyg för sitt eget bästa.
vad man än kommer med för krämpa skriver de bara ut en ny medicin.
Det man verkligen lider av har de inget bot mot.

Jag är ändå på väg uppåt på något sätt.
Igår fick jag se att Ingemar Stenmark ska vara med i vårens säsong av Mästarnas mästare.
Det skapade livslust.
På allvar.
Det är väl inte svårare än så,
ändå går det inte att kalla fram på kommando.

Många gånger har jag tänkt att den dagen jag verkligen ger upp,
då måste ni alla förlåta mig.

Bombare

Att inte vara rädd för döden gör en osårbar.
Det har jag väl sagt?

Men att inte vara rädd för att dö.
Nu. Om så krävs.
Det är helt oöverträffat oslagbart.

Tänker plötsligt på en självmordsbombare.
Och förstår lite.

RSS 2.0