Relationer

Vetenskapen vet väldigt lite om hur alla biljontals biljoner vibrerande mänskliga relationer påverkar samhället, politiken och oss själva.
Varje relation är unik. Lika unik som de inblandade individerna.
Vi försöker pressa in relationerna i fack: par, familj, syster, vän, kompis, idol, bror, partner, fans, släkt, svärmor, bonusbarn, amma, flickvän...
Samhället kanske kräver det, för ordningens skull?
Mellan individerna i relationen finns kärlek och hat i växlande omfattning, fysisk närhet eller avstånd, kommunikation ofta eller sällan, direkt eller indirekt.
Alla relationer förändras med tiden och man kan aldrig veta vad den andra parten känner eller strävar efter.
Jag undrar om det består av någon slags strålning, eller är det partiklar?
Världen är smockfull av det...

Var får du din mentala styrka ifrån?

Jag får den frågan då och då.

Jag har absolut inga superkrafter.
Väldigt ofta i livet är saker tvärtom mot det man först tänker.

Man skulle lika gärna kunna säga att jag har klarat allt mödosamt för att jag har så lätt att ge upp.
När det är som värst ger jag upp flera gånger om dagen.
Jag bara sjunker ihop och gör ingenting.
Respiratorn andas åt mig.
Tiden går.
Men jag är otålig ( också tvärtemot vad många tror).
Jag börjar känna att jag sitter illa, och tänker att det kanske jag kan rätta till åtminstone.
Och så är jag igång igen.
Jag ger upp när ögonen inte funkar, när assistenterna inte förstår, när datorn krånglar, när jag försöker delta i ett samtal...
Jag har gett upp det mesta av mina intressen.
Att röra mig har jag definitivt gett upp, så till den grad att jag inte ens tänker på det längre.
Men.
Det finns väl annat i livet än att röra sig!
Konst, musik, film och litteratur kräver inga muskler.

En del saker är svårare än andra att ge upp.
Hur ger man upp mat och kärlek?

Att ta livet av sig, i min situation, skulle kräva en mental styrka som jag inte har

Ett slags God jul

När man är glad blir man vackrare och snällare
När man är ledsen blir man ful och elak
Det vore bättre om det var tvärtom
Ha det bra över helgerna
särskilt alla fula och elaka

Att tänka på allt

Jag hade besök i helgen, lördag till söndag, och jag skulle på julkonsert på söndag kväll.
Det blev tjockt i min planering, eftersom jag är en sån som försöker tänka på allt i förväg.
Jag körde iväg gästerna mitt på dagen för att jag skulle kunna vila ordentligt, för om jag inte kunde somna kanske inte ögonen skulle fungera när jag skulle iväg och då kanske jag skulle glömma något viktigt som skulle förstöra kvällen...
Färdtjänsten skulle gå redan klockan fyra, så jag skulle kunna frysa ihjäl utanför kyrkan innan jag kom in. Trodde jag.
Allt gick naturligtvis som smort.
Jag somnade en stund, ögonen fungerade, jag glömde ingenting, och jag frös inte ihjäl.
Och det var en fantastiskt fin konsert.
Men gick det bra tack vare att jag hade bekymrat mig i förväg, eller hade jag kunnat njuta av mina gäster ett tag till och bara litat på att allt ordnar sig?
När det går åt helvete gör det ändå det på något sätt som är svårt att förutse. Eller hur?!
Hur ska man göra för att bli bekymmersfri?
Tack syster och svägerska för att ni uppmärksammade mig på det här ämnet.

På engelska!?

2
"You have been too lucky too long
Back to the dark side
Love is not for you "
 
Citat från en människa långt bort.
En människa som du kanske känner.
 

Alla skrattade

Hela personalen på teatern verkade införstådda med att just jag skulle komma.
Det kändes bra.
Jag fick gott om plats, båda assistenterna släpptes in och jag såg scenen.
Dessutom gav jag ett litet bidrag till showen.
När min respirator började pipa för att jag behövde suga tracken, sa Jesper:
Och där fick någon ett fax. Jag glömde säga: Stäng av alla faxar!
Alla skrattade.

Trevlig kväll, även om jag tycker att han gör sig ännu bättre i annat format.

Människa!

Vi satt på jobbet och firade nånting med att äta tårta.
En kollega tittade in och sa:
Nej tack, jag är ingen tårtmänniska.
Tårtmänniska?
Vad är det?
Sen dess har jag reagerat varje gång någon har uttryckt sig så.
Hundmänniska och kattmänniska är ju vanligt.
Men man kan vara husvagnsmänniska också.
Glöggmänniska, doftljusmänniska, kavajmänniska...
Det finns så många olika sorters människor.
Det är svårt att förstå ibland.
Känslomänniska till exempel?
Vad är en känslomänniska?
Vad är motsatsen?
Alla människor har ju känslor, mer eller mindre inkapslade.
Först tänker jag att det är människor som får utbrott och är explosiva.
Eller är det de vars handlingar styrs till stor del av deras känslor, som barn kanske?
Vad är du för människa?

Är det något fel på tekniken?

Går det att kommentera eller går det inte?
Det kan ni ju inte svara på om det inte går.
Suck.

Non smoking generation

Jag har aldrig varit full.
Jag drack ingen alkohol alls förrän i 25 årsåldern, då jag började kunna tänka mig att smutta på ett glas vin för att inte vara konstig.
Det var inte gott.
Öl är ganska gott.
En gång, på Kanarieöarna, drack jag en öl och gick sedan in i en oneeurobutik, och kände mig lite yr.
Då var jag 42 år, och det är väl det närmaste full jag har varit.
Förrän nu kanske?
Jag har aldrig rökt heller.
På högstadiet beställde jag en tröja med tryck, Non smoking generation.
Det var stort för mig, och den blev utsliten.
En gång har jag snusat.
En pytteliten prilla en liten stund.
Sen fick jag ligga på soffan flera timmar.
Snus luktar i alla fall gott.

Nuförtiden har jag alltid minst en box vin och gärna en flaska sprit hemma.
För att jag inte kan blunda.
Det tar flera timmar att somna, även om jag är väldigt trött, utan alkohol.
Med 60 ml vin, 13%, somnar jag oftast på en liten stund.
Jag föredrar alkohol framför insomningstabletter.
Alla piller har biverkningar.
Det har alkohol också, men det är ändå ett medel människor har använt sen urminnes tider för avslappning.
Och nu behöver jag inte bry mig om hur det smakar.
Jag är numera ganska drogliberal, i alla fall jämfört med när jag var tretton.
Jag tror att alla droger skulle kunna användas så att det skulle vara till nytta för en del människor.
Problemet är att det är olagligt, och så beroendet och missbruket förstås.

Vågat

En sak som jag har blivit bra på sen jag blev förlamad är att höra av mig till människor som jag tänker på.
Och att våga fråga.
Jag vet inte riktigt varför?
Kanske för att jag inte har något att förlora längre?
Eller för att jag har tid helt enkelt, både att tänka på och höra av mig till folk.
Jag vet i alla fall att det ger väldigt mycket tillbaka.

RSS 2.0