Årets julbön

Arbetsterapeut var här.

Blev varse att jag ligger stilla och sover hela natten.

Tryckavlastande madrass?

Joo, jag har en tempur... .

Men liggsår vet ni, assistenter,

håll utkik efter rodnader på morgonen,

jaa, det ska vi göra, men,

neej, har vi inte sett något av...


Men kom igen nu, liggsår!

Det har jag inte tänkt att tänka på förrän jag är åttio.

Typ


Några nätter senare vaknar jag och har som vanligt lite ont i armbågen.

Den inre knölen på armbågen som hela armen vilar på när jag ligger på rygg med handen på magen.

Det liksom bränner och svider i den sen ett tag tillbaka.  

För att den ligger stilla...


LIGGSÅR!


Det slår mig.

Jag fattar.

Liggsår är något som faktiskt kan ha med mig att göra.


Min lilla onda knöl på armbågen.


Men tänk då att ligga stilla 24 timmar om dygnet.

Mångfaldiga min lilla armbågsknöls smärta till att omfatta skulderblad, höfter, hälar, kanske huvud och hur man än vänds så ligger man på något svinont.


Årets julbön fyrar jag av redan före första advent

till alla med liggsår:


Gud bevare inte ett enda liggsår

men gärna alla de som vänder och vrider och vårdar de liggsår vi har.


Låtom oss uppfinna ännu fler madrasser, kuddar, puffar, muffar

och även piller och livgivande safter till alla som har ONT!

Giv oss dessutom några mirakel.

Amen


Vinröda


När jag kommer med i Guiness rekordbok

med världens längsta naglar,  

eller världens snyggaste,

ska det stå under bilden:


"Hon använder aldrig sina händer

utan har personliga assistenter anställda

som gör allting åt henne."


Kaffetåren den bästa är av alla jordiska tårar

Skulle dricka mitt goda kaffe på maten.


Mugghållaren,

som Mannen uppfunnit,

monterades på permobilen.

Rätt glas, sugrör, sugrörshållare.

Fäll fram ryggstödet.

Ner med huvudet över glaset.


Och så går det inte.


Gott kaffe i glaset,

sugröret i munnen.


Men inget kaffe i munnen.


Det går inte,

det går inte,

det går inte.


Jag gjorde det ju imorse.


När jag redan börjat räkna med resten av livet utan kaffe i munnen

upptäcker jag kudde i kläm vid hållarens fäste.


Med hängande huvud försöker jag visa det för assistent.

Hon hämtar till slut datorn.

Jag skriver.

Kudden och ställning rättas till.


Det går!

Jag dricker kaffe!


Efter kaffet ska jag på toa.

Jag är så trött i nacken att jag tappar huvudet ner på hakstyrningen så permobilen brakar rakt in i diskbänken.

Assistent står mållös för så här brukar jag inte göra.


Datorn igen.

Jag får med möda upp huvudet så att jag kan förklara att jag slitit ut mig på det långvariga drickandet.


Fram med Darth Vader kragen

och jag kan äntligen pusta ut och gå på toa,

om än med en stor blöt kaffefläck på magen.


Imorgon blir det kaffe på Sheraton.

Kul tycker jag

Man ska skratta

så dreglet stänker

och överläppen fastnar på tänderna

även om skrattet låter som en hes inandning.


Om man finner anledning.

Minsta lilla anledning.


Jag skrattade när assistent råkade köra fast permobilen,
och mig,
i djup issörja.


Ibland kan jag inte låta bli att skratta när jag blir upplyft i den nya taklyften.

Bara för det känns så ballt att bara hänga där.


Idag har jag skrattat flera gånger åt

massakern på himmelska fridens torg

kan man säga.


I förrgår skrattade jag åt att det var så svårt att dricka te med tesked.


Varje dag bör överläppen fastna på framtänderna.


Jag växte upp med en granne som skrattade så det hördes över flera kvarter.

Hennes skratt bubblade inte.

Det sprutade som en geysir ur strupen.

Det var härligt

att ha omkring sig.


Att höra sina barn skratta.

Eller fnissa.

I november.


Den dag du har lite svårt att få läpparna att krulla sig letar du på den lilla radioteatern Turkudden, om två nazistiska småbarnsmammor.


Äntligen!

En mörk kvällspromenad i duggregn.

Äntligen ute!

Iklädd min nya jacka med dragkedjor på ärmarnas ovansidor,

och ett varmt och regntätt benskydd.


Sprid ett gott rykte om företaget Klädvalet!

Det gick snabbt och lätt att klä på mig.


Tänk att det finns några som har som sitt jobb att sätta på mig jackan, putsa mina glasögon, koka brun sås, plocka bort hårstrån som kittlar i ögonvrån och allt annat jag inte kan.


Det är fantastiskt

för mig.


Jag undrar ibland hur jag står mig som brukare.

Hur är det att bli kommenderad till ett pass hos mig?

Olika vem man frågar förstås.


Jag har förstått så mycket som att det är en fördel att jag inte slåss,

och att man slipper skriva avföringslistor.


Det kommer väl det också vad det lider. 


Omild sång

Jag har lyssnat färdigt på Linda Olssons bok "... sjunga dig milda sånger ".


Det var lite spännande när de berättade om sina liv.


Men mot slutet stod deras

saktmodiga,

förnumstiga,

humorbefriade samtal mig upp i halsen.


Den gamla kvinnan hit och den gamla kvinnan dit.

Vedspisar och pannkakor.

Och allt detta vin?!

Varför gick de aldrig till glasinsamlingen med alla flaskor?

Eller fick fel på bilen?  

Varför gjorde de aldrig något riktigt?

Jo, de åkte och köpte en baddräkt,

och då var den dagen så fantastisk så det måste bli hennes nya födelsedag!

Passade på med ett glas mousserande då också,

innan de satte sig i bilen och körde hem.


Du känner inom dig när du är redo.


Huset behöver kärlek.


Som att läsa för mycket Marianne Fredriksson.


Men,

alla ni som jag känner och respekterar

och som tyckte om den här boken:


Jag skyller på den hest knarriga uppläsarrösten.


Om jag hade läst med ögonen hade jag kanske tyckt som du.


Hur brett måste man le för att räknas som glad?

Jag ska åka till Stockholm.

En natt på hotell. 

Det är krångligt att resa.

Lite som när man fick barn och skulle ut och åka.

Det krävs förberedelse, rätt grejor och rekognosering.

Varje resa är en övning inför nästa.


Vi ska se och höra Gunhild Carlings Jazzvarité i Berwaldhallen.

Gunhild säger alltid,

i alla fall de två gånger jag har hört henne,

-Ni är den bästa publik vi har haft på... 15 år!

kanske hon drar till med.

Då blir man glad,

fast man kanske förstår att hon alltid säger så.


Det finns artister som börjar sina uppträdanden med att anklaga publiken för att inte se tillräckligt glada ut.

-Är ni glada?

-Jaa! skriker (nästan) alla då,

men det är oftast inte nog utan det måste upprepas några gånger.


Jag avskyr det.

Spela bra musik istället så blir publiken glad.

Det gjorde de sen.


Alla hade vi rytmen i blodet.


Nej, nu får det bli uppåt och framåt

Mycket snack om försämring nu tycker jag.

Försvunna funktioner och försvagade muskler.


Försäkringskassan var på hembesök för att göra en ny bedömning av hur många assistanstimmar jag behöver.

Jag, Mannen och assistent runt bordet.


Som sagt, mycket snack om försämring.


Jamen jag kunde ju gå i februari.

Ja, jag vet, jag hade en använbar hand hela sommaren.

Om jag verkligen försöker minnas.

Men det var då det.


Jag har glömt.

Jag har lagt det bakom mig.


Idag var det pimpning av permobilen.

Bålstöd och höftstöd,

nackstöd och justering.


Till det en halv dags uppskruvning av taklyft i sovrummet.

Också det andas försämring.


Men nu är det gjort.


Imorgon är det upp och,

nej inte hoppa för det kan jag inte,

(men det har jag väl aldrig kunnat?),

men upp och

titta efter solen, vinna betapet, köra fort med permobilen, planera Stockholmsresa, känna efter om jag inte blivit lite bättre, tänka ut något smart, säga ja till något roligt...


Och nästa vecka kan hela familjen åka linbana genom sovrummet.

Snacka om förbättring!


Att se framåt

Äkta dokumentet fick jag av min lågstadiefröken på en klassträff många år senare.

Det där med "Om jag var pojke... " var inget jag hittat på själv utan ingick nog i uppgiften.


Del två rafsade jag ner av inre tvång hemma vid skrivbordet när jag var sådär 13 år.

Jag kände nog att jag behövde ha det på pränt så jag inte skulle glömma bort hur gången var och alla viktiga aspekter på hur barnen skulle behandlas.


Jag chattade nyligen med en ung släkting om vad hon skulle bli när hon blir stor.

Vad tror du jag passar som? frågade hon.

Du ska inte tänka så! sa jag.

Du ska tänka på vad du vill ändra på eller förbättra eller uträtta.


Det frågade aldrig syo-konsulenten?


Jag blev inte snickare.

Jag startade inget barnhem i ett fattigt hörn av världen.


Men vad gör det?


Planerna ändras.


Jag har planer nu också.

För november och december.

För nästa sommar.

För 2010 då jag är väldigt nyfiken på hur det går i riksdagsvalet.

Sommaren 2010 går dessutom jättestor orienteringstävling av stapeln här utanför mitt fönster.

Då ska jag erbjuda logi åt min bästa kusin med familj.

Det ska bli kul.


Bästa kusinen och jag gjorde en uppdelning en gång.

Hon åtog sig att stoppa ökenspridningen och jag skulle ta hand om alfabetiseringen av världen.


Hon åkte till Etiopien och undervisade om marklära och trädplantering.

Jag har alfabetiserat bland vuxna invandrare på mitt lärcentrum.


Del två

Handstilen  förämrades men  idéerna utveckladees.


Ett äkta dokument


RSS 2.0