Tala är silver men tiga är guld

Jag har ju sagt det förut,

att sakna röst är värst.


Att inte kunna slänga ur sig en snabb replik,

en kommentar, hälsning,

ett svar, ett skämt.


För att inte tala om de långa resonemangen,

diskussionerna,

debatterna,

eller en rejäl moraliserande predikan.


Och sången!

Sjung människa, du som kan.


Men det finns faktiskt tillfällen då man kan le lite slugt och tänka:

Jag kan faktiskt inte prata.


Läraren delar ut ett papper till varje bord på föräldramötet och ber oss skriva ner vilka förväntningar vi har på skolan.


(Jag vet, jag är själv lärare, det kunde lika gärna varit jag!)


Jag kör välvilligt fram till bordet,

men hörni tyvärr,

jag kan inte prata.


Lutar mig tillbaka,

ler,

och nickar välvilligt åt allt klokt de andra förväntar sig.


De säger så bra saker,

och de redovisar,

och läraren tycker att vi har så bra förväntningar.


Utan att jag sagt ett knyst.


Men så var det det där med Äppelveckor.

Jag har aldrig förstått vad det egentligen är för poäng med att i en följd måla äpplen, göra äppelmos, knåda äpplen i papier maché och skära äpplen i fjärdedelar.

Varje aktivitet i sig är nog så rolig och lärorik, men vinner de på att samlas ihop och kallas tema?


Jag vet att jag har lärare bland mina läsare.


Vad är det jag har missat?


Ännu en konsert...

Den här gången på älsklingsstället nykterhetsrörelsens café i skogen.


Rolig minigolf.

Ännu roligare loppis.

God godtemplardricka.

Ännu godare mackor.


Läs noga nu :

Skogshuggarmacka med falukorv, stekt ägg och gurkmajonäs.

Räkmacka med ett berg av räkor och majonäs.


Nästa gång ska jag ta ansjovismackan.


Denna söndags musikaliska evenemang var fyra grånade jazzmusiker som lovade dansmusik av den typ "vi" dansade till på 30-talet.

Vi, det var de själva och större delen av publiken.


Efter första låten frågade orkesterledaren vänligt om publiken tyckte det var något instrument som hördes för mycket eller för lite. Han fick truga länge innan någon på typ andra raden av vita plaststolar hävde ur sig:


- Dä ä för högt!

- Jaha, vilket... är det slagv...

- Alltihop! Dä ä för högt!


Jahaja. De skruvade lydigt ner och den redan dåliga ljudkvalitén blev ännu sämre.

Sen gick det väl en eller två låtar till innan jag hörde någon skrika:


- Dämpa!!!


As time goes by...


Det var så skönt att sitta längst bak och känna sig ung,

trots grånat hår och svaga ben.


Samarbete

Vi sydde en poncho här hemma en dag,

en assistent och jag.


En fleecefilt och ett hål med någon slags kant,

var min idé.


Vi började,

resonerade,

klippte,

oj blev det så!,

sydde, nålade, tänkte,

resonerade lite mer,

hämtade mer tyg,

sydde en söm till...


Ja, fast det enda jag egentligen gjorde var ju att tänka och resonera.


Till sist var den färdig,

och tänk att det ser precis ut som om jag gjort den alldeles själv.

Precis lika raka eller krokiga sömmar och överraskande design som jag skulle gjort.


Tur?

Eller superproffsig asssistent?


Förtydligande

Tack, säger jag,

till alla som säger eller skriver att jag skriver bra.


Det är mycket värt att höra det,

för just nu känns det viktigt, på gränsen till livgivande,

med ett skriftspråk som fungerar,

som når fram och ut.


Tydligt vill jag säga:

min läkare är bra.

Hon är varsam och levande.

Hon skrattar.


Don't make a date with the rope...

Kommer du att leva till jul? frågade min läkare.

Ja, det tror jag nog, sa jag.

Och nästa sommar också, sa jag sen.


Tappar du aldrig modet? frågade min läkare.

Nej, inte nu för tiden, sa jag,

och satt där och log fånigt

med en av världens mest seriösa sjukdomar.


Det finns saker jag saknar så det gör ont att tänka på.

Att inte kunna uttrycka mig begripligt kan göra mig irriterad.


Men jag skrattar,

och njuter,

och äter och har det bra.


"Who said your life should be easy to live?

So don't make a date with the rope.

Cause you were born

to climb the ladder of hope.

Surprise is on it's way,

if you're patient enough to stay... "


Vem har skrivit det,

det kan man inte tro,

men det är faktiskt Robban Broberg.


Man hittar gamla kassettband när man möblerar om.


Upphöjd

Det är ju så härligt att gå på utomhuskonsert på sommaren.


Fast det regnar ibland.

Och så ska publiken stå upp väldigt länge.

På en plan yta så att ingen ser bättre än någon annan.


Tänk dig då att du kommer till konserten,

och mitt i publikhavet finns det ett särskilt litet upphöjt podium,

för just dig
och några få andra utvalda.

Där uppe får du sitta,

i en skinnfåtölj (ja, fuskskinn,  men i alla fall...),

med fällbara rygg- och fotstöd.


En sympatisk yngling är avdelad att hela kvällen stå på podiet och mota bort alla berusade och obehöriga som försöker komma upp och göra det trångt och otrevligt för dig.


Som om det inte var nog är det någon som går och köper öl och pommes frites med aiolidip och matar i dig i lagom takt.


Det är så det är att åka på konsert i permobil.


Lars Winnerbäck och Miss Li var det som lockat oss dit.


När vi sent omsider kom hem drack vi te, åt macka och upptäckte hur otroligt kul det blir om man låter min dators talsyntes säga fula ord i långa haranger med sin neutrala känslobefriade röst...  


Semestervecka

En av sommarens varmaste dagar tog jag mig ett dopp i havet!   

Varför finns det inte en sån här fantastisk anordning på varenda brygga i det här landet?

En vridbar, och höj- och sänkbar sits på en lodrät stång längst ut på rullstolstillgängliga bryggan.

Om någon bild händelsevis skulle säga dig att jag ser ut att lida på något sätt så ljuger den.




Höjden av krypträning inträffade en varm kväll efter att mannen somnat med en trött suck. Jag låg på rygg som vanligt när jag kände hur någonting sprang omkring och smågnagde på min kind och i ögonvrån.

Pissmyra, bestämde jag mig för, trots att jag aldrig varit med om att en sån springer omkring och provbiter innan den slår till.

Jag startade träningen i att uthärda.

Sen började jag tänka att jag kanske kunde krossa den genom att snabbt lägga ned kinden mot kudden när jag kände att den befann sig på undersidan.

Det gick inte.

Den kom alltid tillbaka.

Fast ibland flyttade den från kinden till axeln.

Gick inte att klämma den med axeln heller.  

Sprang och nöp, sprang och nöp.

Jag började inse att jag aldrig skulle somna under rådande förhållande och att jag trots allt redan gjort ett ganska bra träningspass.

Väckte Mannen med ett:

- Mää, a a e ya å ae!

Han förstod inte vad jag sa, men vaknade, vände sig mot mig och sa:

- Oj, en tvestjärt! Tog den i nypan och slängde iväg den.

Han vände sig tillbaka och somnade om efter att ha försäkrat sig om att jag inte hade något mer på hjärtat.

Jag låg som förstenad.

Jag hade uthärdat en tvestjärt!

Jämfört med en myra är det ju som att ställa ett VM-guld mot seger i ett skolmästerskap.


En händelserik permobilsemester kan innehålla en och annan vurpa också.



Jo, jag satt i när den föll och det var jag själv som körde.

Klarade mig utan en skråma, fick baxas ut baklänges och vänta i den andra rullstolen medan alla starka ägnade en god stund åt att få ut permobilen utan skavanker.


RSS 2.0