harpasione

Jag har ju sagt det förut,

att sakna röst är värst.

Att inte kunna slänga ur sig en snabb replik,

en kommentar, hälsning,

ett svar, ett skämt.

För att inte tala om de långa resonemangen,

diskussionerna,

debatterna,

eller en rejäl moraliserande predikan.

Och sången!

Sjung människa, du som kan.

Men det finns faktiskt tillfällen då man kan le lite slugt och tänka:

Jag kan faktiskt inte prata.

Läraren delar ut ett papper till varje bord på föräldramötet och ber oss skriva ner vilka förväntningar vi har på skolan.

(Jag vet, jag är själv lärare, det kunde lika gärna varit jag!)

Jag kör välvilligt fram till bordet,

men hörni tyvärr,

jag kan inte prata.

Lutar mig tillbaka,

ler,

och nickar välvilligt åt allt klokt de andra förväntar sig.

De säger så bra saker,

och de redovisar,

och läraren tycker att vi har så bra förväntningar.

Utan att jag sagt ett knyst.

Men så var det det där med Äppelveckor.

Jag har aldrig förstått vad det egentligen är för poäng med att i en följd måla äpplen, göra äppelmos, knåda äpplen i papier maché och skära äpplen i fjärdedelar.

Varje aktivitet i sig är nog så rolig och lärorik, men vinner de på att samlas ihop och kallas tema?

Jag vet att jag har lärare bland mina läsare.

Vad är det jag har missat?